En torsdagkväll i maj kopplar ett gäng upp sig med sina webbkameror för att tälja tillsammans. Ett tiotal personer från flera länder deltar. De pratar och skämtar, jämför virusåtgärder i sina respektive länder och hur man bäst får tag i täljmaterial i hemmakarantänen. JoJo Wood leder träffen från sin verkstad i Birmingham medan hon omsorgsfullt formar en sked i al.
Hon är grundare av Path carvers, ett välgörenhetsföretag som har som mål att sprida hantverk och dess goda effekter till grupper som annars inte skulle ha tillgång det. Namnet betyder stigtäljare och syftar på hur människor kan karva ut en ny väg åt sig i livet. Täljklubben som brukar träffas varje torsdag i JoJo Woods verkstad är en del av programmet. Under Storbritanniens strikta karantänregler har man tvingats göra klubben digital men också passat på att öppna den för deltagare från olika länder.
– Jag är väldigt glad att vi har kunnat fortsätta med täljträffarna, även om det nu är på nätet, säger JoJo in i kameran.
– Den här lilla smulan mänsklig kontakt är jätteviktig! Men det handlar också om att ge rum för skapande. Även om vi kanske alla vet att det är bra för oss att göra saker och vara kreativa så kan det ändå vara svårt att komma igång, precis som det kan vara svårt att komma iväg till gymmet – även för dem som verkligen gillar att träna.
Hon vet vad hon pratar om. Som dotter till brittiske träslöjdsgurun Robin Wood är hon uppfödd med täljkniv i handen. Familjen åkte sällan på semester, istället fick de följa med när pappan höll kurser i olika länder.
– Jag är väldigt lyckligt lottad som fick möta så mycket hantverk så tidigt, säger JoJo, som efter att täljklubben avslutats tagit med sig datorn till sitt kök för att fortsätta samtalet.
– Sen kom förstås tonårsfasen när allt som föräldrarna håller på med är det töntigaste man kan tänka sig.
Tonårstiden är sällan harmonisk men för JoJo Wood var den extra jobbig. Hon kom inte överens med utbildningssystemet, mådde ofta dåligt och hoppade av skolan flera gånger om.
– Jag passar inte så bra i fyrkantiga lådor. Jag tyckte inte om att bli tillsagd vad jag måste göra och kämpade mycket med min psykiska hälsa, säger hon.
Utan gymnasiebetyg funderade hon på vad hon skulle kunna jobba med.
– Till slut insåg jag att det finns ju en sak jag kan – min uppväxt hade gett mig en rätt unik förmåga. Kanske var det dags att jag gjorde något av den.
Tankarna sammanföll med att hennes pappa och slöjdaren Barn the Spoon drog igång den första upplagan av skedtäljningsfestivalen Spoonfest i byn där JoJo växte upp. Eftersom hon ändå inte gick i skolan följde hon med sin pappa och fällde träd och bar stockar och hjälpte till att trycka en festivalaffisch med alla kursledarna.
– Då insåg jag att alla lärarna var män. Men varför var det så? Bland deltagarna var det en ganska jämn blandning – det är många kvinnor som gillar att tälja – men av någon anledning verkade det som att de flesta som försökte göra det på professionell nivå var män.
När jag täljer blir all stress mycket mer hanterbar. Så har det alltid varit. Även om du bara karvar planlöst på en träbit så måste du vara fokuserad, för verktygen är vassa och kan vara farliga.
Inuti 17-åriga JoJo vaknade en envis feminist. Hon bestämde att till nästa år skulle hon själv vara bra nog att hålla kurs. Hela sabbatsåret gick åt till att tälja mängder med skedar.
– Året efter stod jag på lärarlistan.
Att hitta tillbaka till täljningen gav inte bara JoJo en försörjning. Det hjälpte henne också att handskas med sin tonårsångest och oro.
– När jag täljer blir all stress mycket mer hanterbar. Så har det alltid varit. Även om du bara karvar planlöst på en träbit så måste du vara fokuserad, för verktygen är vassa och kan vara farliga. Om du slinter kan du dels skära dig men också förstöra din sked. Tack vare att hjärnan hela tiden är engagerad kan du inte tänka lika mycket på det som stressar dig.
