Kyrkans man

Efter en tid skulle han på återbesök. Jag fick följa med. Pappa var mycket intresserad av historia och passade på att visa mig domkyrkan i Lund, som är en av Sveriges äldsta byggnader. Jag, som aldrig sett annat än byakyrkorna hemma, blev helt betagen. Den var så pampig och stor och vacker.

Två år senare drabbades pappa av någon sjukdom i magen. Det tog tre dagar så var han död. För mig var det ett väldigt slag. Vi hade haft gården i släkten sen 1840, och jag var enda sonen. 120 tunnland med sockerbetor och mjölkdjur och höns. Jag var elva år men det förväntades att jag skulle ta över.

Det var inte alltid så lätt att göra alla till lags. Men jag tog över gården. Och så småningom gifte jag mig. Det var inte så bra precis. När jag blev nertryckt gick jag iväg och snickrade på en liten kyrka i trä. Jag studerade bilder på olika kyrkor i mina uppslagsböcker och försökte efterlikna dem. Jag höll på med den modellen några år, under vintern när det inte var lika mycket på gården.

Sen blev jag skild, det kändes lite ensamt då, men i efterhand kan jag säga att det var det bästa som hänt. Så småningom träffade jag min sambo. Vi fick 34 år tillsammans. Sedan dog hon. Det var också ett hårt slag.

En dag bestämde jag mig för att jag skulle testa hur långt jag kunde driva mig själv? Skulle jag kunna bygga en modell av domkyrkan i Lund, som jag såg första gången med pappa när jag var nio år? Jag började resa dit för att studera detaljerna och stega upp måtten. Folk som såg mig frågade om jag var en konstnär som skulle måla av byggnaden.

Sedan började jag med det svåraste, nämligen de tre portalerna. Eftersom de är så detaljerade använde jag päronträ. Det flisar inte. Jag fick några stockar från min påg, som hade en fruktodling norr om Simrishamn. Träet fick ligga och torka långsamt i garaget för att det inte skulle bli sprickor. Sedan karvade och täljde jag ut portalerna med sådana där billiga skalpeller från järnaffären. Jag var en rätt stor kund där under några år. När spetsen gick av var det bara att byta kniv.

Utöver kyrkan hade jag aldrig snickrat något förut. Men jag är envis. Och noggrann. Det ska vara exakt. Så fort jag kände minsta darr på handen la jag ifrån mig skalpellen och gick ut till stallet.

När jag fått till portalerna kände jag mig ganska tillfreds. Om du åker till Lund kommer du att känna igen varje detalj. Över huvudingången kan du till och med se Kristusgestalten.

När jag kommit så långt kändes det naturligt att fortsätta med tornen. De var inte heller gjorda på en eftermiddag. Till yttersidan använde jag furuplywood. Det är ett relativt mjukt trä, och de olika skikten gjorde det enkelt att skära ut nivåskillnaderna.

De små pelarna i fönstret karvade jag ut med hjälp av en skalenlig pappersbit som jag la mot träet. Sedan gjorde jag den inre konstruktionen, som man ser genom fönstren, av björk.

Jag limmade ihop dem med kontaktlim. Kyrkan innehåller ingen metall, det är bara trä och lim.

Därefter gjorde jag långskeppet och korskyrkan, med små fönster med valv i plywood av furu. Det var ganska enkelt. Jag ritade in alla fönster och gluggar och allt vad det nu är med penna och sen arbetade jag med skalpellen.

När kyrkan var färdig kände jag en stor tillfredställelse. Allt som allt har det gått 25 år sen jag började, men räknat i effektiv tid har jag bara hållit på i 6 000 timmar.

När jag limmat ihop väggarna drog jag igång med absiden. Det tog tid! Han är rund och utskuren av en hel stock päronträ. Det enda som är löst är kolonnerna. Om du kommer till Lund och räknar kolonnerna kan du ge din jäkel på att det stämmer.

Fönsterglasen gjorde jag av vanlig celluloid som jag klippte till och limmade fast runt valven. Sen mätte jag ut hur tätt spröjsarna skulle sitta och knackade fast knappnålar. Mellan dem drog jag svensk björntråd.

Innan jag lade på taket vill jag ha in ljus, så jag gick till elaffären och frågade: ›Kan du lägga elljus i Lunds domkyrka?‹ Han trodde jag var knäpp, men jag förklarade. När han kom ut hit och såg kyrkan sa han bara: ›Det var det jävligaste jag sett.‹ Men han gjorde ett väldigt prydligt jobb.

Pelarna och ornamenten på utsidan gjorde jag i ek från pågens fruktodling. Det är vårt hårdaste träslag, och blir väldigt vackert när man hyvlar det.

Jag tycker också att de olika träslagen harmonierar fint mot varandra. Någon föreslog att jag skulle måla kyrkan. Aldrig i livet!

Takkonstruktionen är gjord av björk. Det enda som är massivt är spirorna, av bokträ som jag fick min påg till att såga till i ett snickeri. Sedan putsade jag med sandpapper och limmade på dem.

Det sista jag gjorde var takknopparna, av päronträ.

När kyrkan var färdig kände jag en stor tillfredställelse. Allt som allt har det gått 25 år sen jag började, men räknat i effektiv tid har jag bara hållit på i 6 000 timmar. På somrarna har jag haft fullt upp med djuren och marken. Varje år, efter jul, har det varit så kul att börja igen. Det har fungerat lite som terapi när världen sett mer än lovligt trist ut. När jag suttit i min lilla verkstad och koncentrerat mig på modellen har allt annat försvunnit.

Jag hade inte kunnat göra om det för ögonen är lite sämre i dag.

Nu tänker jag att den ska säljas. På ett sätt vill jag ha kvar den här, men jag kan ju inte ha hur mycket grejer som helst. Jag vill gärna ha den placerad någonstans innan jag trillar av pinn. Det kan ske när som helst, så gammal som jag är. Det skulle kännas bra om den hamnade någonstans där allmänheten får tillgång till den. Men om någon privatperson skulle erbjuda en fantasisumma kan jag inte säga nej. Jag läste i Allers om en vanlig sketen vas på 21 centimeter som såldes för 210 000 kronor. Om den varit från Kina hade jag kunnat förstå det, men nu blev jag stum av förvåning. Jag har ju lagt 6 000 timmar på kyrkan så den borde väl också vara värd några hundra tusen? Men jag har inte satt något pris.

Varför jag har byggt just kyrkor kan jag inte förklara, jag är inte mer religiös än andra. Men redan när jag såg den här byggnaden första gången kände jag att det var något speciellt med den. Det där första minnet går aldrig bort. Sedan har jag studerat kyrkan och upptäckt fler detaljer som jag försökt föreviga.

En sak kan jag säga: ingen annan kommer att göra om det här.«