Mattssons val

Hon nickar upp mot tvättstrecket där några purpurfärgade skjortor vaggar i vinden, handskrubbade mot tvättbrädans räfflor. Här har det aldrig funnits tvättmaskin. Att tvätta för hand är att utmana fingrar, armar och handleder, påpekar hon. Också att kånka vatten sätter kroppen i arbete. Här finns inga kranar eller avlopp. Vattnet bärs in spannvis från brunnen till både dryck, tvätt och matlagning. Efteråt, bärs det ut igen. Balansträning sker automatiskt på sneda stengångar.
– Jag är helnörd på trädgård, säger hon där hon står mitt i den oförskräckta grönskan.
– Det finns så mycket roligt att göra.

Ska Monica satsa på nya växter måste hon ändå sälja en tavla först, så lyder familjeöverenskommelsen. En liten bit bort sträcker ved-ugnen bestämt sin höga gula tegelskorsten rakt upp i himlen. Om en ny blomma kommer från tavlor, så kommer maten från maken Thomas keramik. 

En av husets katter landar med en duns på stengången och stryker sig sällskapligt mot människobenen. Närmast planerar Monica Mattsson ytterligare en damm. Flera små
vattenspeglar glittrar redan mellan träden. Hon kommer gräva med en liten trädgårdsspade och bära bort jorden i hink. 
– Med små verktyg förtar man sig inte, säger hon.

Här var bara en liten gräsplätt framför torpet när de flyttade in för snart 50 år sedan. Nu är det som att kliva rakt in i den hemlighetsfulla trädgården. 

 Thomas och Monica Mattsson var inte ensamma om att flytta ut på landet 1979. Så många flyttlass gick mot landsbygden under den »gröna vågen« att urbaniseringen tillfälligtvis stannade av. Kärnan var unga människor. Själva var de 21 när de möttes på keramiklinjen på Sörängens folkhögskola. 
– Hela första natten satt vi uppe och pratade om vilket liv vi ville leva, säger Monica.

Båda längtade bort från kärnkraftssamhället. Reaktorer i Oskarshamn, Barsebäck och Ringhals hade satts i bruk bara ett par år tidigare. Och året efter att de fick nyckeln till torpet i Källäng utanför Sävsjö skulle Sveriges hittills enda folkomröstning om kärnkraften splittra svenskarna. 

Själva ville de leva utan kärnkraftsel, i och av naturen, och göra så små ekologiska avtryck som möjligt, en vision som de hållit fast vid även om de efter ett par år gav upp om att bli självförsörjande på mat. 
– Jorden är mager och stenig här, säger Monica.

Det bekräftas av landskapet runtomkring, med rösen och ringlande stenmurar. Småländska höglandet är också ett köldhål. 
– Det är odlingszon fem. Samma som vid kusten utanför Örnsköldsvik eller Umeå. 

Huset i skogen utanför Sävsjö fick de hyra för en billig slant. Än idag går det bara en liten skogsväg hit, flankerad av höga granar. Närmaste granne bor två kilometer bort. 
– Målet var att komma iväg från det sjuka samhället, leva på så lite som möjligt och göra så mycket som möjligt själv. Det går ju faktiskt att leva väldigt enkelt, säger Monica.

Vi går in.

 Thomas Mattsson sitter framför den öppna spisen där en björkklabbe med en blixtrande smäll just rasat ihop i glödhögen. Värmen strålar mot korgstolen. Han visar skeden som han täljer. 
– Jag äter helst med träsked. 

De har sina egna områden, förklarar de, som rymmer både mandat och arbetsbörda. Trädgården är helt och hållet Monicas, medan veden – till exempel – är Thomas. I veboden väntar björkklabbar nog för åtminstone ett par vargavintrar framöver. Men hans favoritsyssla är att samla spillträ i skogen, kvistar och grenar som han staplar längs vedbodväggen i prydliga travar. Kvastskaftsgrova för sig och lillfingertunna i en hög bredvid. Allt perfekt kapat i vedspislämpade längder.
– Antingen är jag en galning eller ett geni, säger han förnöjt. För han barkar också av varje enskild kvist så att den ska torka bra. Morakniven ligger bredvid på huggkubben.

I köket står kaffet framme. Monica dukar fram Thomas surdegsbröd och så tackar de Gud för maten. Paradiset kommer med tiden att uppstå här på jorden, tror de. 
– Det kan du ha med dig när du kanske tänker att allt håller på att gå under, säger Monica med ett nyfiket ögonkast. 

Till kvällsmat kommer det istället bli bönor – som till alla middagar just nu. I en av Thomas soppskålar ligger kvällsmålet i blöt sedan igår. Han har just köpt ett stort lager av alla möjliga, torkade sorter – kidneybönor, kikärtor, svarta och vita bönor – och prisar entusiastiskt smaken.

Att maten upprepas stör dem inte. 

Vardagen är över huvud taget rätt formad av rutiner, berättar Monica. Hon är i trädgården på måndagar, tvättar och badar på tisdagar, målar på onsdagar, städar på torsdagar. 
– Kanske borde jag sy påsar av gamla byxben att ha bönorna i, funderar Thomas.
– Eller dreja särskilda förvaringsburkar?

Kökshyllorna är fulla av hans keramik. Det är lätta och nätta små kaffekoppar, flammigt glaserade tallrikar och djupa, vida storskålar. Plast är bannlyst, även om kaffetermosen utgör ett undantag. Det mesta går också i milt gröna eller vinröda och lila toner. 
– Monica tycker om purpur, förklarar Thomas.