Utan kniven i handen kände JoJo Wood ofta att hjärnan fastnade i negativa spiraler och ältande. Men medan hon täljde kunde hon släppa det. Och samtidigt som hjärnan hölls upptagen av handens rörelser fanns ändå utrymme att tänka igenom saker.
– Det är förstås inget komplett botemedel. Men jag är definitivt mycket sundare nu än jag var för 10 år sedan, innan jag började tälja. Förutom att det underlättar i stunden tror jag också att det kan hjälpa på lång sikt. Att hålla ett ting i sina händer som man gjort själv är en väldigt härlig känsla. Det är stärkande, speciellt för oss som känner att vi inte klarar av skolan, eller jobbet, säger hon.
Under åren som gått sedan dess har hon gång på gång sett samma effekt på sina kursdeltagare. De kommer tillbaka efter en dag av intensivt täljande och berättar att de inte sovit så gott på flera år.
– Det har varit jättehärligt att se. Men tyvärr upplever jag att de flesta som söker sig till en täljkurs kommer från ungefär samma resursstarka, medvetna kretsar. Samtidigt är det som jag älskar med skedtäljning att det är så lättillgängligt. Du behöver varken många verktyg, mycket utrymme eller material. Men det krävs ändå en viss mängd både tid och pengar för att komma igång. Många har bara det ena eller det andra, förklarar hon.
– Och framförallt behöver du känna till att det här ens finns. Många som skulle må väldigt bra av att tälja kommer aldrig i närheten av det.
Det var därför hon startade Path carvers – ett initiativ för att nå ut bredare med de hon ser som täljningens välgörande effekter.
– Täljträffarna är jätteviktiga. Du kan komma ganska långt med Youtube och böcker, men om du redan kämpar med din mentala hälsa kan det vara svårt att hitta den motivationen.
Att få de där timmarna varje vecka där de kan slappna av och ta sig en stunds täljning betyder massor.
JoJo Wood beskriver att mental ohälsa och svaga finanser ofta går hand i hand. Därför reserverar företaget minst en plats på varje kurs för personer som av olika anledningar inte har möjlighet att betala. Den subventionerade platsen finansieras av de övriga deltagarnas kursavgifter.
– Ofta blir det två–tre stycken sådana platser per kurs. Det har varit så härligt att se vad det betytt. Det händer så gott som varje vecka att någon händelse får oss att känna att om det här hade varit allt vi lyckats uppnå under de två år som vi hållit på, så skulle det ändå vara värt det.
– Jag tror inte att de som kommer till våra täljträffar gör det för att de har ett problem som de försöker hantera genom täljning. Men många av dem som fortsätter gör det för att de märker, precis som jag gjorde, att det hjälper dem att handskas med stress, psykisk ohälsa eller vad det nu är de kämpar med. Att få de där timmarna varje vecka där de kan slappna av och ta sig en stunds täljning betyder massor. Det får följdeffekter också! De blir ofta inte klara med det de täljer på under kvällen, utan fortsätter tälja under veckan, något de inte skulle ha gjort om de inte börjat här, fortsätter hon.
Path carvers driver vanligtvis sin verksamhet från verkstaden en trappa ned från lägenheten som JoJo delar med sin sambo. Deras skyltfönster vätter ut mot en vanligtvis livlig gata mitt i stan där mycket folk passerar. Dörren står alltid öppen. Genom att finnas på en synlig plats kan de nå personer som inte självmant skulle söka upp dem, menar JoJo.
– Det är jätteviktigt. Fönstret är alltid fullt av verktyg och flisor. Folk dras till det.
Men nu är gatorna tysta och tomma.
– Därför lägger jag mer tid på att nå ut på nätet istället. För jag tror att behovet av hantverk är större än nånsin. Världen är faktiskt rätt deprimerande just nu. Inte bara på grund av viruset. Vi tar inte hand om varandra, vi tar inte hand om planeten… Folk behöver få utlopp för sina känslor. De behöver nånting som får dem att må bättre. Och slöjd är fantastiskt för det.
