Året var 2016. Glaskonstnären Simon Klenell beskriver det som »peaken«. Då ringlade en lång kö ut på det stenlagda torget utanför Södra teatern på Södermalm i Stockholm. Andra dagar hölls det klubb där inne, med blinkade ljus och dunkande musik. Nu köade publiken för konsthantverk.
Samtid är pengar
Sätta pris och ta betalt. Allt fler slöjdare och konsthantverkare söker alternativ till butiker och gallerier för att sälja och leva på sitt arbete. Hemslöjd har träffat några som bryter mark.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Frågar man runt, nämns än idag Örnsbergsauktionen som ett av de senaste årens mest banbrytande exempel på nya vis att locka nyfikna köpare till konsthantverks- och slöjdscenen. Simon Klenell drog igång den tillsammans med två vänner – designern Fredrik Paulsen och möbelformgivaren Kristoffer Sundin.
– Fredrik hade sett en lajvsändning från en Bukowskis-auktion där det syntes att folk både har pengar och gillar unika saker… och då tänkte vi att det är ju sånt som både vi och många andra utövare som vi gillar gör. Varför inte starta ett eget konsthantverksauktionshus?
Det har visserligen gått ett par år sen sist nu, den första auktionen hölls 2012 och den senaste 2017, men genomslaget som satsningen fick – tillsammans med seminarier och samtal som arrangerades i kölvattnet – är fortfarande intressant som ett exempel på nya grepp.
Under ett par år innebar att ens sälja på Örnsbergsauktionen en innestämpel i Stockholms formvärld.
– Vad jag är stolt över är egentligen inte den ekonomiska omsättningen, utan hur vi gjorde konsthantverket intressant för designscenen. Vi hade arrangerat konserter, klubbar och festivaler innan och tänkte att de erfarenheterna borde gå att överföra till vårt område. Men nu var det alltså objekt och inte musik som man samlades runt, säger Simon Klenell.
Man kan inte förvänta sig att det ska fungera bara för att man gör fina saker. Man kan inte förvänta sig att folk bara vill ha en. Att sälja måste man se som en del av själva görandet.
Idag arbetar han i Gustavsberg utanför Stockholm. Där driver han och några kollegor en hytta med ambitionen att underlätta för glaskonstnärer att jobba kvar i huvudstadsområdet. Vissa dagar gör han sitt eget glas, andra tar han uppdrag för arkitekter och formgivare »som jag försöker ta skäligt betalt av«.
– Om jag bara gjorde det jag själv vill och förväntade mig att leva på det, då vore det svårt! Min poäng är att ska man leva på det här måste man vara i dialog med sin omvärld. Man kan inte förvänta sig att det ska fungera bara för att man gör fina saker. Man kan inte förvänta sig att folk bara vill ha en. Att sälja måste man se som en del av själva görandet. Och man måste bredda idén om sin publik.
Får Simon Klenell frågan om varför det ändå, trots allt, talas mycket om svårigheten med att sälja slöjd och konsthantverk (till exempel tidigare i våras under en seminarieserie i Gävleborgsregionen), då väljer han ett formhistoriskt perspektiv. Kanske har vi redan med konsthantverks- och slöjdarvet fått med oss att det ska vara svårt, funderar han och tar Arts and Craft-rörelsen som exempel. I likhet med hemslöjdsrörelsen uppstod den brittiska strömningen när industrialismen dundrade in för att stanna, då en oro växte fram för att hantverket och slöjden inte skulle hitta en plats i det nya, snabba, massproducerande tidevarvet. Eldsjälar ville slå vakt om fältet. Bevara det som bevaras kunde. Men drivkraften var en hotbild, påpekar Klenell, som tycker sig se att den har gått i arv sedan dess.
– Till och med på Konstfack fick jag höra att »du kommer ha svårt att klara dig«. Men är det verkligen svårt att leva som konsthantverkare? Svårare än att vara rappare eller poet till exempel?
Han öppnar luckan till glasugnen, där glödande glasmassa rör sig som om den vore levande, greppar en pipa och fångar an segflytande, tusengradigt glas.
– Man kan inte grotta ner sig i att världen är dum. I så fall får man försöka förändra den politiskt – och finansiera sitt hantverk på annat vis. Precis som allt annat är ju hantverkets förutsättningar hela tiden i förändring. Så är det bara. Och det är bra, för annars vore det dött.
Till det som förändras över tid hör så klart köpvanor. Många slöjdare säljer över nätet idag. Det var betydligt mer ovanligt för ett decennium år sen. Eller ta svenskarnas vana att prenumerera på det ena och andra, som på film- och musikströmningssajter i datorn eller på veckans recept och matkasse som kommer med bud hem till porten. Något likartat testar nu ett keramikkollektiv i Malmö. Under 2020 erbjuder de »månadens mugg«. Mot en årsavgift får ett begränsat antal prenumeranter komma till Artibus butik första helgen varje månad och hämta en sprillans nygjord kopp.
– Men vi ser det mer som en snackis och mindre som en kassako, säger butiksansvariga Fanny Roos.
Man måste ladda produkten. För även om det är bruksföremål, så är det ju inte enbart det.
Slöjdgänget bakom Täljogram har provat detsamma. Under en period erbjöd de köpare att prenumerera på täljvänliga träämnen och roliga slöjdidéer hem i brevlådan.
