Maria-rutorna

Knappast.

Det var 2013 som Maria Gullberg fick frågan och svarade med ett instinktivt nej. Skulle hon, den svenska virkningens förnyare, ta sig an något så tillsynes outvecklingsbart som den där gamla kvadraten?

Idag, elva år senare, är hon mormorsrutans drottning och stora innovatör med kurser, böcker, föreläsningar i ämnet, liksom ett välbesökt instagramkonto.

Så vad hände?
– Jag satt på landet, det var strax efter att jag fått frågan. Vädret var dramatiskt, solen lyste genom svarta moln. Mina ögon föll på en sliten näverkorg där solens strålar träffade flätningen och bildade ett grafiskt mönster.

Där och då klickar det till i Maria Gullberg. Precis som hon tidigare virkat med två färger per varv skulle hon kunna ta sig an mormorsrutan.

Med det var bollen i rullning och teknikförnyelsen igång. 2017 kom boken Virkad mönstermagi och i fjol Virka rutor!.

Som hon själv konstaterar:
– Jag har hamnat i rutträsket.

Så värst motigt är det nu inte. Maria Gullberg kallar den »en kär liten ruta« som väcker minnen, från början gjord av restgarner där de tre första varven virkas med en färg i taget och bildar en stiliserad blomma. Därefter följer två varv i en färg, som vanligtvis varit svart.

Dess stora fördel stavas enkelhet.
– Grejen med mormorsrutan är att den är lätt att göra. Du virkar fyrkanter, du använder stolpar och luftmaskor. Det är grundteknik.

Och det är ur denna grundteknik som Maria Gullberg utvecklat sin speciella metod. Dels med det nämnda tvåfärgsgreppet. Dels med en innovation som föddes en dag då hon lyssnade på talbok och tappade koncentrationen. Plötsligt hade hon inom stolpgruppen, som i den traditionella mormorsrutan består av en färg, bytt garn och gjort ett färgbyte.

Maria Gullberg förstod att hon var något på spåret och sprang efter mobilen för att plåta misstaget innan hon repade upp.

Mycket riktigt. Den flerfärgade stolpgruppen har öppnat helt nya möjligheter till intrikata mönster.

Utöver det använder hon sig av så kallad mosaikvirkning. Det är en teknik där man använder en färg i taget, virkar från rätsidan av arbetet och sticker ner nålen i den yttre maskbågen två varv längre ner. Mönstret som uppstår bildas av »reliefstolpar«.

Inspirationen till de olika mönstren är bred. Från folklorens stjärnor till afrikanskt hantverk och arts and crafts-rörelsens grundare William Morris. Samtidigt löper sedan genombrottet 1989 en sammanhållen linje genom Maria Gullbergs formgivning: Det grafiska uttrycket.

Hon har beskrivits som »en grafisk designer i maskor«.
– Uttrycket stämmer. Det hör ihop med min uppväxt. Pappa hade reklamateljé. Han tecknade och målade akvarell och var ute och fotade i naturen. Jag och mamma var med. Vi gick ofta på konstutställningar, mina föräldrars bekantskapskrets bestod av konstnärer och personer med kreativa yrken.

Som liten satt Maria Gullberg helst med papper, sax och pennor. Visst, mamma lärde henne grunderna i stickning och virkning. Men det var tecknandet som var det roliga.

När hon 1985 sökte till Konstfack valde hon ändå textil inriktning. Så småningom blev det dags för eleverna att presentera idén för det avslutande examensarbetet. Det visade sig att alla skulle trycka tyg. Maria Gullberg, som hade planerat samma sak, fick tänka om.

Hon sprang iväg till Nordiska museet för att få inspiration. I gamla tidningar hittade hon lusten, bland dåtidens handarbetsmönster. Tillbaka på skolan förklarade Maria Gullberg att hennes examensarbete skulle handla om virkning.
– Det sågs inte med blida ögon av alla. Idag finns virkning på sociala medier och massvis med unga människor håller på. Men då, det här var 1989, var virkning ett laddat ord. Det förknippades med dukar och spetsar i bomull.

