Hon gör som hon vill

Så när sonen Hannes föddes tre år senare var det definitivt. Hemlängtan tog över.
– Jag insåg att jag redan hade flackat runt så mycket att jag inte skulle komma att känna mig hemma där. Och när jag fick barn kändes det plötsligt viktigt att komma hem.

Det fanns ett hus på faderns gård i Kottebo, några kilometer utanför Sala. Ruckligt, men möjligt att göra något av. Efter totalrenovering bor familjen där, sedan snart tio år. Köket är ljust och modernt, med bevarade ursprungsdetaljer. Vedspisen används flitigt under vintern, men bakugnen fungerar tyvärr inte. Kring det stora köksbordet hänger festspiror som Anna Wengdin tillverkat av rönnpinnar, formade och invirade in i tygtrasor. I hörnet dinglar en mobil av plastpärlor och avklippta sugrör, trädda på tråd.

Men trots att man kan tro det, kommer Anna Wengdin inte från någon slöjdarsläkt. Som liten sydde hon dock- och Barbiekläder, »var ingen fena på det men tyckte att det var kul« följt av »mängder av korsstygnstavlor«. Sen blev uppehållet långt. Men när hon som 25-åring fick syn på en annons som löd »Textilutbildning i Sala« var det som bestämt. På den ettåriga grundutbildningen följde Sätergläntan och konsulentutbildningen på Handarbetets vänner. Och det som till slut verkligen fick henne fast var upptäckten av den riktigt gamla, folkliga slöjden, som kom att lyftas fram på nytt under 1990-talet. När utställningen Slöjden är här, slöjden är härlig arrangerades på Liljevalchs 1998 fick Anna Wengdin jobb i shoppen.
– Den gamla slöjden var något helt annat än den slags hemslöjd som jag hade sett tidigare, som bestod av blekt och dovt färgade vävnader och broderier. På Liljevalchs visades ny slöjd vars gamla förlagor var just den folkliga slöjden. Otroligt färgsprakande. Det gick direkt till hjärtat på mig. Så här ville jag göra! Och jag kan göra det, kände jag, jag är bra på att brodera. Jag kan fixa de här uttrycken som jag vill.

Under perioden i Skåne frossade hon i museernas arkiv. Inte minst i yllebroderier och gamla dräktdelar, som bevarat sina starka färger i hundratals år. De växtfärgade garnerna från 1700-talet har bevarat färgen bättre än de konstgjort färgade från sent 1800-tal, berättar hon. Och i arkiven dolde sig frodiga former, glitter, guld och silver, pärlor och paljetter.

På kvällarna utvecklade Anna Wengdin en egen version av yllebroderi, som med viss variation hängt med sedan dess. De skånska yllebroderiernas många plattsömmar ersätter hon med filtapplikationer som hon fäster med kaststygn, dekorerar på och runt om för att få ett broderat utseende.
– Det tycker jag är ett roligt sätt att jobba på. Saker händer lite snabbare än om jag enbart skulle brodera. Sedan fyller jag på runt om med kastsömmar, franska knutar och stjälksöm som ska se ut som pärlor. Pärlor och paljetter använder jag numera bara ibland. Det blir trots allt ett visst slitage.

De senaste åren har hon gjort många lite större kuddar, inspirerade av de brudkuddar som tillverkades i samband med bröllop i Skåne, Jämtland och Härjedalen. Anna Wengdins egen mönsterbank består av blommor, hjärtan och figurer, oftast med någon anknytning till de gamla mönstren. Det svåraste är att rita figurerna så barnsligt som hon vill. Bäst blir det när dottern Thea tecknar, hennes mallar för människor, hjortar och renar återanvänder Anna Wengdin.

Årtalet skriver Anna alltid ut, precis som man gjorde förr. Men hennes förhållningssätt till det historiska materialet är överlag fritt. Hon spekulerar i hur det tas emot på olika håll.
– Det finns säkert de som har förfasat sig över att jag snott mönster, bara tagit och gjort om. Men är det så struntar jag i det. Slöjden måste få fortsätta i vilken form den vill. Det är bättre att man håller på än att man inte gör det.

I dag säger hon sig ha kommit ifrån slöjdvärlden lite. Via en gammal kompis fick Anna Wengdin jobb i en blomsterbutik i Sala, där hon i dag är butikschef. Hon jobbar heltid och slöjdar på lediga stunder. Flera gånger per år håller hon också uppskattade kurser. I fjol kom boken Brodera på ylle! ut på Hemslöjdens förlag, med mönster av bland andra henne. Och dessutom tilldelades hon den prestigefyllda titeln Mästarslöjdare i Västmanlands län av Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund.

Annas ateljé ligger en trappa upp. I de många lådorna finns fynd från loppisar, utförsäljningar i billiga smyckesbutiker, nya tyger och garner. Referensbiblioteket innehåller både böcker och tidningsklipp. En korg rymmer inspirationsmaterial till kurser. Broscher, smycken och små väskor att titta på och ta efter för den som vill komma i gång.
– Det jag vill förmedla är att kan man bara hantera nål och tråd kan man göra vad sjutton man vill, om man har ett bra material. Och ylle är ett bra material. Det är smidigt, starkt och elastiskt, lätt att klippa i. Folk har mycket saker att jobba med, märker jag när jag är ute och håller kurs. Påsar, korgar och kartonger kommer fram. Band som man har fått från farmor eller någon moster, som man inte riktigt vet vad man ska göra av. Då tycker de att det är kul att gå på mina kurser och upptäcka att, aha, det här kan jag använda.

Går man tillbaka i historien flätas uttryck i hög grad samman mellan olika kulturer, konstaterar Anna Wengdin. Vissa saker skiljer sig givetvis, men mycket är detsamma. Att göra så fint som möjligt av de färger och material man kunde få tag på.
– Eftersom det var fattigt med grejer använde man lite av allt. Man tog det man kunde få tag på och satte ihop det. Resultatet kunde bli lite knasigt, men ljuvligt. Så ser det ju inte ut i dag. Vi har alldeles för mycket saker.

De behov som finns i dag handlar snarare om att göra skillnad i ett konstant överflöd, än att ta vara på allt, menar hon. Men även där kommer slöjden in, om än utifrån andra förutsättningar. De senaste tio åren har inneburit en comeback för stickning och i viss mån virkning. Nu hoppas Anna Wengdin att broderi står näst på tur.
– Att det tilltalar folk märker jag ju tydligt. Man är visserligen inte tvungen att skapa saker i dag, men samtidigt är vi nog ganska sinnliga personer som måste hitta ett ventilationshål för att få ut det som vi har inom oss på något vis. Det måste inte nödvändigtvis vara slöjdande, det kan vara sport eller musik eller att komma ut i skogen. Men något måste vi nog ha.

Jenny Damberg är frilansjournalist, specialiserad på mat och kultur. Broderat har hon inte gjort sen i lågstadiet – men efter besöket i Sala funderar hon på att börja.
Alexander Mahmoud är fotograf. Efter besöket hos Anna Wengdin ångrar han lite att han slutat brodera.