Grannarnas gardiner

Kappor, längder och draperingar. Mode, arkitektur och samhällets förändring. Visa mig din gardin och jag ska säga dig vem du är.

Text Malin Vessby
Foto Ylva Sundgren och Anna Hållams
7 oktober 2020

Gardinmakarmästaren Monica Segerström står vid det stora bordet i en verkstad på Lidingö utanför Stockholm och medan saxen med ett bestämt frasande skär genom ett stadigt bomullstyg med brandgult zebramönster, beskriver hon hur gardinbeställningarna förändrats under hennes år som yrkesverksam. Hand i hand med arkitekturens, modets och samhällets utveckling har snitt och modeller kommit och gått.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
– Det ska vara rikligt med tyg, annars ser det tarmigt ut, säger gardinmakarmästaren Monica Segerström. Hon har sett trender komma och gå. År 2020 köper kunderna ofta raka våder av linne.

Hon nickar mot en bal med linnetyg. Just nu gäller de flesta av hennes beställningar långa raka gardiner som ska hänga längs med jättefönster i hus som byggts på senare år.

– Först tror de som bor där att de ska leva utan gardiner. Men efter ett tag känner de att de behöver kunna skärma av solen och insynen, och dessutom dämpar ju tyger höga ljud som det blir gott om i en öppen planlösning, säger Monica Segerström.

Just den här varma sommardagen jobbar hon med en hissgardin och matchande kuddar.

– Idag vill de flesta av mina kunder ha hela, enkla, enfärgade våder, helst i linne. Inga rundbågar, snörmakerier, sidspetsar eller kappor. Jag gör nästan inga kappor överhuvudtaget just nu! Kappor krymper upplevelsen av fönster och rum, och det idealet gäller inte för stunden.

Men man har givetvis den gardinmodell man vill eller lever helt gardinfritt. Ändå går det att se strömningar i gardinval över tid. Efter ett par decennier i yrket har Monica Segerström sett stilarna komma och gå. Ta kundernas val på 1990-talet till exempel.

– Då var det blommigt och mönstrat som gällde. Gardinerna fick gärna gå in över fönstret och ljuset utifrån var inte prioriterat. Det viktigaste var att ha det mysigt och ombonat. Idag är de mest eftertraktade gardinerna istället monterade uppe vid taket och går ända ner till golvet. De hänger dessutom vid sidan av glaset istället för att överlappa det. Syftet är att få fönstret att kännas större och rummet högre.

Ibland tänker folk att 150 centimeter borde räcka till två gardiner. Men det blir väldigt smala sådana. Det ser tarmigt ut.

Med fackmässiga ord kallas det tyg som är avsett för ena sidan av ett fönster för våd och den textilmängd som behövs för ett helt fönster heter luft. Får Monica Segerström råda, ska varje våd bestå av minst en och en halv, gärna två 150-centimeters bredder.

– Det ska vara rikligt med tyg! Ibland tänker folk att 150 centimeter borde räcka till två gardiner. Men det blir väldigt smala sådana. Det ser tarmigt ut, säger hon och kommer in på omvärldens syn på hennes arbete. Också den har förändrats över tid.

– När jag började min yrkesbana på 1990-talet var det fortfarande många kunder som själva kunde sy men inte ansåg sig ha tid. Sådana kunder ville helst inte betala så mycket för mitt hantverk.

Sedan dess har »expertsamhälle« blivit ett allt vanligare ord för att beskriva samtiden. Fler och fler vänder sig till proffs inom områden som förr sköttes av hantverkskunniga hemmavid, om det så handlar om att sy om och laga kläder, reparera cyklar eller att sy, arrangera och montera gardiner. Numera behöver Monica Segerström sällan diskutera priser.

– Dagens ungdomar är vana vid att ta hjälp och de vet att de måste betala för de tjänster som de utnyttjar, säger hon och gör en paus.

– Dessutom kan de inte sy.

