Stjärna där

I tvåhundra år var stjärntröjorna bortglömda. Sedan kom stickningsgurun Vivian Høxbro förbi. Nu lever berättelsen om den märkvärdigt mönstrade stickningen vidare.

Text Johanne Ländin
Foto Åsa Sjöström
22 augusti 2018

Vivian Høxbro stod i en källare under Lolland-Falster museum och såg låda efter låda med tvåhundra år gamla, stickade tröjor öppnas. Att se dem i verkligheten var något helt annat än att läsa om dem i böcker. Tårar började rinna nedför kinderna.
– Jag blev så berörd. Varje tröja bar på en känsla. En del var väldigt skickligt gjorda, andra såg man att det hade varit en kamp att sticka, berättar hon.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Tröjorna med stjärnmönster var en del av de danska bondekvinnornas klädedräkt på 1700- och 1800- talet och visst hade Vivian alltid varit intresserad av dem.
– Men jag hade inte på allvar sett skönheten i stjärntröjorna förrän den dagen på museet.

Hon bestämde sig för att göra en bok – och det skulle inte bli vilken bok som helst. Strikke danske stjernetrøjer måste bli något som danska stickare skulle kunna vara stolta över.

Varje torsdag under ett års tid gick hon till museet för att studera de bortåt 60 stjärntröjor som fanns där. Metodiskt, maska för maska, återskapade hon mönstren med hjälp av ett datorprogram som hennes man Jubbe, IT-tekniker sedan 60-talet, tagit fram för hennes skull.

Det var inte alltid så lätt eftersom många tröjor var väldigt slitna och hade filtats ihop genom användning. Dessutom var de så tätt, tätt stickade, med över 40 maskor per decimeter, att maskorna knappt gick att urskilja.

Nutida stickare kommer aldrig i närheten av en sådan masktäthet. På stjärntröjornas tid lindade man garnet med höger hand runt stickan och drog åt den nya maskan hårt.
På 1800-talet ändrades sticksättet till det vi är vana vid idag – att hålla garnet i vänster hand och plocka upp den nya maskan med hjälp av höger sticka – med ett lösare och mer elastiskt resultat.

Den röda stjärntröjan är typisk för tröjorna som stickades på Lolland förr i tiden. Där smyckade man ofta halsringningen med sidenband.

Efter varje museibesök gjorde Vivian en provlapp efter mönstret hon ritat och tog med sig tillbaka nästa gång för att jämföra med originalet.

Det var korsade maskor som bildade tunna flätor, små geometriska kantmönster och slingrande bårder, en del med maskor som stickats vridna i bakre maskbågen för att få mönstret att framträda mer. Men framför allt återkom ett mycket speciellt reliefmönster som stickats med omväxlande aviga och räta maskor för att bilda stjärnor och diamanter – eller kryss som Vivian kallar dem.

Tack vare ett stipendium kunde hon åka runt och dokumentera stjärntröjor på andra danska museum. Men de allra flesta var bevarade just på ön Falster där Vivian bor.
– Det beror nog på att många museum varit ledda av män, men här på museet var det en mor och dotter som hade tyckt att tröjorna var värdefulla. Stickning har ju varit en kvinnokultur, påpekar Vivian.

Nu har hon i sin tur räddat de gamla mönstren vidare till kommande generationer. I boken finns inte bara färdiga beskrivningar att följa, utan även en stor samling diagram att välja bland och instruktioner för hur man skapar sin egen, personliga tröja.
Och det behövdes verkligen någon med Vivians gedigna kunskap i stickning för att åstadkomma ett sådant praktverk. Hon lärde sig sticka av sin mor som »lillebitte pige« och i skolan fick hon hjälpa fröken att visa klasskamraterna som inte kunde. I många år var hon också handarbetsredaktör på en veckotidning.

Jag älskar de små detaljerna! En kil som dolts under armen, men som gör
att tröjan blir både bekvämare att ha på sig och lättare att röra sig i. Och trots att kilen knappt syns kan där finnas en liten stjärna stickad i relief.

