En handfast väg ut ur fattigdom eller en teknik som förslappar folket? Virkningens historia är en berättelse om samhällets djupaste värderingar.
Vad betyder att virka? Idag skulle svaret handla om virkkrokar, maskor och mjuka garner. Men så var det inte på 1700-talet. Då innebar »att virka« att tillverka något litet textilt, över lag så där, med nål och tråd. Därför kan man till exempel inte lita på att den omtalade börs som finns på Kungliga myntkabinettet i Stockholm, som innehåller en lapp där det står att den är virkad 1693, faktiskt är det – i vår tids bemärkelse.
Hanna Bäckström skakar på huvudet. För tre år sedan disputerade hon på en avhandling om 1800- talets virk- och stickmönster och i den vevan kom hon också att granska 1600-talsbörsen.
– Det vore sensationellt med en så tidigt utförd virkning. Och tittar man närmare på börsen ser man att den är sydd med nål och tråd i någon form av spetssöm, även om den för ett otränat öga absolut kan se virkad ut, säger hon och utbrister:
– Begreppsförvirringen har verkligen ställt till det i tolkningen av gamla textilier!
Det var först under början av 1800-talet som ordet virkning började betyda det vi menar idag. På 1820-talet, till exempel, trycktes annonser i dagspress med reklam för mönster och virknålar, med förtydligandet »virkmönster ej symönster«.
Hur tekniken först kom till Sverige och sedan spreds är däremot oklart, men mönstren som såldes i början av 1800-talet – kolorerade rutmönster som gick lika bra att använda för korsstygnsbroderi – var dyra. Så virkning var till en början främst överklassens teknik.
Hur tekniken uppstått finns det en handfull teorier om. En av dem handlar om inspiration från tambursömmen, där en nålvass krok halar upp en slags luftmaska genom tyg. Ett annat spår är posementmakeriet, ett skråhantverk för tillverkning av bland annat snoddar och snören, och där somliga föremål bestod av öglor som fästs samman med kedje- och luftmaskor. Inom yrket användes också krokande redskap vid namn crochet, ett ord som ju också går att koppla till begreppen för virkning på både engelska och franska. Ytterligare en teori har med smygmaskvirkning att göra, där man förr använde en platt och grov »virknål« och på sina håll gjorde exempelvis vantar av fasta maskor, en teknik som finns omnämnd i en fransk encyklopedi från 1785. Men smygmaskvirkarnas krok var av en annan typ än dagens smäckra virknålar och krävde också ett annat slags handlag med betydligt rejälare grepp, som inte involverade handleden på det sätt som vi virkar idag.
Men oavsett ursprung anses tekniken ha börjat utvecklas i slutet av 1700-talet.
Virkningens stora genomslag har flera förklaringar. Att tekniken har låga trösklar och är enkel att ta till sig, har inte skadat. Men kanske är ändå industrialismen viktigast.
Med den blev det billigare att göra trycksaker. Från 1840-talet och framåt exploderade tillgången på handarbetslitteratur, med allt mer detaljerade beskrivningar. Med ens nådde de även ut brett på landsbygden och spreds också utanför borgerliga kretsar.
Dessutom blev den kritvita bomullstråden tillgänglig för fler, när maskinspinningen tog fart på allvar. Kanske kan också ett spirande renlighetsideal ha spelat roll, funderar Hanna Bäckström.
– Med bomullen kom vitheten. Man ville ha vita, skira saker. Och att virka en spets har lägre tröskel än att knyppla en.
Men även om mycket var vitt och florstunt i städerna, såg såklart all virkning inte ut så. Till undantagen hörde till exempel landsbygdens flerfärgsvirkning, som den blomstrande virkningen i Nås, Dalarna, där kjolfållar dekorerades med virkade band – och hättor, vantar, hängslen och sjalar gjordes i knalligt sprakande färger. Men då var det mest ullgarn som gällde.
Virkning har genom århundradena satt känslor i svall. Tekniken har ömsom beskrivits som elegant, ful, förslappande – och som en väg till ett bättre samhälle.
Men att den kom att uppskattas så i borgerliga kretsar på 1800-talet hade delvis att göra med synen på kroppen, säger Anneli Palmsköld, professor på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs Universitet, som forskat om virkning. Hur handarbete utfördes ansågs säga något om människan bakom. Virkning kräver fullt fokus på arbetet i knät. Att tillsammans med andra, med sedesamt böjt huvud och blicken
i maskorna, virka fina, kritvita bomullsspetsar med små redskap och gracila rörelser visade inte minst att man tog borgerlighetens kvinnoideal på allvar. Virknålen skulle gärna hållas som en penna, det var elegant, även om det i virkningssammanhang varken var särskilt ergonomiskt eller effektivt.
