Syskrinet

Mitt syskrin har jag alltid med mig. Där finns ju allt jag behöver. Jag har pappersaskar och nålhus med olika nålar – tunna, tunna nålar som man kan sy pärlor med och tapisserinålar som man kan sy yllebroderi med. Jag har vax som jag vaxar lintråd med, jag har fingerborg, måttband och saxar och en liten tetrapak med järnfilspån i. När man broderar mycket kan det hända att nålarna blir svarta men om man sticker dem igenom det här lilla paketet av ylletyg med järnfilspån i så blir de fina igen.

Det finns inga fack inuti så det gäller att ha ordning på allting, annars skulle det inte gå att stänga locket.

Skrinet är kanske 18 centimeter långt, tolv brett och tio högt, med skjutlock och allmogemålning på. Jag köpte det för ungefär 20 år sedan här på Hemslöjden Skåne där jag jobbar. Det är gjort av Sture Bengtsson, en klurig, plirig liten farbror som var självlärd slöjdare. Efter att han slutat jobba som lantbrukare åkte han runt på museer i Skåne och Danmark och studerade allmogemålningar. Hans son snickrade skrin och änglaskåp, alltid av gammalt virke, och Sture målade på dem.

Det bästa med skrinet är att det är lagom stort så jag får plats med allt jag behöver och jag kan ta med det överallt. Och så att det är så vackert! Nu börjar det bli lite skavt på kanterna. Det åldras väldigt fint.

Det är alltid extra roligt när man vet precis vad det är för person som står bakom ett föremål. Om jag tappade bort det skulle det vara väldigt sorgligt. För det går ju inte att skaffa något liknande igen. Men jag köpte faktiskt varsitt skrin till mina tre barn också så i värsta fall kan jag kanske få låna ett av deras.