Det kan ha varit Filip V i Frankrike som var först med gardiner. Till hans kröning 1316 ska gardiner i bomull och silke ha vävts till fyra slottsfönster. Till Sverige nådde nymodigheten först flera hundra år senare. Örebro slott lär ha prytts med fyra fönsterförhängen år 1617 och blåa, röda och svarta gardiner i tuskaftsvävd lärft och kamgarnstyget rask omnämns i en bouppteckning efter Ebba Brahe 1674.

Men egentligen var det inte förrän på 1700-talet som gardiner slog igenom på svenska slott och herresäten. Monica Hallén vet. Före pensionen var hon vävlärare på slöjdskolan Sätergläntan. Dessutom har hon jobbat med gardiner till anrika Gunnebo slott. Snabbt sätter hon ord på en typisk slottsgardin från svenskt 1700-tal:

–Tänk gustavianskt. En liten tunn kappa upptill och smala ljusa bomullsvåder på var sida om fönstret, kanske ett band runt dem. Det skulle vara enkelt. Riket var inte i så bra form under 1700-talet, det syntes i den avskalade stilen.

Gardinutvecklingen verkar alltid ha följt en pendelrörelse från enkelt till avancerat, från raka våder till konstfulla draperingar och tillbaka till enkelt igen. Med empiren i början av 1800-talet kom enorma uppsättningar, veck, tofsar och tunga tyger, gärna siden.

– Det var fantastiska kreationer! Man draperade både uppåt och nedåt, hit och dit, säger Monica Hallén.

Också att det länge var tapetserare som stod för gardinarrangemangen har påverkat de snitt som varit inne genom åren. Än idag är faktiskt gardinmakare nära knutna till tapetseraryrket som undergrupp inom Sveriges Tapetserarmästare.

Monica Hallén kommer in på det sena 1800-talets borgerliga hem, då klänningarna var tunga och hellånga och bordsdukar gick hela vägen ner till golvet. Inte bara möbelformgivning och arkitektur har inspirerat gardinmakare. Även klädmodet har gått hand i hand med gardiners snitt under århundradena.

– Det var mycket tyg, släpande heltäckande gardiner och stora tunga material. Tänk Fanny och Alexander, hela hemmen skulle vara ombonade, säger hon, även om hon själv aldrig, vävlärare till trots, satt upp gardiner i sina hem. Hon skrattar till lite och förklarar raskt.

– Jag har haft förmånen att bo med vackra fönster.

Men gardinernas vara eller inte vara har också handlat om ekonomi och klass. I 1700-talets bondehem sågs inga gardiner alls. Det skulle dröja ytterligare minst hundra år. Tyg var länge en dyrbarhet och vävdes till nödvändigheter, inte till extravaganser. Men med industrialismen kom förändringen. Tillgången på färdigspunnet garn ökade och priserna sjönk.

– Kringresande gårdfarihandlare i kombination med industrispunnen bomull gjorde att också landsbygdsbor fick tillgång till bomull att väva med i slutet av 1800-talet. Bomullstråden var dessutom lättjobbad. Under samma tid spreds mönster och vävnotor, förklarar Monica Hallén och målar upp en bild av glest vävda gardiner som silar ljuset, ofta i tekniken myggtjäll.

Det gäller att ha en jämn rytm i vävandet eftersom allt syns framför fönstret. Dessutom måste man vara bepansrad med uthållighet eftersom det går åt många meter.

Bondehemmens kvinnor var också vana väverskor.

– Det gäller att ha en jämn rytm i vävandet eftersom allt syns där det hänger framför fönstret. Dessutom måste man vara bepansrad med uthållighet eftersom det går åt många meter till gardiner, säger hon med ett leende.