Att bara sälja rakt upp och ner i butik fungerar däremot inte för alla. Det vittnar bland andra träslöjdaren och skedtäljaren Niklas Karlsson om. Ett tag testade han exempelvis att sälja på Designtorget. Men poängen med handtäljda slevar gick inte fram i bruset där de stod i en burk bredvid andra varor.
– Man måste ladda produkten. För även om det är bruksföremål, så är det ju inte enbart det. Att en handtäljd yta inte blir fnasig av fiberresning efter en tids användning, utan fortsätter att vara glatt och fin och diskvänlig, är till exempel inget man kan räkna med att kunden vet. Eller hur den är gjord – av mig, i Hälsingland, med kniv och yxa av ett träd som jag själv fällt i en skog, lokalt där jag bor…
Den skedmodell han oftast täljer är en som tog form när han under en tid satsade på att få upp tillverkningstempot. Tillsammans med sleven säljer han också en köksuppsättning med smörkniv och stekspadar, av modeller som går snabbt för honom att ta fram. Att locka köpare med ett helt »köks-kit« istället för enbart en slev, har varit ett sätt för honom att sälja mer i ett.
I somras testade Niklas Karlsson och svegsvarvaren Daniel Lundberg annars ett nytt säljkoncept. Frodvuxet, kallade de det. Delfinansierade av Nämnden för hemslöjdsfrågor hyrde de under ett par sommarveckor tillfälliga lokaler på attraktiva platser i några städer. Dit tog de både sig själva, slöjd att sälja, verktyg och ämnen.
– Pop up-butik visade sig funka bra. Vi sålde direkt där många rör sig och folk fick se hur vi jobbar. Besökare kom in spontant när vi satt där och täljde och svarvade. Vi fick också bra kontakt med kunderna, och feedback på hur vi kan utveckla våra produkter.
Flisorna flög och det doftade trä i butiken.
Ändå, konstaterar han, är det svårt att leva på den sorts bruksföremål där brukarna vant sig vid billiga massproducerade alternativ.
– Så antingen gör man unika saker som konstnär eller så blir man byggnadsvårdare, säger han och skrattar till, eftersom han arbetar deltid inom byggnadsvården numera.
det mest tankeväckande bildningsprojektet på senare tid, står annars konsthantverkaren och smyckekonstnären Åsa Elmstam för. Det riktar just ljuset mot låga priser.
– Idag har vi vant oss vid billiga varor som är massproducerade i Kina, ofta under usla arbetsförhållanden. Men de prislapparna är omöjliga för oss småskaligt och lokaltillverkande konsthantverkare att konkurrera med. Istället borde vi alla sträva mot att handla färre varor, till priser som är rimliga för närproducerande konsthantverkare att leva på. Så mycket måste förändras om vi ska börja leva hållbart.
Hon sitter vid arbetsbordet i en källarlokal på Södermalm i Stockholm och redovisar vant den ekonomiska kedja som hennes arbeten ska igenom innan hon till slut får betalt för något som hon säljer, där varje länk äter pengar i form av kommission till gallerier eller butiker, moms, materialkostnad, verktyg, hyra av arbetslokal, skatt, alla omkostnader…
– Av tusenlappen som kunden betalar, blir kanske en dryg hundring kvar till mig i slutänden. Och då är ändå inte arbetstiden som saken tagit att tillverka inräknad. Men varje gång jag berättar det utbrister folk »va, är det sant!«.
Förra våren ställde hon ut på ett konsthantverksgalleri i Stockholm. På väggarna hängde små udda fantasivärldar, hyllor och skulpturer.
Utställningen fick namnet Vad är jag värd?. De saker som hon visade var alla tillverkade av spillmaterial som hon samlat på sig över tid. Det var barnens torra gamla tuschpennor, aspen som fällts på villatomten, skärvor från en krossad spegel och överbliven spik efter ett bygge. Den här gången ville hon inte att materialet skulle kosta något. Däremot hade hon klockat arbetstiden som det tagit henne att tillverka varje objekt – från start till mål.
Det som skilde den här utställningen från andra, var annars det dataprogram som hon fått hjälp att skapa och som fanns på plats i lokalen. I det kunde potentiella köpare knappa in sin egen månadslön. Sen beräknade datorn priset på varje verk utifrån köparens timlön multiplicerad med antal timmar och minuter det tagit för Åsa att skapa respektive föremål.
– Vanligtvis får ju jag en bråkdel av det andra tjänar. Så min frågeställning var: Är du beredd att betala mig vad du själv tjänar per timme? Är jag värd lika mycket som du? förklarar Åsa Elmstam.
Vad som överraskade henne mest efteråt var egentligen inte alla de roliga, viktiga och bildande diskussioner om priser och tillverkningsvillkor både hemma och i fjärran som uppstod i utställningens kölvatten – eller att hon sålde bra på kuppen. Förvånat noterade hon däremot sina egna reaktioner. Att hon nästan ryggade tillbaka inför vissa av de priser som datorn räknade fram.
– Det var lärorikt. Jag fick syn på mig själv. Att också jag riskerar att undervärdera mitt arbete i förhållande till vissa andra arbetsgrupper. Det gav mig något att tänka på.