Nu, vid 72 års ålder är Vivian Høxbro känd stickdesigner och författare till elva stickböcker. Hon har turnerat runt och hållit föreläsningar och kurser, inte bara i Danmark, utan även i Sverige, England, USA och flera andra länder.

Hon har ständigt två stickningar på gång – en komplicerad och en lite lättare som går att ha med på stickcaféer. Och hon kör förstås omkring med en stickning i bilens handsfack, för vem vet när det blir stopp i trafiken?

Ändå har Vivian fått kämpa för att lista ut hur en del uppläggningar på de gamla stjärntröjorna är gjorda. Hon har en hel kasse full med experiment.
– Det ser ibland likadant ut som när man lägger upp i svensk tvåändsstickning – men jag har gjort på mitt eget sätt. Och ingen vet ju hur de gjorde då.

Stjärntröjornas ursprung är också gåtfullt – såväl som deras riktiga namn. Egentligen kallas de nattröjor, trots att de användes dygnet runt.
– På vintern var det kallt i stenhusen och många hade någon lungsjukdom, hostade och harklade. Det var viktigt att hålla sig varm om bröstet, så man behöll tröjan på när man gick och lade sig, berättar Vivian.

På dagen bars den som undertröja, täckt av ett livstycke och en sjal. På gamla bilder går det att se att bara lite av översta ärmen stack fram.

Så varför lade man ner så mycket jobb på att dekorera en tröja som inte skulle synas? Att göra flätvridningar från avigsidan kräver nämligen sin stickare…

Bara någon som själv har klurat på fiffiga och gärna eleganta lösningar kan sätta sig in i hur en annan stickare kan ha tänkt – även om hon levde för flera hundra år sedan.
– Och att man låter maskorna bilda dekorativa mönster kan bero på att det är så tråkigt att göra enbart slätstickning, säger Vivian.

Dessutom ville man förstås skapa något »smukt«.
– De har inte brytt sig om att det ska vara stickvänligt eller skytt några medel för att uppnå ett resultat som är vackert, säger hon med eftertryck.
– Jag älskar de små detaljerna! En kil som dolts under armen, men som gör att tröjan blir både bekvämare att ha på sig och lättare att röra sig i. Och trots att kilen knappt syns kan där finnas en liten stjärna stickad i relief.

Och att det tar lång tid att bli klar har heller ingen betydelse när en stjärntröja i bästa fall kan hålla ett helt liv. Unga flickor stickade tröjorna för att ha dem när de gifte sig och fick barn, för då skulle de inte få tid att sticka till sig själva längre.
– Och jag tänker att dagen efter bröllopet när den nyblivna hustrun steg upp ur sängen iklädd tröjan skulle den visa hennes man – och svärmor – hur duglig hon var som hade stickat så fint.

Under det sex år långa arbetet med boken har Vivian hunnit fundera över många av de frågor som finns kring tröjorna.
– Vi vet till exempel inte varför de stickades i vitt garn och färgades först när de var färdiga. Det sägs att det var för att inte slösa med dyrbar färg. Men jag tror att det berodde på att det var lättare att se att sticka i ljust garn på kvällarna när det inte fanns belysning.

Och varifrån kom mönstren med korsade maskor som är så speciella för stjärntröjorna? De irländska Arantröjorna har mycket kraftigare flätor och kom långt senare. Men liknande flätor fanns faktiskt tidigt i Österrike, i stickade dräktdelar.
– Så kanske var det kringvandrande hantverkare som hade med sig något från Österrike, spekulerar hon.

Även i Estland finns gamla tröjor som liknar de danska, men med andra reliefmönster. Stjärnorna är speciella för just de skandinaviska tröjorna.

Vivian har förstås varit över i Sverige och studerat de så kallade spedetröjorna som tillhör den skånska folkdräkten. De har enklare reliefmönster, men är oftare dekorerade med sidenband, pärlor och broderier kring halsringning och ärmslut.

Att ta reda på så mycket som möjligt om tröjornas bakgrund har varit väldigt viktigt för Vivian.
– Vi är ingenting utan vår historia. Den känslan blir starkare när man blir äldre, säger hon.

Och stjärntröjorna visade sig ha riktigt gamla anor. Det finns liknande tröjor stickade i dyrbart silke från 1600-talet – eller kanske till och med 1500-talet. Det sägs att den engelske kungen Charles I, vars mor var dansk prinsessa, bar en sådan silketröja när han blev halshuggen år 1649.

Av de tröjor som Vivian har undersökt är de flesta från 1800-talet. Det finns bara ett fåtal bevarade från 1700-talet. De äldsta tröjorna är längre, men kring 1810 gjorde det nya empirmodet att tröjorna blev mycket kortare i livet.

De tidigare böcker som skrivits om stjärntröjorna var tunna och i svartvitt tryck, men Vivian har läst allt hon kunnat hitta. Långväggen i hennes arbetsrum täcks av flera bokhyllor. Några få hyllplan är fyllda med garnhärvor, i resten står böcker om stickning och virkning. En imponerande samling! Men nu är det en bok in och en bok ut som gäller, för Vivian vill gärna ha ordning.

I garnkorgen ligger en gammal nystpinne. Med den nystar man garnet så att tråden går att ta inifrån nystanet. Den har en liten skramlande kula i skaftet och kan också användas som skallra att roa bebisar med; även på 1800-talet var det bra att kunna »multitaska«.

Hennes provlappar ligger prydligt i stora lådor, medan småsakerna är samlade i mindre plastaskar och tygkassar. Väggar och möbler är vita eller trärena – men överallt är hemmet strösslat med glada färger i form av broderade kuddar med mönster från Mexiko, korgar fyllda med nystan och tavlor gjorda av stickade provlappar från tidigare böcker. Vivian älskar färg och verkar föredra klara nyanser av orange, rosa, rött, gult, turkost och mest av allt grönt.

Hon tar fram provlapparna hon håller på med till nästa bok. Det ska bli en ny, omarbetad utgåva av den allra första stickboken som gavs ut
i Danmark 1845.
– Det blir 182 mönster och många är ganska märkliga saker som vi inte använder idag. Den är gjord i Helsingør så den visar vad man stickade i en stad på den tiden. Mycket spetsar. Det var inget man använde på landsbygden – här var det ju stjärntröjorna som gällde, berättar hon.

När Vivian och hennes man flyttade hit från Köpenhamn för tolv år sedan blev tröjorna ännu mer levande för henne. Hon bor nu på Farverstræde, färgargatan i den lilla köpingen. Här låg en gång inte mindre än fyra färgerier där många av tröjorna blev gröna, blå, svarta eller röda.

Från fönstret i arbetsrummet ser hon havet och tvärs över, även om det är långt bort, ligger Estland. Och det var därifrån hjälpen kom när Vivian förgäves försökte få till de väldigt speciella, liggande maskorna som bara finns i ett enda stjärnmönster på en dansk tröja.

En estnisk universitetslektor i stickning, Riina Tomberg, kunde visa henne hur man först skulle göra en ökning i en maska och några steg senare sticka ihop två maskor. För i Estland hade de gamla stickteknikerna lyckats överleva bakom järnridån, medan de glömdes bort i Danmark tillsammans med stjärntröjorna.

Men varför fortsatte man inte i Danmark att sticka tröjor som var så vackra och användes så mycket?
– De blev helt enkelt omoderna runt 1860- och 70-talet. Då var det finare med köpetröjor som också visade att man hade råd att slippa sticka själv, förklarar hon.
Till slut finns bara en fråga kvar. Hur kommer det sig att just de skandinaviska tröjorna bar mönster av stjärnor?

Det kan Vivian omöjligt veta svaret på. Men hon berättar att förr i tiden när man såg stjärnorna lysa på den mörka natthimlen trodde man att de var portar till paradiset.
Och det finns förstås inget finare att smycka en tröja med, som man ska bära hela livet.

22 augusti 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy