Fågelskål

Jag har funderat på varför jag gjorde två huvuden på den. Jag tror att det var ämnet som avgjorde det. Det var en så pass stor björk, så den lockade till att göra något särskilt. Den växte här utanför vårt hus i Grötom. Vanligtvis gör jag mina skålar av en halverad stock. Så det kan rymmas två skålar stående lodrätt mot varandra i ett ämne. Men i det här fallet tror jag märgen gick här mellan halsarna.

Jag har aldrig riktigt blivit vän med tjäckelyxan så jag använder hellre motorsåg, yxa och cylinderborr för att snabbt få fram den grova formen medan virket är färskt. Det är viktigt att ganska fort komma ned i tjocklek på materialet. Annars är det stor risk att det spricker när det torkar. Det är bäst att göra det på vintern. Då går torkningen inte lika snabbt.

Jag har faktiskt några riktigt stora björkar nu också som behöver tas ned. Men tyvärr blir det nog inga skålar av dem. Min syn har blivit för dålig. Det är gula fläcken som spökar. Nu målar jag akvarell och gräver i trädgården istället för att skära i trä. Det håller ögonen för.

De kallas ofta ölgås eller ölhöna, den här sortens skålar. Förr hade man dem just till att servera öl ur vid bröllop och andra fester. Jag gjorde min första 1995 på en täljkurs med Ulf Palo. Norge är det stora föregångslandet. Där finns det fågelskålar som heter duga alltså. Den här boken är min dyrgrip – Norske drikkekar av tre. Här finns ett helt kapitel om ölhönor – med avbildade exempel från medeltiden och framåt. Jag har hämtat mycket inspiration från den. I Sverige är det mest i Jämtland man har funnit liknande skålar såvitt jag vet. Det är nog närheten till Norge som gjort det. Titta på den här från 1756 i Setesdal: 93 centimeter från näbb till stjärt står det. Enormt! Tänk att holka ur den. Vilket jobb.

Själv har jag aldrig testat att dricka ur dem. Och jag tror knappast någon annan gör det heller. De som köpt mina skålar har dem nog snarare som godisskålar. Jag har numrerat varje fågel. Ungefär 120 kom jag upp i innan ögonen satte stopp, och den här är snart den sista jag har kvar. Alla andra är sålda. Men jag har bilder i ett album. Det är jag väldigt glad för. Det är en fin känsla när jag bläddrar i det, att se allt jag gjort.

Det är min fru Mona som har målat dem med linoljebaserade konstnärsfärger. I början tyckte hon det var lite läskigt – hon var rädd att förstöra mitt arbete. Men jag har aldrig varit orolig. Att få se dem färdigmålade har alltid varit en upplevelse. Färgen gör så hemskt mycket.

Karvsnittsdekoren gör jag när virket är helt torrt. Jag brukar inte ha någon plan när jag jobbar. Formerna växer fram eftersom. Titta på den här! Det här mönstret hittade jag i en bok om schweiziskt karvsnitt. Det är från mina forna hemtrakter i Emmental men när man ser det hade det lika gärna kunnat vara svenskt, eller hur? Jag flyttade hit till Sverige när jag träffat Mona och efter många år i Umeå hamnade vi här, i hennes gamla hemtrakter.

Jag har svarvat och sålt många vanliga skålar också. Jag numrerade även dem. Runt 1700 stycken hann jag med. Men även om det är roligt att svarva så är det en helt annan utmaning att skulptera en fågel. Var och en har sin egen karaktär. Ingen är den andra lik och det finns alltid något att jobba vidare med till nästa gång.

Jag mår väldigt bra av att vara i verkstaden. Ja, jag saknar det. Jag funderar på om jag skulle klara att svarva några vanliga skålar i alla fall. Kanske kan det gå att väcka
upp slöjdarnerven igen…«

Jakob Baumann är slöjdare. I sommar kommer hans svarvade skålar att finnas i butiken på Mannaminne i Nordingrå.