Bräda, vind och vatten

Några dagar senare och ett par mil längre söderut har vinden lagt sig och dimma omsluter enplansvillan i Laröd där Peter Jarl bor med sin familj. I kaminen sprakar en brasa och hunden Bali lufsar omkring på det mörka trägolvet. Peter är nyss hemkommen från Åre. Han grämer sig lite över de missade vågorna häromdagen. Som surfare i svenska vatten gäller det att passa på när tillfälle ges.

Vågsurfat har han gjort i snart tjugo år. De senaste sju på hemmabyggda, ihåliga brädor i trä. I ett rum i källaren ligger den senaste. Den släta ytan och eleganta formerna ger nästan ett skört intryck, men den känns robust. Nästa gång det blåser upp ska brädan testas i skarpt läge.
– Redan från början var ambitionen att det skulle vara en surfingbräda i trä, inte en träbit som såg ut som en surfingbräda. Den skulle verkligen funka att surfa på, säger Peter och visar hur brädans undersida övergår från en enkel konkav i toppen till en dubbel längst ner.

På sidan är texten »Hollow Frame« och »#32« inbränd i träet. Det första är namnet han gett sina brädor, det andra hur många han byggt sedan han lämnade plastbrädorna för gott.

Plötsligt föll allt på plats. Det var inte en kanot han skulle bygga, det var en surfbräda.

Fröet såddes när han jobbade som möbelsnickare i Östersund i början av 2000-talet. En träkanot som stod utställd på stans bibliotek fångade hans intresse.
– Jag tyckte att den var sjukt vacker, och byggtekniken fascinerade mig, minns han.

Lusten att bygga en väcktes men eftersom han inte kände behov av en kanot fick nyfikenheten fortsätta slumra. Åren gick och 2013 var Peter i den portugisiska staden Peniche för att surfa. Under en kaffepaus fick han syn på en stand up paddle-bräda i trä som hängde på restaurangens vägg. Plötsligt föll allt på plats. Det var inte en kanot han skulle bygga, det var en surfbräda.

På nätet fanns inspiration som han kunde kombinera med sina kunskaper i snickeri. Efter att ha läst på köpte han reglar i gran och satte igång. Varje ledig stund tillbringade han i verkstaden. Åtminstone 150 arbetstimmar gick åt till den första brädan och ändå blev den inte helt klar.
– Jag upptäckte att det var himla roligt att göra det här. Min kärlek till surfing, hav, trä och miljö vävdes ihop i en och samma produkt. Och så hittade jag paulownia.

Träslaget paulownia är ursprungligen från Östasien men odlas numera världen över. Det är snabbväxande, starkt och lätt. Enligt Peter och många andra är det perfekt för just surfbrädor.

Till sitt andra försök fick han fatt på några plankor via en surfbutik i Malmö och nu gick arbetet fortare. Första vågen togs i Brantevik på Österlen.
– Bara det här att gå ner till vattnet och bära med sig brädan som jag ägnat så mycket tid åt, det är oslagbart. Och så känner jag fortfarande, det är helt underbart att surfa dem. Jag inser att jag är partisk men det är väldigt ofta när jag tagit en våg som jag har känt att shit vad den här brädan är bra.

Timmarna försvinner snabbt i verkstaden. En liknande känsla kan han få vissa dagar ute i vattnet. När vågorna avlöser varandra är det först när kroppen protesterar som han paddlar in mot land.

Ihåliga surfbrädor i trä är egentligen inget nytt. Redan på 1920- talet utvecklade den amerikanska surf-pionjären Tom Blake en bräda som liknar dem som görs idag. Brädan blev snabbt populär bland surfare på den amerikanska västkusten som var vana vid tunga massiva träbrädor. Men 50-talet kom och med det exploderade intresset för sporten. Massproducerade brädor i skumplast satte, åtminstone tillfälligt, punkt för den ihåliga träbrädans guldålder.

Peter Jarl drar upp porten till det fristående garaget. Ett rejält arbetsbord och välfyllda hyllor med virke och verktyg tar upp golvytan. Allt är täckt av ett lager trädamm som yr upp så fort man rör vid något. Från början byggde Peter efter samma konstruktionsidé som Tom Blake. Ett »skelett« i trä med en ryggrad och tvärgående ribbor kläs in med ett »skinn«, en sex till åtta millimeter tunn limfog. Till sist täcks allt med glasfiber och epoxilim. För att hålla ner vikten görs lättningshål i skelettet. Men Peters ambition att göra lätta brädor resulterade i att han tog bort för mycket. Efter att brädorna surfats ett tag började delarna på insidan knäckas. Lösningen blev ett delvis nytt sätt att bygga på.

