Utsikt från 
nocken

Med perspektiv uppifrån halmtaket siar Anna Johansson om framtiden. 
Den äldsta kunskapen är snart den hetaste.

Text Jonatan Malm
Foto Martin Gustavsson
7 oktober 2020

Det förindustriella byggandet doftar. Myren där martallarna växer så långsamt att det knappt märks luktar surr och kryddighet. Furuvirket som klyvs doftar starkt av kåda, en doft som samtidigt är en garanti för att träet inte kommer att ruttna i förtid. På åkern, där rågen växt sig kvinnohög och solen vändsteker axen gyllene, doftar det av moget spannmål. Det är dags för slåttermaskiner och skördetröskor att rulla ut ur ladorna.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

För Anna Johansson, som är bygghantverkare i Floby i Västergötland, är dock strået viktigare än de korn som tröskas ur rågen. Hon kan erbjuda lång och obruten råghalm från sina egna åkrar till underhåll av de många eftersatta stråtak som kännetecknar landsbygden i trakterna kring Hornborgasjön. Så sluter hon cirkeln mellan då och nu.

– Sparsamhet och underhåll är ju en förutsättning för att livet i en bondefamilj ska gå ihop. Halmodlingen är mitt sätt att odla mina bonderötter och att bruka släktgården vidare, samtidigt som jag jobbar med byggnader och kan kvalitetssäkra hela kedjan från början till slut, berättar hon på sin jordnära västgötska, reser en jättestege mot taket och börjar klättra.

Som tyngder över krönet hänger hon de mörneklampar som hon gjort av myrens martallar. ›Pöllera‹, säger hon.

Ryggning! Anna Johansson mörnar taknocken som får en ostyrig mössa av råghalm. Undertill ligger redan halm i täta och prydliga kärvar.

Hon tar med sig ett stort fång halm upp för att dra igång »mörningen«. Det är den lokala benämningen för den mössa av halm som täcker taknocken på stråtak. Ryggning, kallas det ofta på andra håll. Själva taket har först lagts med halm i prydliga kärvar men till nockens mörning är balar med löspressad råghalm mer lämpliga. Anna Johansson packar stråna sittandes på takåsen. Som tyngder över krönet hänger hon de mörneklampar som hon gjort av myrens martallar. »Pöllera«, säger hon. Själva mörningen bör göras om vart femte eller på sin höjd vart åttonde år, men de tätvuxna, tunga och kådarika pöllera håller betydligt längre.

På den tid då det begav sig användes halm som takmaterial av en bra anledning; den var en biprodukt av rågen som mättat magar och fanns redan i ladorna. I södra Sverige var stråtak det dominerande tak-materialet från förhistorisk tid till 1800-tal. Att traditionen bröts tillskrivs framförallt modernare tröskmetoder som bryter sönder strået och gör det odugligt till taktäckning. I centrala Västergötland levde dock stråtaken vidare på grund av att en sänkt Hornborgasjön skapade god tillgång på vass, som till och med ansågs bättre än råghalm.

Taken på de gamla 1700-talsladugårdar som Anna kryper omkring på är ofta som historieböcker över stråtakens förändring: i botten finns ett tak täckt av lång råghalm som är bunden med vidjor. De är från det första decenniet av 1900-talet – eller äldre. Är kärvarna istället bundna med ståltråd, är de kanske från 1920-talet. Att de riktigt gamla halmtaken ännu finns kvar beror på att de skotts över med vass och mörnats om regelbundet. Om mörningen inte uppdateras vid behov förfaller taken snabbt.

–Jag mörnar gärna om några ladugårdar varje år, men det är inte så kul att jag vill göra det hela tiden, säger Anna Johansson och lägger till att det är som roligast när det kommer förbi gamla människor och bjuder på pusselbitar från förr.