Att gardinerna så småningom spred sig i samhället hänger även ihop med husens användning och utveckling. Dit hör finrummens tillkomst. I slutet av 1800-talet fick allt fler ett rum eller en sal som mest stod kall och tom på människor men som skulle vara elegant. Där var det inte smutsigt och inrökt som i köket – och lämpat för gardiner. Med tiden kom sedan järnspisar, bättre rökgångar och drägligare levnadsvillkor, och med ens letade sig gardinerna också ut i köksregionerna.

Vad gäller snitten verkar de gamla bondehemmens gardiner ha liknat varandra över hela landet. Monica Hallén misstänker att det är ett av skälen till att så få av dem beskrivs i uppteckningar från förr. Att leta efter särpräglade textila uttryck som går att knyta till en viss region eller plats, har ju hört till det som lockat forskare mest genom åren.

– Det är som med trasmattorna. Inte heller de hade lokala särdrag, så det var ingen som brydde sig om att teckna ner hur de såg ut!

Att gardinforskningen varit så gott som obefintlig kan också konst- och kulturvetaren Kerstin Lind skriva under på, trots att hon själv bidragit med några pusselbitar.

I början av 2000-talet arbetade hon på Upplandsmuseet där hon ledde verksamheten vid Disagården, ett friluftsmuseum som visar upp livet på den uppländska landsbygden före industrialismens genombrott. När gardinerna behövde förnyas lyckades hon inte hitta underlag för hur de borde se ut. Men är man noggrann så är man. Kerstin Lind bestämde sig för att skaffa fakta på egen hand och skrev en D-uppsats i Textilvetenskap.

– Det blev till att plocka lite här och lite där, att titta på bildkonst och läsa bouppteckningar, säger hon men ruskar samtidigt lite på sig inför uppsatsen, det var så länge sedan och har runnit betydligt mer avancerat forskningsvatten under hennes broar sedan dess. Idag är hon i slutfasen av ett avhandlingsarbete inom ett helt annat område. Ändå minns hon modellerna på det fåtal gardiner som hon stötte på från 1820-talet och framåt, när de blev fler, i förindustriella bondehem i Mälardalen.

– Det var ljusa halvgardiner på nedre delen av fönstren och en liten kappa där uppe. Några få ränder och rutor, mest i linne men senare också i bomull. Längder hörde till ovanligheterna.

Bomull och lin tål sol och värme bättre än ull, som snabbt blir skör. Linnet klarar sig bäst.

Valet av ljusa tyger hade sina skäl. Ett var att främja luft och ljus, ett annat att det var billigare att slippa färga in så mycket garn. Men vävläraren Monica Hallén påpekar också att textilier som hänger i fönster bleks snabbt, och att den medvetna som vill att gardinerna ska vara länge därför väljer ljusa tyger.

Också att välja linne är smart.

– Bomull och lin tål sol och värme bättre än ull, som snabbt blir skör. Linnet klarar sig bäst. Men tyger förstörs ändå fort. Tänk på ödehus, där solljuset gjort att kvarlämnade gardiner ofta hänger i sköra trasor.

– Inte enbart tapeter, lister och val av målarfärg skapar känslan av en viss tidsålder, säger Sara Kånåhols, som skulle vilja att fler i byggnadsvårdskretsar intresserade sig för gamla textilier.

I Skedstad på östra Öland vinkar handväverskan Sara Kånåhols från ett öppet fönster. De vita skira gardiner som hon vävt i bomull- och lingarn fladdrar lätt i vinden. Om det är någon som intresserat sig för gardiner just i ödehus, så är det hon. I somras fick hon pengar från Nämnden för hemslöjdsfrågor för att undersöka och dokumentera gardiner som hänger kvar i övergivna byggnader i Småland och på Öland – och att dra igång en kampanj på sociala medier som har med det att göra.

– Jag tror att jag kommer hitta en del tyll, en del blekta och tryckta gardiner, en del vävda… Men egentligen är mitt långsiktiga mål att öka medvetenheten om att textilier har ett värde, säger hon och konstaterar krasst att väldigt få kan sin textilhistoria.