Allt börjar med att brädan skissas upp på ett papper som sedan får vara med under hela processen. Paulownian kapas på bordssågen till tunna lister och några av dem limmas efter en form för att bilda brädans konturer. Nästa steg är att sätta fast tvärgående ribbor längs med ramen, någon ryggrad behövs inte. När den inre strukturen är klar är det dags att få till formerna som utmärker moderna surfbrädor. Rocker, den böj som brädan har på längden, och de konkaver på undersidan som gör att vattnet strömmar rätt. I en och samma limning sätts bottenskinnet fast och ramen får sin böj. Femtio tvingar går åt för att få rätt tryck. Efter att ha gjort lättningshål limmas till sist toppskinnet på plats.

Här börjar Peters favoritmoment. Med en nyslipad putshyvel och sandpapper tar han bort allt överflödigt trä. Paulownian är lätt att arbeta med och doftar friskt när den hyvlas. Det karakteristiska ljudet av skarpt stål mot trä fyller garaget. Nu tar sinnena över och leder vägen.
– I slutändan är det syn och känsla som bygger brädorna. Om man känner på något upptäcker man minsta skiftning, säger Peter och drar med handen över ytan på träet.

Just nu har han en handfull brädor hemma. Även om de framför allt är byggda i paulownia har de små detaljer av andra träslag som ek, kork och teak. Oftast återvunnet. Målsättningen är att använda så lite »dåliga grejer« som möjligt. Limmet går inte att komma undan, och de flesta brädorna har trots allt fått ett tunt lager glasfiber och epoxi för att bli täta. Men det finns alternativ. Hittills har Peter gjort fyra stycken som strukits med linolja istället och av dem är det en som fungerat riktigt bra. Han plockar ner den från hyllan. Ytan är skrovligare än på de andra brädorna och den doftar svagt av linolja. Ovansidan är full av kletigt vax och ett gäng små stötmärken pryder kanten.
– Den här har använts mycket, och den håller tätt.

Problemet är att det krävs en näst intill perfekt limning för att brädan inte ska suga in vatten. Dessutom är paulownian mjuk, Peter visar hur lätt det är att göra ett avtryck med tumnageln. Det gör brädor utan glasfiber känsliga för stötar, även om skadan oftast bara är kosmetisk.
– Helst vill jag få bort epoxin men ibland kan jag tänka att det är värt att göra ett lite sämre materialval om livslängden på produkten därmed blir mycket längre. De brädor som får ett tunt lager glasfiber och epoxi blir väldigt stryktåliga.

För att träbrädesurfandet ska ta fart på riktigt tror han att det krävs förebilder bland de allra bästa.

Han plockar fram favoritbrädan. Den har varit med på resor till Bali, Sri Lanka och Irlands västkust.
– Den här har surfats jättemycket under flera år och skrapar man bort vaxet hade den i princip sett ny ut. Rätt hanterad vill jag påstå att man kan skänka en sån här bräda till sina barn som kan surfa vidare på den.

Just hållbarheten är en anledning till de ihåliga träbrädornas återkomst. Ett växande engagemang för miljön och larmrapporter om mikroplast i havet har skapat svallvågor bland världens surfare. Idag finns det flera företag som säljer brädor i trä och på sociala medier går det att hitta en uppsjö vågsurfare som bygger på egen hand. Att Peter Jarl är en del av en rörelse var inget han reflekterade över när han började men snart insåg han potentialen.
– Först var jag bara driven av skapande men när jag märkte att det funkade så förstod jag att det här kommer – och det gör det ju nu.

För att träbrädesurfandet ska ta fart på riktigt tror han dock att det krävs förebilder bland de allra bästa.
– Världsåkarna surfar på små, lätta plastbrädor och vi vill väl alla vara som de. Det skulle vara spännande om någon i eliten tog ett steg mot mer hållbara alternativ.

Efter oräkneliga timmar i garaget finns tankar på att expandera och växa ur hobbykostymen men samtidigt är Peter Jarl tillfreds med att vara där ute och göra brädor i sin takt. Fortfarande kan han förlora sig i arbetet. Timmarna försvinner snabbt i verkstaden. Och en liknande känsla kan han få vissa dagar ute i vattnet. När vågorna avlöser varandra är det först när kroppen protesterar som han paddlar in mot land.