Strumpforskning

Vad var det som fick fyndet att omvärderas från stickat till nålbundet?
–  När det gäller historiska föremål kan det vara svårt att skilja på stickat, virkat och nålbundet. Just det här fragmentet ser ut att vara stickat, men vid närmare undersökning av ökningar och minskningar visade det sig handla om nålbindning. Avgörande delar av nålbundna stygn kan faktiskt dölja sig inuti ett tyg, eftersom framsidan och baksidan inte alltid korresponderar. Också arbetsriktningen inom stickning och nålbindning brukar vara de motsatta. Nålbindning har förekommit på alla kontinenter där det bott människor, som ett uråldrigt sätt att tillverka framför allt vantar, sockor och mössor.

Hur kunde man veta att fragmentet handlade om en gammal socka?
–  Man visste inte, men man trodde det. När jag först såg ett foto var jag inte alls övertygad. Jag menar, det är ett platt fragment som verkligen inte ser ut som en strumpa. Och det var inte lätt att föreställa sig hur den kunde ha sett ut. Där fanns också snörningsöglor, och det förknippade jag inte med strumpor. Men jag hade fel.

Vad var det som övertygade dig?
– Det visade sig att man under samma tidsperiod tillverkade nästan identiska strumpor i Egypten och när jag bestämde mig för att nålbinda en rekonstruktion av det gamla fragmentet föll allt på plats. Klart det var en socka! Det som hittats i utgrävningen var hälen och man ser också övergången till foten. Själva mönstret består av ett vackert granatäpplemotiv i kombination med livets träd. Snörningsöglorna binder ihop stygnen över fotleden.

Hur gjorde du din rekonstruktion?
–  Det svåraste var att bestämma antalet maskor. Jag visste ju hur hälen skulle se ut men frågan var hur många maskor som foten skulle innehålla. Jag fick räkna baklänges, och det gick till slut! Jag kom till exempel fram till att mellanfoten ofta är cirka två tålängder lång. Det är ett ganska tacksamt mått, för strumporna från den här tiden hade kluvna tår. De bars i flip flop-liknande sandaler. Även riktigt små barn hade sådana strumpor. Det tog mig 60 timmar att tillverka en enda socka, men det var det värt!

Hur fastnade du för nålbindning?
–  Jag bor själv i USA, men min morfars föräldrar växte upp i Sverige och emigrerade hit. Första gången jag kom i kontakt med nålbindning gick jag i gymnasiet som utbytesstudent i Sorunda utanför Nynäshamn. Där finns ju en lång tradition av nålbindning. Ta Sorundavanten till exempel. Jag tyckte att hantverket var så spännande, och som tur var köpte min värdmamma mig ett par nålbundna vantar i julklapp. Tyvärr var det ingen som ville lära mig hantverket. Det var en annan tid, och man höll hårt i lokala traditioner.

Många år senare blev jag insnöad i en amerikansk liten stad i flera dagar. Då erbjöd sig en äldre dam att lära ut nålbindning. Det var helt otroligt. De senaste åren har jag ägnat mig åt att forska om hur den tekniken används runt om i världen.

Finns det något som är typiskt för skandinavisk nålbindning?
–  Ja, sammansatta stygn, som flätas samman med tidigare maskor i samma rad innan man går vidare. Men det intressanta är att identiska stygn har hittats i Sydamerika, Afrika och på Papua Nya Guinea. Ni gjorde vantar, de gjorde väskor och allt möjligt. I länder som exempelvis Peru och Egypten är markegenskaperna så gott som perfekta för att bevara den här typen av föremål. Jordarna är torra och bevarar textilier fantastiskt bra. Även färgerna förblir intakta. I Skandinavien är markerna inte lika tacksamma, och om du hittar fynd är de troligen jordfärgade och starkt påverkade av tiden i jorden.

Nålbindning misstas ofta för stickning, vad tycker du om det?
–  Det är synd. Det försvårar historieskrivningen. I hälften av alla museers onlinekataloger är objekt fortfarande felkategoriserade. Och det finns sällan resurser till att uppdatera när det tillkommer ny kunskap. Men i fallet med sockan från Dura-Europos vet alla numera att den är nålbunden. Det är en liten seger i sig själv.­