Maria Gullberg gjorde något annat. Hon virkade i ull, med maskor av tät karaktär. Resultatet såg stickat ut och klassades snabbt av tidens tongivande textilformgivare, som Inez Svensson och 10-gruppens Britt-Marie Christoffersson, som banbrytande.

Snart följde både medverkan i vandringsutställning och inbjudan till länshemslöjdens butik i Stockholm.
– Jag blev tidigt stöttad från olika håll. Mentorer har trott på mig och hjälpt mig att driva virkningen vidare. Det har betytt enormt mycket, säger Maria Gullberg.

Samtidigt är det slumpen som står ut när hon ser tillbaka. Hur hon lika gärna hade kunnat bli en av alla elever som fokuserat på det tryckta tyget. Eller hur solstrålen den där dramatiska väderdagen hade kunnat gå henne förbi. Eller hur felvirkningen, med den upptäckt som följde, aldrig uppstått om hon varit skärpt i tanken.

På sina kurser brukar Maria Gullberg lyfta fram slumpens och misstagets betydelse. Både för deltagarna och för egen del.
– Utan eleverna skulle jag inte vara någonting. Ju äldre jag blir desto mer idéer får jag via kursdeltagarna när de sitter och virkar efter mina beskrivningar. Det kan vara att de sätter ihop färger på ett oplanerat sätt eller att de virkar fel. Då säger jag »stopp!« och tar ett foto med mobilen.

Ett yrkesliv i maskornas tjänst. Man ser framför sig en ateljé sprängfylld av nystan och garndockor i regnbågens alla färger.

Men nej, förklarar Maria Gullberg. Nog har hon ett litet lager men någon samlare är hon inte. Garnbutiker lämnar henne tämligen oberörd.

Däremot börjar hjärtat klappa bland hyllorna på Penstore.
– Det kanske är konstigt, men jag har aldrig gått igång på just textil. Det är den grafiska biten jag är intresserad av.

Det är också därför alla timmarna med virknålen sällan resulterar i hela plagg eller stora alster. Maria Gullbergs lust gäller själva mönsterexperimentet. Att få se rapporten växa fram, först som enskild kvadrat och sedan i sin helhet när ruta läggs till ruta.

Några plädar av storlek större har det ändå blivit. Till en utställning på Västerbottens museum 2019 virkade hon en 8-bladig stjärna i mosaikteknik. Resultatet, ett väggtäcke som påminner om en orientalisk matta, fick stor uppmärksamhet.

Samma format har hon använt för de William Morris-inspirerade plädarna.
– Jag har alltid älskat hans mönster. Först med mosaikvirkningen hittade jag tekniken som gjorde dem rättvisa. Rutan är rätt lätt att virka samtidigt som helheten ser väldigt avancerad ut.

Sedan Maria Gullberg var en färsk Konstfackselev har virkningen genomgått enorm förändring. Statusen har höjts och sociala medier har ökat tillgängligheten till mönster och inspiration.

Den som frågar henne vad som skiljer virkningen från andra tekniker får dock samma svar som hon gav till journalisten som intervjuade henne då, vid examensarbetet 1989.
– Den absoluta fördelen med virkning är att det är lätt att repa upp. Misstag är snabbt åtgärdade, till skillnad från när man stickar eller väver.

Virkningen främjar också fantasin; enkelheten gör steget kort från idé till förverkligande.
– I stickning krävs ofta hjälpstickor för att få fram effekter. I virkning behövs bara virknålen, du tar olika maskor i olika nedtag som skapar struktur och variation.

Och favoriten bland virkningens alla öglor och omtag?

Svaret kommer snabbt: Den fasta maskan.
– Den är stabil och säker. Stolpen är fladdrig och böjbar. Den fasta maskan är distinkt, den har alltid varit min favorit.­