– Som den paranta 92-åriga dam som på sin födelsedag ville komma och se mig arbeta med en mörning. Hon bekräftade att jag var rätt ute som fuktar halmen före packningen, något jag lärt mig att göra, men som inte alla taktäckare gör. Hon sa: ›det är ju bra att det regnar, så ni slipper väta’t‹.

Även om valet av yrke kanske inte framstod som helt genomtänkt från början, kan Anna i efterhand konstatera att hon ändå följt en konsekvent linje.

Hemma har hennes familj brukat två gårdar. En av dem är Flobys idag äldsta gård där boningshuset är byggt 1645. Det ligger på en liten holme där ån Lidan gör en krok. Gården flankeras av en gårdskyrka med rötter i medeltiden. Inför ett specialarbete under gymnasiets sista år letade Anna upp brandskyddsprotokollet från 1815, som uppger att gården då hade 21 byggnader, varav 17 med halmtak.

Stela könsroller är däremot en del av uppväxten i traditionell bondekultur som hon inte uppskattar särskilt mycket. Dem har hon alltid fått kämpa emot. Som tioåring fick hon i uppgift att koka potatisen i köket till det då obebodda 1600-talshuset, så att maten skulle vara redo när far och bror kom in från fälten. Men det gav henne samtidigt tid att odla kärleken till platsen, det kan hon se idag. Hon fick närkontakt med linoljefärgen i tjocka lager, det grova ektimmer som en gång vuxit på ägorna, ladugårdens stråtak, trädgården, livet i ån, bondskogen som aldrig kalavverkades. Sammantaget blev det med tiden referenspunkter för hennes dagliga liv som egenföretagare inom praktisk byggnadsvård och skogsbruk, förklarar hon och sätter ord på varför det är nödvändigt att bevara ålderstigna kulturmiljöer:

– Gamla färglager, stråtak och byggnadskonstruktioner är en kunskapsbank att gå tillbaka till. Där finns svaren på frågor som forskningen ännu inte ställt. Att de bevaras är ett medel för att kunna uppnå ett framtida hållbart byggande, det är ju kunskap som arkitekterna skriker efter idag.

Bastöna gård uppfördes runt år 1860 och är i stort sett oförändrad sedan dess.

Att hon som 19-åring åkte på ett två veckors byggnadsvårdsläger i Hälsingland blev dörren som ledde vidare till utbildning på Byggnadsvård Qvarnarp och en magisterexamen vid hantverkshögskolan Da Capo. Efteråt har hon, på hög nivå, arbetat med medeltida stavspån, timmer, fönster och linoljefärg.

Under sina år i Södra Rådaprojektet, den medeltida timmerkyrka och riksklenod som rekonstruerats med autentiska metoder, gick hon på djupet i att fälla träd med yxa. Hur hon med verktyg av medeltida modell fäller en ek i liknande storlek som väggtimret i hennes eget hus, kan man se i en fin Youtubefilm från Hantverkslaboratoriet.

Just skogsbruk är en hjärtefråga för Anna Johansson. Hon är uppvuxen med vad hon kallar bondeskog. Närmast kan det beskrivas som en naturskog där enstaka träd har avverkats för gårdens behov. Med hantverkarens blick för virkeskvalitet vill hon nu vara en bro mellan kulturmiljövården och det kommersiella skogsbruket.

Som kvinna måste jag vara väldigt påläst och argumentera sakligt när exempelvis inspektorn kommer hit för att titta på min skog.

Bonden i henne säger ifrån både när andra yngre hantverkare använder supervirke där sådant inte krävs och till dem som förordar slutavverkning utan att ens orka titta på alternativen.

– Som kvinna måste jag vara väldigt påläst och argumentera sakligt när exempelvis inspektorn kommer hit för att titta på min skog. Enligt hans plan har jag slutavverkning på 14–15 hektar, och det är han ju väldigt het på. Men jag sa till honom att ju mer du tjatar, desto mindre får du. Jag vill ju ha kvar mångfalden och kunna plocka ut enstaka träd vid behov, så istället ska jag göra stickvägar in för att både kunna behålla skogen och få ekonomisk nytta av den. Jag har varit med i Södra Skogsägarnas förtroenderåd, så jag vet ju att trakthyggesbruket inte kommer vara allenarådande om några år. Det är inspektorn som inte har koll.

