Tjusigast på kyrkbacken!

Smuggelgods, skrytplagg och en snygg silhuett. Hör berättelsen om livstycket. Bondesamhällets egen gucciväska.

Text Kristina Lindh
Foto Thron Ullberg / Jonas Gratzer
3 februari 2025

Året är 1837 och du är en av bondesamhällets tusentals pigor. Efter en lång arbetsvecka gör du dig redo för helgens sociala höjdpunkt, det vill säga söndagens gudstjänst.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Särken och kjolen är redan på plats. Nu återstår bara det viktigaste, garderobens statement piece.
– Livstycket var motsvarigheten till vår tids Gucciväska.

Lina Odell i folkdräkt.
Dräktsömmerskan Lina Odell i en variant av en högtidsdräkt från Blekinge. Livet är gjort av ett jacquardvävt sidentyg som är en reproduktion av ett tyg från 1800-talet och sidenförklädet är färgat med bresilja.

Det säger Lina Odell, slöjdaren och dräktsömmerskan med Instagrams mest lekfulla dräktkonto. Väskjämförelsen är given, menar hon. De färgglada sidenbanden, det mönstrade tyget – vad är det om inte bling-bling?

Det var storleken som gjorde lyxen möjlig. Eftersom livstycket krävde så lite tyg kunde man »blaffa på« med det dyra och vackra. Suget sitter i än idag. På kurserna i dräktsömnad är det ofta livstycket eleverna vill börja med, berättar Lina Odell.
– I alla tider har folk velat vara snyggare än grannen och haft behov av att skryta.

Livstyckets roll i den folkliga dräkten sträcker sig över flera hundra år. Det dyker upp på 1500-talet som ett plagg utanpå särken, till skillnad från högreståndsmodets version som alltid suttit närmast kroppen.

Damerna smugglade. I småhamnarna hämtade de sidentyger som de sålde vidare.

Ändå har kopplingen till modebilden alltid funnits där. Barockens livstycke hade små armhål och gick långt ner på höften. Rokokons version satt hårt runt midjan med hjälp av kanaler med inskjutna spröt av trä, järn eller valben.

Under empiren blev armhålen stora och midjelinjen kröp uppåt, så högt upp att provinsialläkaren i Häverö socken i Roslagen i en skriftlig rapport oroade sig för kvinnornas hälsa. Livstycket blev nästan som en bh.

Därmed är vi inne på liknelse nummer två. Om Gucci-kopplingen står för plaggets skönhetsfaktor står bh-jämförelsen för dess funktion.

Det vill säga att forma kroppen.

Fast kanske inte riktigt på det sätt som vi vill att den ska se ut 2025, säger Lina Odell.
– Folk är vana vid att bysten ska framhävas. Då tryckte man tillbaka den. Detsamma gäller midjelinjen, som i östskånska dräkter sitter högt. Idag vill man ha midja, inte se bred och välgödd ut, vilket var idealet då.

Livstycke i randigt tyg.
Livstycke med långt skört från Floda socken, Dalarna. Bredrandigt ylletyg av typen kalmink. Sent 1700-tal.

Själv tycker hon att livstycket gör hela siluetten. Klädd i det sträcker hon på sig. Det är som med uniform, säger hon.
– Har man en välsittande dräkt, jädrar vad folk blir tjusiga!

Vi stannar kvar vid bh-tanken. Vid livstyckets förmåga att modellera kvinnokroppens kurvor. Visst måste det också ha varit ett plagg med intim laddning?
– Absolut inte, det var tvärtom. Åtminstone som jag uppfattat det.

Det säger Håkan Liby, etnolog och nestor inom folklig dräkt. Nog fanns det intima plagg, men dem bar man närmast kroppen, berättar han.

Han pekar på folklivsmålningar från tiden, av människor på åkern eller vid spisen. Många gånger syns kvinnor med livstycket uppknäppt.

– Det var inte genant. Detsamma gäller danstillställningar. När det blev varmt i stugan knäpptes livstycket upp. Där innanför fanns linneplagget, som verkligen täckte.

Livstycken gjordes i olika material beroende på årstid och mode. De kunde vara av ylle, bomull eller siden. Periodvis bestämde överflödsförordningarna vem som fick bära vad; vissa material var vikta för adeln. Under delar av 1700-talet var det förbjudet att importera tyger.

I Skåne, som låg nära kontinenten, fanns gott om kvinnor som struntade
i det, berättar dräktskräddaren Gillis Jimheden.
– Damerna smugglade. I småhamnarna hämtade de sidentyger som de sålde vidare. Det irriterade överheten att bondkvinnor hade lika fina livstyckestyger som grevinnan på slottet.

Livstycke från Alfta socken Hälsingland. Ylledamast, troligen inhemsk tillverkning, 1800-talets första decennier. Livstycket ingår i en serie som illustrerar stilutvecklingen i området i förhållande till mode och tradition.

Livstyckena syddes – och sys av fantasterna än idag – för hand med lintråd. Foder- och yttertygsdelarna fästes ihop samtidigt, det var alltså inte vändsydda plagg. Sömmarna
i sidor, rygg och axlar syddes ofta med efterstygn, därefter snedtråcklade man sömsmånerna. Till sist fållsyddes plagget med pricksöm.

Det hände också att livstycken syddes med spilesöm, en teknik där yttertyg och foder fogades samman genom ett enda sömnadsmoment.

Tygvalet handlade inte bara om årstid och mode utan också om tillfälle. Till vardags var materialen enklare, kanske bar man ett tidigare finlivstycke som blivit slitet och lagat.

Högtiderna krävde i sig olika uppsättningar. I nordvästra Skåne till exempel, bar den nygifta kvinnan dagen efter bröllopet en blå dräkt med tillhörande blått livstycke, berättar Gillis Jimheden som ofta får ofta anledning att utbilda sina elever
i gårdagens skånska klädkod och dess koppling till kyrkans seder.
– De kan säga om en högtidsdräkt: »Den ska jag ha när jag går på fest på midsommarafton«. Men midsommarafton var ingen stor högtid, det var däremot midsommardagen. Det kläddes hela tiden ner och upp. Man hade inte sitt allra mest mönstrade livstycke när det var nattvardsgång.

Sommar, vinter, vardag, fest  – många livstycken blir det.

Och ju fattigare kvinna desto fler livstycken.

Jo, du läste rätt. Pigor och drängar hade oftast större garderob än husfar och husmor. Medan gårdens ägare hade rikedomen bunden i jorden fick pigan lönen i natura, många gånger i form av kläder.
– Man brukar på god grund säga att det var drängarna och pigorna som var trendsättare, säger Håkan Liby.

Under årens lopp har han läst mängder av bouppteckningar. Där framgår skillnaden. Om husmor hade fem, sex livstycken kunde pigan ha dubbelt så många.

Bouppteckningarna fungerar som tittskåp in till cykeln av nyköpta och slitna livstycken. Samma sak gäller alla de livstycken som än idag bevaras på museer och i magasin.
– Man önskar hela tiden att de här plaggen kunde berätta, säger Håkan Liby.

På ett sätt kan de ändå det. »Liv« i ordet livstycke syftar visserligen på nedre delen av överkroppen. Men för eftervärlden går tanken gärna i mer symbolisk riktning – till berättelsen om det levda livet.

Som det som dräktsömmerskan Johanna Runbäck har studerat, ett snörliv i helsiden från första delen av 1800-talet. Tyget på ryggstyckets vänstra sida är fläckigt. Där finns avtrycken efter en hand som i dansens virvlar gång efter gång har hållit om midjan på kvinnan som burit plagget.
– Det är som en hälsning från då till nu, säger hon.

Och vi som lever nu kan hälsa tillbaka. Johanna Runbäck bor i Rättvik, där det är vanligt att bära dräkt vid konfirmationen. För några år sedan klädde hon en grupp tjejer som för första gången fick byta 2000-talets stretchjeans och trikåtröjor mot åtsittande livstycken.
– Vilken skillnad det blev! De gick med höjd blick och stolt huvud. Det var en fröjd att se hur de blommade upp och hur fina de kände sig i sina dräkter.

Framtiden är lovande, menar hon. Hos många av eleverna på slöjdskolan Sätergläntan, där hon jobbar, har dräktkärleken startat med ett medeltidsintresse som bytt skepnad vid upptäckten av att folkdräktens livstycken och andra delar är långt mer tacksamma objekt för den som vill vara historiskt korrekt.

Lina Odell i folkdräkt.

Och vad gäller bågen mellan nu och då – när Johanna Runbäck söker liknelser väljer hon varken märkesväskan eller bh:n utan ett annat plagg.
– Jag använde väst i helgen och slogs av hur praktiskt det är. Västen håller mig lagom varm samtidigt som jag kan vara utomhus och jobba. Precis så fungerade livstycket.

I över trehundra år var utanpå-livstycket kvinnans trogna följeslagare. Med industrialismen blev det ett rent underplagg och försvann från omvärldens blick.

Även det är en sluten cirkel.

3 februari 2025

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!