Kan själv!

Jag är uppvuxen i en jätteliten by i Jämtland, tio mil från Östersund som var närmsta stad. Då får man sysselsätta sig på andra sätt än vad tonåringar i städer gör. Min mamma har alltid sytt så det tedde sig naturligt att testa symaskinen och leka mig fram bland hennes tyger i gymnasieåldern. Sömnaden blev ett kul sätt att hålla på med mitt stora klädintresse.

Innan jag började sy så kände jag att klädintresset aldrig nådde några gränser. Modet rör sig så himla snabbt. Det går inte att hänga med i de svängarna med en vanlig plånbok. Inte om man samtidigt vill ha plagg av bra kvalitet. Hur mycket tid och energi man än lägger så ligger man alltid efter, man blir aldrig nöjd.

Nu är mitt modeintresse baserat på second hand och egensytt. Det begränsar mig på ett bra sätt. Jag kanske inte hänger med i trend-svängarna helt, men jag tycker att det finns en frihet i den begränsningen. Mitt intresse får ramar och jag kan kliva av den här köphetsiga trendkarusellen och sakta ner.

När jag syr själv inser jag ju hur lång tid det tar att skapa ett plagg. När jag ska lägga flera dagar på det, då ser jag till att det blir något som jag verkligen vill använda. Det blir ett mer utforskande förhållningssätt till kläder. 

Lakan är ett av mina favoritmaterial. Jag gillar ju second hand och tycker det är roligt med jakten på ett material till ett bra pris. Då är lakan det man främst hittar. Det är också ett väldigt lätt tyg att sy i eftersom det är ganska stumt. Jag har även sytt en topp av örngott. Dessutom är lakanstyg nästan alltid i bomull, vilket jag tycker jag är det skönaste man kan ha på sig. Bomull och ull.

Fast fashion-industrin består till stora delar av plagg av polyester, som är en plast. Det är dåligt för miljön men också väldigt obehagligt att ha på sig. Man svettas och fryser liksom samtidigt.

Jag använder mönster när jag syr och det kan jag verkligen rekommendera. Många ger tipset att bara rita av ett plagg som man har hemma. Men jag tycker inte att det är så enkelt.  Allt som man gör för första gången ska man göra så enkelt som möjligt för sig. Då är det lättast att följa ett mönster som beskriver hur du ska göra. Chansen blir större att du blir nöjd och vill fortsätta. Dessutom är det roligt att testa andras mönster. Eftersom jag jobbar med kommunikation är det intressant att se hur den som konstruerat mönstret förklarar processen, det är roligt att se skillnader mellan olika mönsterdesigners. Man märker ganska snabbt vilka man tycker är pedagogiska och inte. Idag finns det många som gör videoinstruktioner också och det är jättebra om man är en visuell person.

Även sömnadsmönster har standardiserade storlekar. Det skiljer till exempel ofta fyra centimeter mellan storlekarna. Det är inte en jättekul känsla när man upptäcker att jaha, nu har jag större lår än snittet för en viss storlek. Men ju mer man lär sig, desto mer inser man att man kan göra ändringar som gör att plagget verkligen passar ens egen kropp. Jag gick upp i vikt för ett par år sedan. Det blev ett litet uppvaknande ur mitt smalhetsprivilegium att upptäcka att storlekarna inte längre var anpassade efter mig. Jag hade ju fortfarande ganska smala axlar, men större midja och för att ett plagg ska sitta bra måste jag göra de anpassningarna själv. Det fina med att sy är att man får umgås jättemycket med sin egen kropp. Problemlösningen blir att anpassa plagget efter mig själv snarare än att grubbla kring hur jag får min kropp att passa byxorna jag har köpt. Det finns en frihetskänsla i det. Jag behöver inte kliva in kroppsångesten utan kan
sy det som passar just mig. Låta kläderna foga sig efter kroppen i stället för tvärtom.«