Skärpning!

Patrik Jarefjäll är smed och snickare. De senaste 20 åren har han undervisat på Bygghantverksprogrammet i Mariestad. Nu är han doktorand på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Hans specialgren är gamla handverktyg – och hur de används.
– Jag brinner ju för verktygslära, konstaterar han och lägger till att den kunskapen behövs när man jobbar med, som han säger, »kulturarvsrelaterade praktiker inom historiska hantverkssammanhang«.

Han rattar sin Volvo på slingrande vägar ut ur Mariestad mot Österäng och den lilla byn Gamlegården. Här i smedjan hos bästa kompisen Erik Bergholtz har han sin sågsamling – tillsammans med en uppsjö av filar och skränktänger, de verktyg som behövs för att hålla en gammal såg riktigt skärpt.

På ett bord breder han ut fogsvansar. Många har rostiga klingor och en snirklig logotype från insomnade verkstadsindustriföretag. Andra är toppmoderna varianter med färgstrukna blad i illande orange från amerikanska tillverkare. De äldre modellerna ser ärgade och slöa ut men går å andra sidan att vässa och återställa till full skärpa. Det går inte med de nya från byggvaruhandeln.
– Den såg vi köper idag är tandspetshärdad. Då kan du inte fila upp den. Du använder den tills den är slut. Det kan gå ganska fort, det räcker att du sågar i en spik så duger den inte sen.

Tandspetshärdning är en värmebehandling som gör sågtanden hård och motståndskraftig mot slitage.  Även knivar, stämjärn och hyvelstål är härdade idag, men går att slipa med maskiner. Det gäller inte för ett modernt sågblad.
– Dels härdas sågtänderna mycket hårdare, dels är de så tunna att det är svårt att spänna upp och bearbeta dem. Därför finns ett slit-och-släng-beteende när det gäller sågar. Om du vill återanvända dem på något sätt skulle du möjligtvis kunna klippa till sicklar av bladen, säger Patrik.

Sågen är ett av människans äldsta verktyg. Fynd har gjorts av tandade flintverktyg från tiden 60 000 – 10 000 år före vår tideräkning. Men principen med skärande tänder har egentligen förblivit densamma genom årtusendena, även om viss teknikutveckling skedde med romarna. De kom på ett sätt att förbättra funktionen genom skränkning.
Det innebär att vinkla ut sågtänderna en aning från sågklingans botten.
– Om inte sågen är skränkt, fastnar den i materialet. Den nyper fast. Genom skränkningen blir tandlinjen något bredare än klingan och det möjliggör för spånen att följa med ut när du sågar, förklarar Patrik och plockar fram en trälår full med gamla tänger. Sågtänder vinklas nämligen ut med en skränktång. Riktmärket är att de två översta tredjedelarna av tanden ska vikas utåt med millimeterprecision.
– Jag har nog 15–20 olika modeller, säger han och skramlar runt i lådan.
– De är tillverkade på fabrik före 1950-talet. Ett väldigt gediget mekaniskt hantverk, säger han och synar en fint smidd tång med tunn spiralfjäder och mjukt format skruvhuvud för exakt inställning.

Tillsammans med Patriks uppsättning av rombformade, raka och trekantiga filar berättar de om gamla tiders sätt att tänka kring verktyg. Att vården av dem var ett hantverk i sig.

Patrik Jarefjäll nickar.
– Alla de här olika specialvarianterna av verktyg säger något om hur viktigt det här har varit.

Sågens uppgift här i världen är att skära igenom ett material, föra ut spånet som bildas, och samtidigt inte fastna. Den är antingen gjord för att klyva eller kapa, exempelvis trä. Klyvsågen skär längs fibrerna, medan kapsågen skär av dem. I grunden finns klyvtänder och kaptänder men deras utformning varierar. De kan vara olikbenta eller likbenta, rakt ställda eller lutande och sågens egenskaper beror på tandhöjd, tjocklek, tandavstånd, fasvinkel, framkantsvinkel, spånrum… Det är kort sagt en hel värld att upptäcka.