Sara Kånåhols vill skriva in den förbisedda gardinen i historien igen.

– Jag och min sambo hänger mycket i byggnadsvårdskretsar. Men inte ens där behandlas textilier som likvärdiga med annat hantverk. Det läggs mycket möda på att få tidstypiska lister eller tapeter, men det är betydligt mindre vanligt att ta tillvara och kanske låta väva upp en kopia av en gammal gardin eller av ett tyg som suttit på en viss soffa, trots att ursprungstyger kan förstärka en känsla av tidstypiskhet på samma vis som tapeter eller lister.

Ointresset säger något om textiliers status. Själv har hon arbetat professionellt som handvävare sedan 2017 med ett specialintresse för historiska textilier, och hon vet hur svårt det är att få ordentligt betalt för sitt hantverk. En snickare har betydligt lättare att ta betalt för kunskap, arbetstimmar och material.

Hon fingrar lite på gardinen. Valet av bindning, kvalitet och uppsättning är baserat på gamla vävnotor fyndade i en bok från 1927. Under förarbetet analyserade hon också gamla foton på gardiner som hon hittade på Digitalt museum.

– På några av bilderna är hela familjer fotograferade inomhus framför fönster där gardinerna hänger synliga. Det är alltså där de valt att låta fotografera sig! Som om de var stolta över just fönstren och gardinerna. De värderingarna skulle jag gärna se igen. Att textilier uppvärderas.

Det blir nästan som att man lämnar kvar en bit av sig själv om man lämnar dem vid flytt. Kanske är det därför som ödehus känns extra övergivna om gardiner hänger kvar slitna, blekta och trasiga.

Sara Kånåhols understryker att det händer något i ett hem när gardiner kommer upp.

– Fönstren är ju husets ögon säger man ibland. För mig blir ett hus bebott så snart det fått gardiner. Med ens har man också fört in sin egen stil.

Hon tystnar lite och funderar.

– Tänk att en liten överhoppad bindepunkt och några överhoppade rör kan ge en så stor effekt på det vävda. De här myggtjällsgardinerna släpper in ljus och skärmar av på samma gång, säger Sara Kånåhols.

– Gardiner dämpar ljus och ljud. Men de står också för något estetiskt och dekorativt som markerar status och säger något om vad och vem man är. Eftersom de syns både utifrån och inifrån och nästan fungerar som en skarv mellan ute och inne, visar man ju upp dem för offentligheten och för okända människor. Och det blir nästan som att man lämnar kvar en bit av sig själv om man lämnar dem vid flytt. Kanske är det därför som ödehus känns extra övergivna om gardiner hänger kvar slitna, blekta och trasiga.

Huset som hon och familjen bor i flyttades till nuvarande plats år 1890 men när det ursprungligen byggdes vet de inte. Själva kom de med sitt pick och pack 2017. Det var inte ett ödehus i egentlig bemärkelse när de övertog det, men det var ett hus där tiden stått så gott som stilla sedan 1950-talet.

– Vi köpte det med alla inventarier kvar. Det var lite som att få en egen loppis, säger hon och ler.

I fönstren, till exempel, hängde raka bomullsgardiner med tryckta mönster. Tryckta gardiner slog igenom just i slutet av 1950-talet då färgstarka screentryck konkurrerade ut ljust vävda gardiner med enstaka ränder och rutor. Men det var först i vintras som Sara Kånåhols drog på gardinvarp i vävstolen. Hela tiden resonerade hon lite som gamla tiders landsbygdsbor.

– Att jag valde vita, skira gardiner handlar inte bara om att anpassa mig efter något tidstypiskt. Det har också med hållbarhet att göra. Något som redan är blekt åldras fint, säger hon glatt.

Hon petar in våden som fladdrat ut lite väl långt och drar försiktigt igen fönstret.

– De här gardinerna kommer att hålla över tid.

7 oktober 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy