Tjärdalen

Nu är det onsdag och arbetsdag. En efter en troppar dagens gäng in i raststugan och slår sig ner på smala träbänkar runt det stora bordet. Det är en hel del att förbereda. Bränningen sker i början av juli varje år. Då bränns tjäran på samma sätt som i århundraden. Kanske årtusenden. Det är en långsam process och det gäller att vara noggrann med detaljerna.

De pratar, skämtar och skrattar. Det märks att de känner varandra väl. Flera har varit med sedan nystarten av soidet för trettiosex år sedan. Evald Lindby är en av dem. Med sina 94 år är han äldst i gruppen som har en medelålder kring åttio.
– Tjärbränning var en viktig inkomstkälla för de gotländska bönderna fram till 1900-talets början. Men när moderna impregneringsmedel som kreosot tog över marknaden glömdes soidena bort, berättar Evald.

Han minns att det fanns ett soide i skogen nära barndomshemmet och att han brukade cykla med smörgåsar till eldvakten. Men med tiden doldes öns tjärdalar nästan helt av skogens växtlighet. Tills en dag i början av 1980-talet när det var dags att avverka. Då blev resterna av soidet i Ardre synliga. Det mesta var visserligen förstört men hembygdsföreningen tog sig an det omfattande renoveringsarbetet. Ett år senare rann det återigen tjära ner i spannarna. Och så har det fortsatt.

Nu för tiden nyttjas tjäran framför allt till byggnadsvård men också i salvor som skyddar djurklövar och hovar från bakterieangrepp. Evald brukar pensla den på ladugårdsdörrar och fönsterkarmar.

Men tjärans historia är lång så användningsområdena har varit många. Genom åren har den skyddat skepp mot röta och skeppsmask, bevarat historiska byggnader, impregnerat rep och vagnshjul. Den har fungerat som drivmedel, skattemedel och exportvara men även använts till medicin mot både eksem och spanska sjukan. Det sägs till och med att gotlänningarna en gång i tiden hällde kokande tjära över fiender som kom för att inta Visby.

Morgonens mörker ger vika och dagsljuset letar sig in genom raststugans fönster.
– Nähä, nu är det dags att jobba så vi hinner göra något före fikat, säger Sten Ohlsson och för tankarna tillbaka till här och nu.

Han vill dra igång motorsågen och ta sig an högen med stubbar.

Även om tjärbränningsmetoden är densamma som på medeltiden har moderna arbetsredskap ersatt några av de gamla verktygen.
– Jo, vi fuskar lite för att orka, bekänner Evald.

Fast vi är lika noga med vilka stubbar vi väljer som de var förr i tiden. Det ska vara tall och minst femtio år sedan den avverkades.

Tidigare drogs stubbarna upp för hand med en stubbrytare. Numera använder de traktor.
– Fast vi är lika noga med vilka stubbar vi väljer som de var förr i tiden. Det ska nämligen vara tall och minst femtio år sedan den avverkades, fortsätter han.

Monica Syversen står i stubbhögen med en grov borste och försöker få bort så mycket sand och jord det bara går från de långa rotändarna. Det yr omkring henne. Sten Ohlsson tar de rengjorda stubbarna och sågar itu dem. Sedan skickar han vidare till Hasse Fransson och Jan-Olof Hasselborn som sköter vedklyven.

De övriga ägnar sig åt att »smajta« som de säger på gotländska. Jord, sand och bark ska bort från de kluvna träbitarna. Helst ska inget vara kvar. De hackar, karvar och skrapar med sina yxor tills träet är rent. Högen med färdiga bitar växer och det behövs, för till en enda bränning går det åt mellan tio och fjorton kubikmeter ved.
– Ju renare bitarna är desto bättre kvalitet får tjäran, säger Evald.

Han tar upp en dunk som blivit kvar från bränningen här om året. Tjärdoften sprider sig när han med viss stolthet häller över vätskan i en hink.
– Det här är kvalitet det. Färgen och doften är avgörande. De flesta föreställer sig nog att tjära är svart men den finaste har en ljusare färg.

Han doppar ett finger i hinken och sträcker fram.
– Titta på den här. Färgen är rödbrun och har en viss transparens, som sirap ungefär. Och så måste det lukta gott. Det känns på lukten om det är dålig tjära och det har inget med ålder att göra utan handlar bara om tillverkningen. Riktigt bra tjära har inget bäst före-datum.

Det har tillverkats åtskilliga liter tjära vid soidet. Varje år ger bränningen mellan 600 och 700 liter. Det mesta är förbokat långt innan den väldoftande vätskan runnit ur törestubbarna. Det sägs att gotländsk tjära håller hög kvalitet. Det beror delvis på att tallarna växer långsammare på ön än på fastlandet och därför innehåller en högre koncentration av hartssyror än snabbväxande träd. Men det räcker inte. Bakom varje lyckad liter ligger också ett noggrant utfört hantverk.

På slaget tio lägger alla ner arbetet och samlas i raststugan för nu är det fikadags. De plockar fram kaffetermosar och matsäckssmörgåsar. Frusna fingrar värms mot varma koppar. Några oroar sig över att tillgången på stubbar kommer att bli ett problem i framtiden. Skogsbruken drivs inte på samma sätt längre och numera planteras ny skog på hyggen bara några år efter en avverkning. Nyplanteringen gör det omöjligt att komma åt stubbarna med traktor konstaterar de runt bordet.

Kanske kan katning vara lösningen, funderar någon. I en skog inte långt från soidet pågår ett projekt där remsor av bark skrapats bort från ett trettiotal tallar. När träden skadas försvarar de sig genom att tillverka kåda och hartser, vilket får till följd att inte bara stubben, utan även delar av stammen kan användas till tjärved. Det går snabbare också. Träden kan avverkas redan fem, sex år efter katningen, förklarar någon annan. De fyller i varandras meningar. Ändrar och kompletterar. Frågan engagerar.

Efter pausen går Evald upp på kullen där själva tjärdalen är placerad. Det är en cirkelformad »skål« av kalksten med en diameter på 5,7 meter. Skålen är tätad med kalkbruk för att inga droppar ska gå till spillo. I botten finns ett hål där tjäran ska rinna vidare ner genom ett rör som mynnar ut i soideskällaren.