Detsamma gäller för skötseln av sågar. Ta en gammaldags kapsåg till exempel. Skärpningen av den består av flera moment: Först ska tandlinjen, alltså spetsarnas höjd, avstrykas så att tänderna blir jämnhöga. Sedan kan tandbotten behöva jämnas till parallellt med tandlinjen och avståndet mellan tänderna formas och justeras. Därpå ska tänderna skränkas, varannan sågtand vikas åt ena sidan och varannan åt den andra så att sågspåret blir bredare än sågklingans tjocklek. Därefter filning av tändernas faser och slutligen ska utsidan strykas med ett fint bryne så att ingen tand sticker ut mer än någon annan, utan går i linje med varandra. Det momentet, det sista, kan också räcka ibland om sågen börjar gå trögt, påpekar Patrik.
– Att göra i ordning en gammal såg som är bra i grunden men där tänderna blivit slöa, kan ta upp till en halvtimme, en timme om du kan tekniken. Annars tar det längre tid. Och om du ska ta dig igenom alla moment och skaffa filar och skränktång… då kan det vara svårt att motivera sig när det är så enkelt och billigt att köpa en ny, säger Patrik och utbrister med ett skratt:
– Jag känner inte att jag är så inspirerande när det gäller sågskärpning!

Över en kopp kaffe i Eriks kök utvecklar han varför hjärtat ändå klappar för det tandade verktyget.
– Såghistorien är en del av vårt kulturarv. Den hjälper oss att förstå vår hantverkstradition.

Han tycker sig se att sågen saknar en viss status, att den är en trotjänare som inte får så mycket uppmärksamhet som vissa andra verktyg.
– Jämfört med yxan och kniven åtnjuter den inte lika stor beundran eller fascination.

Kanske har det att göra med att sågen inte är ett lika universellt verktyg som de båda andra.
– Med kniven och yxan kan du gå från ämne till produkt. Du kan klyva fram ditt ämne, bearbeta det till rätt form och skära ytan. Med en kniv skulle du kunna skapa en skärbräda från scratch, med karvsnitt och allt. Sågen kan bara skära fram ämnet.

Med en sportmetafor är sågen alltså en lagspelare som inte gör mål. Däremot lägger den upp passningarna som möjliggör för andra att glänsa.

Kanske har ointresset också att göra med att sågen idag är industriellt framställd och oftast saknar hantverkets estetiska kvaliteter. Handsmidda knivar kan exempelvis vara eftertraktade samlarobjekt. Men att smida en sågklinga för hand låter sig inte göras så lätt, den skulle bli alldeles för tjock och grov.
– Ett knivblad däremot kan du ju smida relativt enkelt och få väldigt fina resultat, säger Patrik som trots det har tillverkat sig en gigantisk kransåg. Bladet är 180 centimeter långt och tänderna 2 centimeter långa. I varje ände finns möjlighet att sätta fast ett handtag så att två personer tillsammans kan dra den mellan sig och klyva fram brädor ur en stock. Det är samma typ av såg som förr användes till att såga isblock. 
– Men själva klingan är industritillverkad och vi fick hjälp med att vattenskära tandformen. Sedan skränkte och filade vi tänderna. Ja, det är väl så nära en handgjord såg du kommer idag, säger Patrik och menar att just där – i det industritillverkade bladet – går möjligen en del av tjusningen med sågen förlorad för många.

Om innebörden i uttrycket »att vara inskränkt« har sin bakgrund
i såghantverket vet han inte. Men Patrik Jarefjäll menar att det vore trångsynt och kortsiktigt att låta såghantverkets gamla kunskaper falla i glömska.
– Sågen är intressant! Det finns en hel del historiskt nedtecknat material, men i själva hantverkspraktiken är inte så mycket undersökt kring den, säger han och låter upplivad. 
– Det finns kunskap att återuppväcka och mycket kvar att upptäcka.