Som en blå tråd genom livet

Vi var tio syskon. De vuxna hade inte tid att sticka – de lagade mat och städade huset. Så jag blev den som stickade. Den som släktingarna frågade: »Kan du sticka en tröja till mig?«. Och det kunde jag. Men helst stickade jag kläder till mina dockor. Dockorna gjorde jag också själv.

Jag stickar fortfarande gärna dockkläder. Några egna barn har jag inte, men dockorna är nästan som mina barn. Jag stickar också kläder till vänners och släktingars barn. Eller tröjor till mig själv och andra. Mönstren hittar jag oftast på själv.

Garnet köper jag gärna secondhand, ofta på loppis. Men ibland köper jag nya maskinstickade plagg på rea. Jag ser om de går att repa upp. Då gör jag det, och stickar något annat av garnet. Jag tycker mycket om rött garn. Det är fint tillsammans med svart och vitt. Blått tycker jag också om.

Jag stickar nog lite annorlunda än ni. I stället för att hämta garnet med stickan snor jag det runt stickan med fingrarna. Det var så min faster lärde mig. Att sticka går lätt för mig – jag behöver inte tänka på vad jag gör. Problemet är att jag har ont i nacken och ryggen. Det beror inte på stickningen, men det är svårt att sticka när det värker. Ibland kan jag ändå inte låta bli. Då ligger jag i soffan och stickar.

Jag kom till Sverige i slutet av 90-talet. Först fick jag vänta i åtta månader i Syrien. Under den tiden stickade jag en blå tröja som jag tyckte mycket om. Jag hade kvar den länge, men till slut passade den inte längre. Då repade jag upp den och gav bort garnet till Erikshjälpen. Undrar vad det har blivit av det blå garnet nu?

Innan jag kom hit visste jag inte mycket om Sverige. Bara att det var kallt, för det hade mina släktingar sagt. Men jag trodde inte att det fanns garn här! När jag sedan såg garn på Åhléns blev jag glad. Visst gick det att få tag i garn även här.

I snart nio år har jag varit på Livstycket i Tensta utanför Stockholm. Där har jag lärt mig bättre svenska och blivit duktig på att sy. Jag syr många olika saker, till exempel tygkassar, necessärer och lavendelpåsar som säljs i Livstyckets shop.

En dag kom fotografen Erja till Livstycket. Hon letade efter en person som var bra på att sticka, och som skulle vara med i en lättläst bok om handarbete. Alla sa »Laila!« och pekade på mig. Jag blev lite generad men också stolt. Nu är jag med i boken. Det känns väldigt roligt.«­