Tjärdalen

Gammal är äldst. Nu återupptäcker allt fler den uråldriga tjäran som ett miljövänligt alternativ till giftiga impregneringsmedel. Vi tar rygg på 94-årige Evald Lindby bland törved och motorsågar.

Text Anna Eriksdotter
Foto Sara Mac Key
1 april 2020

Det är en kylig morgon på östra Gotland och brasan i raststugan vid soidet i Ardre värmer gott. Soide är det gotländska ordet för tjärdal. Här möts ett tiotal medlemmar i sockenföreningen varje vecka från oktober till maj för att hålla den gamla tjärbränningstekniken vid liv.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Evald Lindby

Nu är det onsdag och arbetsdag. En efter en troppar dagens gäng in i raststugan och slår sig ner på smala träbänkar runt det stora bordet. Det är en hel del att förbereda. Bränningen sker i början av juli varje år. Då bränns tjäran på samma sätt som i århundraden. Kanske årtusenden. Det är en långsam process och det gäller att vara noggrann med detaljerna.

De pratar, skämtar och skrattar. Det märks att de känner varandra väl. Flera har varit med sedan nystarten av soidet för trettiosex år sedan. Evald Lindby är en av dem. Med sina 94 år är han äldst i gruppen som har en medelålder kring åttio.
– Tjärbränning var en viktig inkomstkälla för de gotländska bönderna fram till 1900-talets början. Men när moderna impregneringsmedel som kreosot tog över marknaden glömdes soidena bort, berättar Evald.

Han minns att det fanns ett soide i skogen nära barndomshemmet och att han brukade cykla med smörgåsar till eldvakten. Men med tiden doldes öns tjärdalar nästan helt av skogens växtlighet. Tills en dag i början av 1980-talet när det var dags att avverka. Då blev resterna av soidet i Ardre synliga. Det mesta var visserligen förstört men hembygdsföreningen tog sig an det omfattande renoveringsarbetet. Ett år senare rann det återigen tjära ner i spannarna. Och så har det fortsatt.

Nu för tiden nyttjas tjäran framför allt till byggnadsvård men också i salvor som skyddar djurklövar och hovar från bakterieangrepp. Evald brukar pensla den på ladugårdsdörrar och fönsterkarmar.

Men tjärans historia är lång så användningsområdena har varit många. Genom åren har den skyddat skepp mot röta och skeppsmask, bevarat historiska byggnader, impregnerat rep och vagnshjul. Den har fungerat som drivmedel, skattemedel och exportvara men även använts till medicin mot både eksem och spanska sjukan. Det sägs till och med att gotlänningarna en gång i tiden hällde kokande tjära över fiender som kom för att inta Visby.

Morgonens mörker ger vika och dagsljuset letar sig in genom raststugans fönster.
– Nähä, nu är det dags att jobba så vi hinner göra något före fikat, säger Sten Ohlsson och för tankarna tillbaka till här och nu.

Han vill dra igång motorsågen och ta sig an högen med stubbar.

Även om tjärbränningsmetoden är densamma som på medeltiden har moderna arbetsredskap ersatt några av de gamla verktygen.
– Jo, vi fuskar lite för att orka, bekänner Evald.

Fast vi är lika noga med vilka stubbar vi väljer som de var förr i tiden. Det ska vara tall och minst femtio år sedan den avverkades.

Tidigare drogs stubbarna upp för hand med en stubbrytare. Numera använder de traktor.
– Fast vi är lika noga med vilka stubbar vi väljer som de var förr i tiden. Det ska nämligen vara tall och minst femtio år sedan den avverkades, fortsätter han.

Monica Syversen står i stubbhögen med en grov borste och försöker få bort så mycket sand och jord det bara går från de långa rotändarna. Det yr omkring henne. Sten Ohlsson tar de rengjorda stubbarna och sågar itu dem. Sedan skickar han vidare till Hasse Fransson och Jan-Olof Hasselborn som sköter vedklyven.

