Aji

Hisako Hagiwara och hennes man Takashi Hagiwara ser lika förväntansfulla ut båda två inför resan till Sverige hösten 2013, i samband med deras utställning på länsmuseet Murberget i Härnösand.

De står i grönskan utanför sitt hus i Totsuku, Yokohama och har massor av frågor; är det kallt i Härnösand i oktober, vilken tid blir det mörkt på kvällarna, hur ser landskapet ut? Och går det att få makrobiotisk mat?

Vi vill peka på ett annat sätt att leva. Vi människor måste hitta tillbaka till de traditioner och de värderingar som fanns förr i tiden, då man tog tillvara det man hade.

För makarna Hagiwara omfattar en livsstil som handlar om att leva sunt, i samklang med naturen och så långt från slit och släng man kan komma. Därför sitter vi just nu i en engelsk 1800-talsmöbel, därför är kjolen som Hisako Hagiwara bär många år gammal, därför har de kvar sitt gamla kök, medan grannarna bygger nytt.
– Vi vill peka på ett annat sätt att leva. Vi människor måste hitta tillbaka till de traditioner och de värderingar som fanns förr i tiden, då man tog tillvara det man hade. Det är en fantastisk känsla i föremål som använts länge, säger Hisako Hagiwara.

Hon ser ut genom fönstret, mot den lilla trädgården, där frukterna på aprikosträdet just börjat mogna och där kryddor och blommor står tätt, i krukor och hinkar som ser långtifrån nyinköpta ut, snarare tvärtom.

Paret Hagiwara, som båda är i 65-årsåldern, har bott här sedan de gifte sig för drygt 20 år sedan. Då de byggt ut huset har de gjort det i traditionell stil – mörka träslag, skjutdörrar med rispapper, badkar i trä. I rummet där vi sitter är väggarna fyllda av grytlappar och små påsväskor (kinchakuburo), alla sashikobroderade. Sashiko? Ja, det är den traditionella japanska broderiteknik med täta förstygn som idag främst är en konstform, men som ursprungligen var ett sätt att laga slitna textilier.

I husets hjärta samsas en gammaldags kamin med ett målarstaffli, i rummet intill är soffan täckt av flera lager tyg av olika slag, sådana som Hisako Hagiwara använder till sina broderier, och på golvet står korgar med garn i olika färger. Det är uppenbart att det här är ett hem där konsten är en del av livet. Och ja, Hisako Hagiwara säger att hon aldrig kan svara på den där underliga frågan om hur många timmar per dag hon arbetar. För hon ser inte riktigt sitt textila skapande som ett jobb, mer som ett sätt att leva, och konstaterar att om hon skulle ta ut timlön skulle hennes alster bli ofantligt dyra.

Förutom sashiko ägnar sig hon och hennes man åt en annan traditionell konstart – de klär slitna bambukorgar med papper och risklister. Pappret mönstermålas sedan och ibland gör hon kalligrafi på det. Utöver sashiko, kommer sådana korgar att ställas ut på Murberget.

Hon fann att det var samma känsla i broderiet som i kalligrafin. Man kan använda nålen som en pensel. Varje stygn har sin känsla.

Hisako Hagiwara började sin bana som kalligraf. Men så, när hon var i trettioårsåldern, fick hon chans att lära sig sashiko. För även om hon hade sett kvinnor i sin närhet använda det traditionella broderiet när hon växte upp, var det inget som intresserade henne då.
– De la ner en enorm energi på att laga saker!

När hon själv lärde sig tekniken fann hon att det var samma känsla i broderiet som i kalligrafin.
– Man kan använda nålen som en pensel. Varje stygn har sin känsla.

När hon syr sitter hon på golvet, med broderiet i knäet. Hon använder tvåtrådigt garn och lång, relativt tjock nål, gillar det grova, enkla. Sashiko kan förstås användas på alla sorters tyg, men hon föredrar bomull – och därmed bomullsgarn. Hon använder alltid begagnat tyg och det är vänner som färgar åt henne, alltid med växtfärger, ofta den traditionella indigon.

Många fokuserar på skönheten, men jag vill få fram ett annat uttryck. Någon slags innerlighet.

Mönstren låter hon växa fram allt eftersom, gör aldrig skisser. Och det är för sina mönster hon blivit känd. För Hisako Hagiwara har skapat en alldeles särskild sashikostil. De traditionella mönstren kan till exempel föreställa olika sorters blommor, men de är inget för henne.
– Många fokuserar på skönheten, men jag vill få fram ett annat uttryck. Någon slags innerlighet.

Inspiration får hon bland annat av afrikanska mönster och abstrakt konst.
– I början undrade folk om jag verkligen var japan, eftersom jag gjorde så konstig sashiko, säger hon glatt. Men min sashiko är född ur kalligrafin. Och så är den ojämn.
det är liksom det som är grejen, tycker hon. Att stygnen är olika långa, att handens arbete syns, att man kan skapa sin egen stil. Att varje plagg, grytlapp, väska, mössa eller vad hon nu broderar, har sin »smakrikhet«. Det är det bästa ord tolken finner för ordet »aji«, som Hisako Hagiwara gång på gång återkommer till, oavsett om det handlar om sashiko, om hemlagad mat, om begagnade möbler eller trädgården. Att hon alltid strävar efter denna smakrikhet, eller kanske känsla, arom.

Det händer att Hisako Hagiwara håller workshops i sashiko. Det kommer hon att göra på Murberget också, även om hon egentligen inte tycker det är något att lära ut.
– Det är ju bara stora och små stygn.

Men om hennes konst kan inspirera andra att börja med sashiko blir hon nöjd, särskilt om de använder broderitekniken för att laga saker, eftersom det är en livsstil som hon står för.

När jag nämner den gamla konsten att göra lagningar så osynliga som möjligt skakar hon på huvudet.
– Varför det? Jag tycker att lagningar ska synas, de ger ju karaktär! Det är samma sak med gamla verktyg, möbler, ja, allt. De blir vackrare om det syns att de använts.

Så går hon ut ur rummet och kommer tillbaka med famnen full av gamla skurtrasor, utnötta, men helt fullbroderade.
– Ser du: De blir bara vackrare och vackrare ju mer man lagar. Till slut är det bara stygn.
Och så kommer det där ordet igen.
– Aji.

Ingela Hofsten är frilansjournalist och fick en aha-upplevelse i Japan: Hennes egen oförmåga att göra osynliga lagningar skulle kunna utvecklas till en konst.

Anders Edström är fotograf och filmare. När han pratar om sig själv och handgjort skapande väljer han ord som »konstruktioner« och »praktiska vardagslösningar«.

Reportaget publicerades i Hemslöjd hösten 2013.