Mammas kofta

Mammas karriär började långt innan jag var påtänkt. Hon var praktiker och superestet i ett. Efter tillskärarakademin jobbade hon som sömmerska på NK:s franska, där hon sen gjorde sitt gesällprov. De sydde för hand, jobbade på ackord och fick betalt per centimeter. Hon var alltid bäst, snabbast och gjorde de prydligaste sömmarna.

Med tiden hamnade hon i London, hos Hardy Amies på prestigefyllda skräddargatan Savile Row där modehusen låg på rad. Hardy Amies var hovleverantör med drottning Elizabeth som kund, och min mamma Eva fick äran att skrädda till själva drottningen. Hon var en jäkel på att sy.

Och på att sticka.

Tröjan kom till sommaren 1962. Äventyrlig och sportig som mamma var hade hon sökt sig till fjällen för att arbeta som lillvärdinna på fjällstationen i Kvikkjokk. Och mellan jobb och toppturer började hon sticka en tröja. Mönstret komponerade hon själv, i två gråa nyanser och vitt, rött, gult ullgarn. Mamma hette Eva, men kallades Eva Lotta. Lotta hade hon hittat på själv. Därför stickade hon in EVA LOTTA EVA LOTTA EVA LOTTA längs en av bårderna – och årtalet på ena ärmen. Tröjan passade henne perfekt. Allt hon gjorde var verkligen tänkt att användas, men det här var en av hennes favoriter. När den med tiden blev lite trång sydde hon in röda kilar i sidorna och gjorde om den till en kofta. Min mamma älskade blixtlås. Jag vet inte hur många plagg som hon genom åren klippt upp och satt in sådana i.

Jag minns koftan från hela min barndom och mamma bar den i princip livet ut. Det är en tidlös modell. Men tyvärr är den för liten för mig. Jag är född 1967 och banne mig om inte koftan är i bättre skick än jag.

Jag skulle kunna berätta så mycket om mamma. Helt galna historier som ingen skulle tro är sanna. Men det är de. Jag behöver inte hitta på, för sanningen är mer än tillräcklig. Hon var en notorisk tjuvfiskare och tjuvjägare. När jag var barn spärrade hon av hela Djurgårdsbrunnskanalen med nät på natten och drog upp den ena laxen efter den andra. En gång fastnade till och med polisbåten och drog med sig näten ända ut mot Fjäderholmarna. Fortfarande som 70-åring klättrade hon upp i träd och pallade äpplen. Som barn kunde jag göra precis vad som helst – och hon var med på det. Hon var som en Pippi Långstrump. Helt fri. Det fanns inga gränser. Och det var förstås inte alltid enkelt. Men när det funkade var det underbart! Och runt omkring henne var det fullt av kreativa människor och en varm stämning. Det var hon som öppnade dörren till skapandet för mig.

Vid sidan av sitt skrädderi var mamma också en överlevnadskonstnär. Och sakletare. Om en cykel var olåst, ansåg hon att man kunde ta den. En gång lurade hon in ett rådjur i vårt garage. Det var ju egentligen kungens rådjur, eftersom han har jakträtten på Djurgården. Hur som helst. Rådjuret gick en snabb död till mötes, när hon klubbade den i skallen med baksidan av en yxa. Det blev sedan middag hos familjen Willborg-Stoor.

En annan gång, också det en rådjurshistoria, kom jag på besök till min då 75-åriga mamma. Det var en solig dag på Dalarö och hon hade under morgonens cykeltur upptäckt ett nyss påkört rådjur. Det slängde hon över styret och trampade hem. ›Jag slaktar afrikanskt‹, sa hon, där hon stod med blodiga händer. ›Ja, du vet när man inte öppnar magen.‹  Sådan var hon!

Behöver jag säga att mamma är min stora idol?

Nu i augusti gick hon bort, 92 år gammal. Sin sista tid bodde hon här i Jokkmokk, och det var fint, det var så lugnt på slutet. Då hade hon inte stickat några nya tröjor på ett tag. På frågan varför svarade hon: ›Jag har inte tid. Det är ju ett evighetsjobb.‹«

Lotta Stoor driver tillsammans med sin familj den samiska designbutiken Stoorstålka i Jokkmokk. Någon gång framöver hoppas hon få till – och kunna börja sälja – en stickbeskrivning av sin mamma Evas kofta.