FRÅGA chans!

Etnologen Lena Kättström Höök, pensionerad från tjänsten som intendent på Nordiska Museet, beskriver den så här:
– Känningen var ett sätt att slippa prata med varandra men ändå rekognosera lite. Genom att ge bort en gåva ställde man en fråga och fick ett svar. Om någon tog emot presenten betydde det besvarat intresse. Och om den ratades, var budskapet precis lika tydligt.

Känningen var dessutom det första draget i ett intrikat och upptrappande spel i kärlek, med allt mer avancerade gåvor. 

Vvs-ingenjören David Möller skrattar till över telefonen från hemmet i Hjoggböle, en halvtimme med bil från Skellefteå. Han är barnledig med fyraårige Emil och ettårige Rune som tjoar i bakgrunden.
– Ja, jag täljde en känning. Jag tyckte att det var ett fint sätt att både få ge bort något och att samtidigt få visa att jag duger till.

Det blev en sked av björk som han målade blå och röd med linoljefärg. På skaftet skar han med uddsnitt in ett solformat mönster och täljde dessutom ett hjärta i änden. Det här var för några år sedan, när han gick på slöjdskolan Sätergläntan i Dalarna. Där gick också Evelina Holmlund. De hade båda varit med på kursen om bondesamhällets kärleksspråk, så hon förstod vad han gjorde.

Den 5 nov 2019 tog hon emot skeden.

Förr, precis som idag, kunde både tjejer och killar känna varandra på pulsen. Lena Kättström Höök tar fäbodstintor som exempel. När de kom tillbaka ner till byn efter en lång sommarsäsong på fäboden hade de ibland dekorerade småostar med sig –»lissostar« – som de delade ut till någon – eller ett urval – potentiella flirtar.

Sedan var pingpongspelet igång. Föll uppvaktningen väl ut kunde den besvaras med en present från mottagaren. Och därpå var det hennes tur igen.
– Kanske gav hon bort en lintrådsdocka, säger Lena Kättström Höök och nynnar några rader ur en gammal visa: »Du ska få tråden av mig, om jag får sked av dig.«

Och med djupnande känslor blev presenterna mer arbetade. Kanske fick en täljd sked nu en skrammelärta inskuren i skaftet.
– Det finns ingen tydlig gräns för när känningar övergår till att bli friargåvor, förklarar hon.

Men friargåvorna var oftast varianter på ett tema. Det handlade i allmänhet om textila arbetsredskap riktade till den potentiella bruden. Tjusigt utsirade eller grant målade linfästen, klappträn, mangelbrädor, skäktknivar…
– »Ju vackrare utkrusat, desto kärare fästman«, sades det, säger Lena Kättström Höök och lägger till att även de blivande svärföräldrarna kunde granska gåvorna; vem vill ha en måg med tummen mitt i hand? Samtidigt gick det också – inte minst i Hälsingland och Götaland – att köpa friargåvor. Ofta ymnigt dekorerade med hjärtan så att budskapet inte skulle gå att missförstå: Om du vill ha mig, så vill jag ha dig.

Det var ändå först med trolovningsgåvorna som det blev blodigt allvar. Tog man emot en sådan hade man inte längre rätt att ändra sig. Under lång tid var sådana presenter helt enkelt juridiskt bindande. Det finns exempel i historien på personer som velat backa från bröllop, men som fått pallra sig till kyrkan ändå, eftersom givet var givet.
– Det hade ju »gjorts visst«, som det hette, säger Lena Kättström Höök.

På den här tiden gav man inte varandra ringar som tecken på förlovning. Det blev inte vanligt förrän i slutet av 1800-talet – och vid själva vigselakten gick det att ha låneringar. Det som istället gavs bort var ett fästmöskrin – vars innehåll var mer eller mindre formaliserat. I allmänhet låg inuti ett par vackert broderade brudhandskar i sämskskinn, en extra fin psalmbok och en sidensjal. Sådant som stolt kunde visas upp på kyrkbacken om söndagarna.
– Och hon kunde sy honom en fästmansskjorta som efter bröllopet hamnade på vinden i väntan på begravningen då man skulle kläs lika fin som inför en vigsel, säger Lena Kättström Höök.

David Möller ler igen över telefonlinjen. Han gjorde ett fästmöskrin redan sitt första år på Sätergläntan, en liten kista. Men den blev han inte riktigt nöjd med. Året därpå gjorde han därför ett nytt. »Jag var blixtrande förälskad«, säger han.

Idag står ekskrinet i ett vitrinskåp i köket i Hjoggböle. Basen är stor som ett A4-papper och locket, framkluvet i alm, har ett karvsnittat hjärta.
– Lite symboliskt sådär, säger David.

Det färdiga skrinet överräcktes utan större åthävor. Ingen pompa och ståt, säger han, mer en enkel överlämning.
– Hon tackade ja i varje fall. Och då var det väl förseglat?

Han fnissar glatt.
– Vi håller ju ihop fortfarande, så det känns ju lovande!

Idag ligger känningen, den täljda skeden, på botten av skrinet. Där ligger också en hel och en halvfärdig stickad vante.

Från början hade David Möller planerat att fylla skrinet enligt traditionen. Brudvantarna bestämde han sig för att sticka, med lila- och cerisfärgat ullgarn och ett diamantformat mönster.
– Det tog lite tid. Jag är inte jättebra på stickning. Jag hade bara hunnit göra en och en halv vante innan vårt första barn kom. Jag minns att jag satt och stickade när vattnet gick och att jag stickade på väg till lasarettet i Falun. Sen dess har det blivit lite knappt om tid…

Men de blev gifta trots allt. I maj för ett år sedan.
– Ändå är det lite dåligt att jag inte stickat klart. I år ska det ske, säger han glatt och beslutsamt och svarar samtidigt på frågan om hur han ser på fästmöskrinet idag:
– Att det är en fin tradition. Det är ju en kombination av både tanke och arbete. Som att säga »Titta, jag duger till, jag kan göra det här, och jag tycker om dig väldigt mycket.«