De övriga ägnar sig åt att »smajta« som de säger på gotländska. Jord, sand och bark ska bort från de kluvna träbitarna. Helst ska inget vara kvar. De hackar, karvar och skrapar med sina yxor tills träet är rent. Högen med färdiga bitar växer och det behövs, för till en enda bränning går det åt mellan tio och fjorton kubikmeter ved.
– Ju renare bitarna är desto bättre kvalitet får tjäran, säger Evald.

Den första tjäran som rinner ur tjärdalen kallas jungfrutjära, den sista vraktjära. Egenskaperna skiftar. De första dropparna lägger sig som en fin film över träet, tjäran som kommer i mitten av bränningen ger bra mögelskydd och de sista dropparna tränger in extra bra i trä.

Han tar upp en dunk som blivit kvar från bränningen här om året. Tjärdoften sprider sig när han med viss stolthet häller över vätskan i en hink.
– Det här är kvalitet det. Färgen och doften är avgörande. De flesta föreställer sig nog att tjära är svart men den finaste har en ljusare färg.

Han doppar ett finger i hinken och sträcker fram.
– Titta på den här. Färgen är rödbrun och har en viss transparens, som sirap ungefär. Och så måste det lukta gott. Det känns på lukten om det är dålig tjära och det har inget med ålder att göra utan handlar bara om tillverkningen. Riktigt bra tjära har inget bäst före-datum.

Evald Lindby penslar regelbundet sina ladugårdsdörrar med tjära från soidet. Förr i tiden, berättar han, sköt man ett skott i vart och ett av de fyra väderstrecken – och dessutom ett ner i soidekällaren – när det var dags att tända tjärdalen. Syftet var att skrämma skogsrån, otyg och »di sma undar jårdi«.

Det har tillverkats åtskilliga liter tjära vid soidet. Varje år ger bränningen mellan 600 och 700 liter. Det mesta är förbokat långt innan den väldoftande vätskan runnit ur törestubbarna. Det sägs att gotländsk tjära håller hög kvalitet. Det beror delvis på att tallarna växer långsammare på ön än på fastlandet och därför innehåller en högre koncentration av hartssyror än snabbväxande träd. Men det räcker inte. Bakom varje lyckad liter ligger också ett noggrant utfört hantverk.

På slaget tio lägger alla ner arbetet och samlas i raststugan för nu är det fikadags. De plockar fram kaffetermosar och matsäckssmörgåsar. Frusna fingrar värms mot varma koppar. Några oroar sig över att tillgången på stubbar kommer att bli ett problem i framtiden. Skogsbruken drivs inte på samma sätt längre och numera planteras ny skog på hyggen bara några år efter en avverkning. Nyplanteringen gör det omöjligt att komma åt stubbarna med traktor konstaterar de runt bordet.

Kanske kan katning vara lösningen, funderar någon. I en skog inte långt från soidet pågår ett projekt där remsor av bark skrapats bort från ett trettiotal tallar. När träden skadas försvarar de sig genom att tillverka kåda och hartser, vilket får till följd att inte bara stubben, utan även delar av stammen kan användas till tjärved. Det går snabbare också. Träden kan avverkas redan fem, sex år efter katningen, förklarar någon annan. De fyller i varandras meningar. Ändrar och kompletterar. Frågan engagerar.

Efter pausen går Evald upp på kullen där själva tjärdalen är placerad. Det är en cirkelformad »skål« av kalksten med en diameter på 5,7 meter. Skålen är tätad med kalkbruk för att inga droppar ska gå till spillo. I botten finns ett hål där tjäran ska rinna vidare ner genom ett rör som mynnar ut i soideskällaren.

Soide. Så heter tjärdal på gotländska. Det uttalas »såidä« och har genom åren stavats på en lång rad olika vis.