I samarbete med skogsägarföreningen har hon också ordnat skogskollo för barn. Utgångspunkten är hur hon själv som liten fick lära sig de många nyanserna av skog av äldre generationer. En av anledningarna till att hon tycker om att jobba med sin far i skogsbruket är just allt som han kan lära henne. Anna hugger och han kör.

På gården har alla ängar och åkrar namn, såsom Ekollagärt’, Törsehagen eller Kyrkbacken. En gång i tiden var namnen viktiga för att alla skulle hitta till rätt arbetsplats. Men de hänger också ihop med kunskapen om vilken gröda som trivs var. Av samma skäl hade pappa Johansson viktiga tips om var Annas råg skulle komma att trivas. Han hade dessutom sparat både självbindare och löspress, fast bondekollegorna tyckte de var uråldriga och passade bäst på skroten. Det är något som hon idag är tacksam över.

Anna Johansson i rågåkern där hon odlar halm till halmtak. Ett 25 centimeter tjockt tak av halm värmeisolerar lika bra som ett tegeltak med undertak av papp och 20 centimeters mineralullsisolering.

Skogsbonden i henne känner också till i vilka delar av skogen de olika träslagen trivs och inte trivs. På vissa ställen ska du helt enkelt inte odla gran. Vilka områden det gäller visar skogen själv, påpekar Anna Johansson. Såvida du har den kvar.

– Så fort du kalavverkat är du helt nollad, du är berövad hela kunskapsboken och har ingen aning om vilka träslag som egentligen vill växa där. Det tar lång tid att lära känna både ett hus och en skog.

De bondeskogar som hon refererar till försvinner snabbt. Antingen blir de kalavverkade eller naturreservat. Men till vilken nytta har vi duktiga timmerhantverkare om inte råvaran finns? Det dilemmat driver Anna Johansson. Hon intresserar sig för hur skogar med vettig virkeskvalitet och blandade bestånd kan skapas för framtiden, samtidigt som hon gärna använder sämre material där sådant duger. Frodvuxen gran funkar fint till golv på ett ränne, säger hon och börjar berätta om sin farfars bror Ludvig.

Han var den på gården som gjorde de finaste snickerierna och de bästa verktygen, parallellt med att han var nämndeman. Hon ser honom som ett bevis så gott som något för hur galen vår tids idé är om att teori och praktik är oförenliga. Själv är hon hantverkare med universitetsexamen. Den ena erfarenheten förstärker den andra, och vice versa. Så nu är det upp till bevis, säger hon själv, om dessa kunskaper kan omsättas även i förvaltandet av den egna släktgården.

– Halm är ett material med stor potential. Den som jag använt för att underhålla mitt eget stråtak hämtade jag i ladan och den har vuxit på ett gärde helt nära. Där kan man snacka hållbar livscykelanalys!

Alla vill anställa bönder. De jobbar som idioter och inser inte sitt värde. Men det är vi händiga personer på landsbygden som kommer att överleva i längden.

Anna Johansson är stolt över sitt bondearv, men hon ser också en fara med det. En bonde slutar inte förrän det är klart. Skörden måste ju in. Att vara ambitiös kan leda till brist på återhämtning.

– Det är ju därför alla vill anställa bönder. De jobbar som idioter och inser inte sitt värde. Men det är vi händiga personer på landsbygden som kommer att överleva i längden.

Och slutligen tillbaka till byggandets doft. När halmen blötlagts för att bättre låta sig packas på takåsen luktar den inte längre sol, utan sötsyrligt och lite ledset. Stråna i den med linoljefärg sprutmålade balvagnen börjar ta slut och nocken har snart fått sin nya mössa. Anna Johansson vinkar adjö från taket.

7 oktober 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy