Tvist and shout

Tekniken ger slitstarka ytor, som gjorda för att leva med till vardags, kanske på stolsdynor, jynnen eller agedynor, för att ta till skånskan. Tvisten har varit extra populär just i Skåne genom åren. Där finns broderier bevarade från 1600-talet och framåt.

Men sen dras tekniken dessutom med ett efterhängset rykte – om prydlighet och strikt stramhet. Räta vinklar. Tydliga stjärnor. Ordning i klassen.

Eller rättare sagt. Så var den gängse bilden innan konsthantverkaren Karin Eldforsen strax före jul med en fascinerande insikt i bagaget tittade upp från stygnen efter ett år böjd över broderier från 1800- och början av 1900-talet i Stiftelsen Skånsk slöjds arkiv:
– Det stämmer inte! De gamla broderierna är helt crazy! De är helt vilda både på framsidan och baksidan. Ett sånt liv! Och motiven är de mest underliga, som det lamaliknande djuret i centrum på en gammal åkdyna.

Sannolikt, tror hon, ansågs broderierna under många år just för konstiga, för kraftfulla och för galna för att lyftas fram. Att tvistsöm förmedlats som kontrollens och noggrannhetens teknik, har alltså snarare att göra med en sträng attityd hos dem som visat och tolkat dem, än verkligheten själv.

Karin Eldforse nästan hoppar.
– Jag är så hooked på detta! Jag vill berätta för alla att man inte behöver räkna trådar så förtvivlat noga och att man inte behöver göra så precisa och kontrollerade mönster, inte ens om man vill hålla sig till traditionen. Förr målade de då och då motivens konturer på bottentyget och sydde fritt efter dem, utan att alltför noga räkna tråd för tråd i bottentyget. Och de blandade korsstygn och tvist, huller om buller.

Bilden av den pedantiskt prydliga tvisten är med andra ord felaktig.
– Min egen amatörteori, helt ovetenskaplig, är att förändringen kom i och med folkskolans genombrott. Innan alla gick i skolan lärde man sig genom att sitta bredvid sina anhöriga och bara göra. Sen tillkom organisationen, kontrollen, skolslöjden och provdukarna som alla skulle sy och få godkända. Och då hände något: Likriktningen. Framöver lärde man sig av skolan, av hemslöjden och av Marks i Borås. Just de mönster som man kunde köpa av Marks hittar man uppbroderade på var och varannan loppis idag. Och i och med likriktningen blev tvisten tråkig ,reflekterar Karin Eldforsen.

Idag driver hon och ytterligare 8 kvinnor en forskningscirkel med tvisttema. De fördjupar sig i tekniken från alla möjliga håll – ser på kvinnohistoriska aspekter, diskuterar mönsterformer, formgivningsideal, besöker arkiv, granskar allt som kan ha med tvisten att göra.

Däremot broderar de inte, även om de flesta gör det på hemmaplan.
– Ja! Ja, ja, ja. Jag måste behärska mig, begränsa mig. Jag får säga till mig själv att jag bara får brodera när jag ser på teve. För jag kan inte sluta. Tvisten är så yster. Och det är så jag vill se den framöver. Inte som moralslöjd. Utan som den ystra tvisten.