Men virkningen var också annat än blygsamt elegant. Den ansågs även ha potential att förbättra världen.
1849 beskrevs tekniken i Den nyaste Wirkboken som en potentiellt »vigtig industrigren för den mindre bemedlade«. Därför uppmanade den så kallade Fruntimmersförening som stod bakom handboken sina ledamöter att »uti wirkkonsten undervisa tvenne obemedlade flickor« för att skänka »nöje åt den bemedlade, bringa förtjenst åt den behöfvande«. Virkningen lyftes alltså fram som en möjlig inkomstkälla för fattiga och som ett sätt att utveckla samhället.
Precis motsatta tankegångar upptog Lilli Zickerman sisådär femtio år senare, en av den tidiga Hemslöjdsrörelsens portalfigurer och även hon från en borgerlig krets. Hon fördömde virkningen av just samhällsskäl eftersom den, menade hon, riskerade att förslappa framtida generationers landsbygdsbor. Vid det laget hade tekniken på allvar anammats av arbetarklassen – även om den ekonomiska succé som tidigare damer förutspått aldrig kom till stånd. Zickerman ansåg att virkningen dels trängde undan mer traditionella tekniker, dels var för enkel att utföra och därför gav fula resultat.
Precis som i 1840-talssalongerna läste hon också in inre egenskaper i de handarbetande kropparna. Den som virkade riskerade att halvligga, slappt och oengagerat, konstaterade hon. »Ett arbete, i vilket nerverna ej spännas till en viss grad, i vilket icke något av kroppslig eller andlig kraft och energi sättes in, är ett förslappande arbete, och som sådant förkastligt. Dit hör virkningen och därför måste den bort!«
Och även om det fortsatt virkades för fulla muggar runt om i Sverige, var hon inte ensam om att vilja befria oss från virkat. En annan av samtidens tongivande debattörer, Ellen Key, kallade virkade överdrag, dukar och antimakasser för »avskyvärda«. De fick hemmen att likna torkvindor, sa hon, med fläckvisa vita plättar utspridda överallt. Och även på många håll i Europa var virkningsmotståndet utbrett. Som i Preussen vid 1800-talets slut, där den onyttiga virkningen till och med förbjöds i skolslöjden.
Men det går så klart heller inte att förbise tidsandan. Vid sekelskiftet 1800-1900 blåste nationalromantiska vindar och tongivande kulturpersonligheter letade ivrigt efter »nationella särdrag« och riktigt gamla hantverkstekniker. Virkningen, som både ansågs nymodig, importerad och förknippades med städernas borgerskap istället för med den »genuina« landsbygden, blev därför varken något att dokumentera eller beundra. Det är ett av skälen till att vi vet så lite idag.
Vill man reflektera över den låga status som virkning länge haft i samhället – och varför den tongivande hemslöjdsbutiken i Stockholm inte började sälja virknålar förrän för ett par decennier sedan – kan man heller inte att komma undan klassaspekten, menar Anneli Palmsköld. När virkningen, istället för att engagera städernas borgerlighet, kom att förknippas med unga kvinnor från landet som flyttat in till staden för att bli industriarbetare, hembiträden eller barnsköterskor, då sjönk teknikens status än mer i offentligheten, även om kvinnorna mycket väl kan ha lärt sig tekniken i de familjer där de jobbade.
– Det finns många exempel på hur arbete i familj var ett slags utbildning där unga kvinnor exempelvis kunde lära sig att slå frivoliteter, sköta och tvätta spetsar eller hur apelsiner skalas på ett elegant vis, säger Anneli Palmsköld och lägger till:
– Men det fanns också en diskussion om moralen hos dem som flyttade in till städerna.
Att tekniken dessutom användes till att virka underkläder och mensskydd, gjorde sannolikt inte saken bättre.
– Det var ju skamligt och smittade säkert av sig på hur den värderades. Man vävde ju inte mensskydd precis, säger hon med ett leende och lägger till att det gjort virkningen extra spännande att följa genom historien:
– Den fångar in så många av de idéer som rått i samhället genom tiderna.