Eftersom bränningen sker först till sommaren har Evald utlovat en demonstration av hur det kommer att gå till. Han är lite stel i benen just idag och går med käpp, därför får Sten Ohlsson dra den välfyllda skottkärran uppför kullen och stapla träbitarna i skålen. Under överinseende av Evald. Som ålderman och den som har längst erfarenhet av tjärbränning har han gärna lite koll på de andra. Det ska nämligen staplas på rätt sätt. Så lite luft som möjligt mellan vedträna ska det vara, tätt ska de packas.

Formellt kallas metoden pyrolys eller torrdestillation. De hartsrika gamla törestubbarna värms upp i syrefattig miljö tills tjäran sipprar ur träbitarna.

Sten tar träbit efter träbit och placerar i en strålform runt hålet i mitten. Han arbetar sig utåt och uppåt. Lager efter lager. Evald nickar godkännande.
– När det är fullt lägger vi brännträ i en cirkel längst ut. Det är tallved som har barken kvar och är lättantändlig. Vi eldar utifrån och in. Men innan det är dags att tända täcker vi alltihop med halm och sågspån. Det ska inte brinna utan bara sjuda därunder, säger Evald.

Under tjärbränningarna räknas noga varje fylld spann med tjära. Ansvarig vakt doppar ett finger i hinken och markerar den med en fläck.

Formellt kallas metoden pyrolys eller torrdestillation. De hartsrika gamla törestubbarna värms upp i syrefattig miljö tills den sirapsliknande tjäran sipprar ur träbitarna och ner genom skålens mitt. I soideskällaren, ett litet utrymme under kullen, står eldvakten beredd med en spann. För varje spann som töms i den stora tanken doppar vakten tummen i tjäran och gör ett avtryck på en träskiva. På så sätt har de alltid koll på hur mycket som finns i tanken.

En kan tro att tjäran som rinner ut skulle vara brännhet men den första som kommer är kall och därefter blir den ljummen.
– Varm blir den aldrig. I så fall har någon eldat på för hårt, förklarar Evald. Det finns de som skyndat på processen genom att släppa in mer syre bland träbitarna men det som händer då är att tjäran blir bränd. Vid ett annat soide här på ön exploderade det till och med och allt brann upp.

Den gotländska tjäran har granskats och beskrivits av Gotlands museum i flera rapporter i syfte att identifiera vad som är bra tjära. Ardre soide ingår även i Nordic Tar Network, ett nätverk av hantverkare, tillverkare, användare och andra intressenter från Sverige, Norge och Finland. De har träffats några gånger om året sedan 2016 för att utbyta erfarenheter och fördjupa kunskapen om tjära.

I takt med att de negativa effekterna av kreosot och andra impregneringsmedel blivit tydliga och hållbarhetsfrågor fått större utrymme har intresset för trätjära ökat. Varje år använder exempelvis Svenska kyrkan stora mängder till underhåll av landets kyrkor och de har också börjat efterfråga inhemsk produktion. I dagsläget importeras nästan all tjära och det är svårt att kontrollera kvalitet, tillverkningsprocesser och arbetsförhållanden.

Men det är inte bara riskfyllt att tillverka tjära, det innebär också en hel del fysiskt krävande arbete. Sammanlagt lägger soidegruppen ner över tusen timmar varje år. Det blir drygt hundra timmar per person och då är inte stubbupptagningen inräknad. Dessutom sluter ytterligare ett tjugotal frivilliga upp varje år då det är dags att stapla träbitarna i skålen och vakta under bränningen. Så vad är det egentligen som driver gruppens medlemmar att komma till kullen i skogen varje vecka?

Efter en stunds samtal enas de om flera anledningar. Att bränna trätjära i ett soide är ett kulturarv som de vill förvalta och kunskap som de gärna för vidare till kommande generationer. Att deras tjära är uppskattad och efterfrågad har också betydelse. Sedan har de helt enkelt väldigt roligt tillsammans.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!