Upptäckarglädje!

Egentligen är jag utbildad arkitekt och arbetar med kulturmiljöfrågor. Men förra året såg jag att hantverkslaboratoriet i Mariestad sökte vetenskapliga artiklar om hantverk. Jag skickade in ett abstract mest för skojs skull och fick napp. Planen var att undersöka hur strukturen och utseendet på ett visst nålbindningsstygn förändras beroende på hur man fäster det i föregående stygnrad. Jag tänkte att jag skulle försöka hitta så många varianter som möjligt. Det blir väl en 20–30 stycken, trodde jag. Men när jag kommit till 150 fick jag sluta. Tiden räckte inte till mer.

Stygnet jag utgick ifrån är ett vanligt nålbindningsstygn som använts i cirka tusen år. Ofta kallas det Oslo, efter en medeltida vante. Men nutida analyser visar att den vanten inte alls är bunden med det stygnet. Däremot finns det en från Lund som är gjord på det sättet, så jag kallar stygnet för Lund istället.

Det sys genom att man lägger garnet i en ögla om tummen, hämtar upp en ögla bakom arbetet, drar den igenom tumöglan och så under arbetstråden. På nästa varv börjar man med att sy stygnet i raden under. Vanligtvis sticker man nålen framifrån genom en ögla i föregående varv. Men nålbindning är en väldigt fri teknik. Man kan sy från olika håll, genom en eller flera öglor. Det finns inga begränsningar.

Jag har sytt mina 150 provlappar i samma typ av ullgarn, med lika många stygn och lika många varv. Ändå ser de helt olika ut. Vissa kan vara dubbelt så höga eller breda som andra. Några är mjuka och töjbara, andra tjocka och stumma. Strukturerna på ytan ser också helt olika ut. Några liknar stickning eller virkning. Vissa är släta och andra har djupa rillor och åsar. Ändå är det alltså bara sammanbindningen med raden före jag ändrat på – inte själva stygnet i sig. För mig är det två skilda saker. Men andra nålbindare kan mena att sammanbindningen är en del av stygnet.

Faktum är att det inte finns någon enhetlig definition av vad ett nålbindningsstygn är. Inte ens tekniken i sig är vetenskapligt definierad. Gränsdragningarna mot andra tekniker är inte helt lätta att göra, som mot sjömansarbeten och sydda spetsar.

Som nybörjare kan det bli förvirrande att det inte finns någon vedertagen terminologi. Men för mig som hållit på i 15 år är det bara sporrande. Man får hitta sina egna vägar! Det känns helt okej att bara sitta och fnula på små provlappar och utforska hantverket. Det kan vara lika tillfredsställande som att skapa något färdigt. Och jag har dessutom redan tillverkat allt jag behöver – jag har ingen användning för en till sjal eller tröja. Dottern vill inte ha fler vantar.

Just nu undersöker jag olika sätt att skapa mönster. Jag använder tekniken på sätt som jag inte sett någon annan göra förut. Med hantverk måste man göra först – och sedan
förstå. Det är svårt att tänka ut i förväg hur något kommer bli. I somras gjorde jag en variant av en isländsk oktröja. Det är inte så många som förstår hur mycket jobb som ligger bakom en sådan. Men vi är några nålbindare som brukar träffas digitalt varje söndag. Där kan vi utbyta tankar och idéer och nörda ner oss tillsammans. De förstår precis.

Många som nålbinder i Sverige idag är historieintresserade som sysslar med reenactment kring vikinga- och medeltid. Det har blivit en grej det där med vikingar och nålbindning. Men i själva verket finns det knappt några bevis för att vikingarna nålband. Det finns samtida fynd från andra håll, men i Skandinavien finns egentligen bara Mammen-fyndet – två vimpelliknande fragment där mittdelen är nålbunden i otroligt fin silkestråd, omspunnen med guld och silver. Den är fantastiskt fascinerande men var högst troligt importerad.

Och i mitt fall är det snarare strukturerna och mönstren som lockar, och att få hitta på nya sätt att utveckla tekniken. Det finns så mycket kvar att upptäcka. ­