För dagen är hon också klädd i den nyansen.
– Den var förbehållen kungligheter förr, säger han.

Ska hon jobba i trädgården är det istället en mosslikt grön stass som gäller, med en kjol som delar sig som en klockad blomma ner mot fötterna. Monica har alltid sytt kläder, säger hon, mamman var sömmerska och hon lärde sig tidigt. Den trampdrivna symaskinen står mot en vägg i vardagsrummet. 

I nästan ett halvt sekel har Mattssons levt utan eluttag, utan rinnande vatten och avlopp, utan kylskåp. Torrdasset står i ett hörn av trädgården, med utsågat hjärta i dörren. Också farstun har tjänat dem väl genom åren, där är det svalt nog för maten. Eftersom de enbart äter vegetariskt finns här sällan något som kan bli direkt dåligt.

Inte heller drejskivan går på el. 
– Jag tycker om enkelheten, säger Thomas om sparkskivan som han driver genom att kicka med foten. Oftast jobbar han barfota.

Verkstaden ligger i en separat liten bod ute på gården. Den är två gånger tre meter stor, med en kamin i ena änden. Det var Monicas pappa som byggde sparkskivan för snart femtio år sedan och den har Thomas jobbat på sedan dess. Trots att både han och Monica gick keramiklinjen, var det han som blev keramikern till slut. 

Av svärfadern, som arbetade på Höganäs, brukade han få glasyrrester som blivit över efter att de stora glasyrtankarna rensats på slattar. Än idag har han ett par spannar kvar att använda när det passar. Att leva på så lite som möjligt handlar också om att se möjligheter i material som andra kanske går förbi.

Runt gården löper en spetsig, vilda västernlik palissad som stoppar rådjur och vildsvin från att äta upp blommor eller böka upp marken. Thomas har byggt den av bakar. Det är den välvda delen av en stock, det allra yttersta, som blir över när sågverk sågar upp
raka brädor.

Men i den gula vedugnen har han inte bränt på ett tag. Under en period hade han en elugn uppe i skogen, vid en grannes kraftstation, en elcentral som drevs av turbiner och vatten i forsen bredvid. Numera bränner han oftast hos dottern inne i samhället. Ja, två döttrar har också vuxit upp här.

Skoltaxi hämtade på skogsvägen.

Det finns likheter mellan 2026 och 1979. Även idag sneglar allt fler mot landsbygden. Flyttlass går från stan. Men nu är utflyttarna inte lika unga och sällan lika radikala som på 1970-talet. Få hoppar av samhället. Idag handlar det snarare om att hitta hus som är möjliga att köpa, rent ekonomiskt. 

Också Monica och Thomas äger sin bostad numera. I nästan trettio år hyrde de. Sen grydde den förfärliga dagen 2004 då det började brinna på övervåningen. Än idag vet de inte vad som hände. Kanske hade en av katterna vält en madrass som stod på lut i närheten av kaminen. Kattens rygg var svedd. Nästan allt brann upp. Ett par fotoalbum hann de rädda i tid.

Ändå står här idag en i princip likadan stuga. 

Ägaren, försäkringsbolaget och Mattssons lät bygga upp den på nytt. Även den här gången utan el och avlopp men nu med ståhöjd på övervåningen och ett yvigt grästak som kikar fram som en vild kalufs bakom palissaden.
– Det isolerar väldigt mycket bättre än det taktegel vi hade innan, konstaterar Monica.

Under byggtiden försökte de bo i Sävsjö, men »det var som om en hjälm spände kring huvudet«, säger hon och Thomas tittar på henne med mjuka ögon. Till slut gjorde de om vedboden en aning och flyttade in där medan den nya byggnaden tog form. Och efter en tid fick de – med ekonomiskt bistånd från sina föräldrar – chans att köpa loss det nyuppbyggda huset.
– Han som ägde det förstod hur mycket det betydde för oss, säger Monica.

Också 2018 blev ett speciellt år. Det var den torra, heta sommaren då Sveriges skogar stod i brand. På den lilla gården i Källäng sinade brunnen.

Thomas och Monica hade fått ett litet arv vid den tiden, så de bestämde sig för att låta gräva djupt efter vatten och skaffa sig en solpanelsdriven pump. Trots att de lever som de gör, har de inget emot teknik.
– I och med klimatkrisen kan man ju inte längre vara säker på att regnet kommer som det ska, säger Monica. 
– Och med solpanelen kan vi också ladda mobilerna och lyssna på musik. Det gör jag alltid när jag målar. Musik är en bra inspirationskälla.

Tidigare drevs en cd-spelare av ett omkopplat bilbatteri. Nu har de högtalare och Bluetooth.

De talar en stund engagerat om sådant som de sett på mobilerna. Filmer om slöjdare, hantverkstekniker, trädgårdar. Thomas skickar vidare en youtubefilm om en ung japansk krukmakare som valt att, stick i stäv med samtidstempot, arbeta riktigt riktigt långsamt.
– Solpanelen har också gjort att jag kan vattna med slang, säger Monica med ett leende.

I vardagsrummet står tavlorna lutade mot varandra i travar. Både hans och hennes. De »har upptäckt natten«, säger Monica. Om vinternätterna brukar de tända stearin- och fotogenljus och arbeta långt in på småtimmarna. 
– Egentligen behöver man inte sova så mycket. Och tar man vara på de timmarna hinner man mer.

Här om veckan sålde de varsin tavla.  Sådant hjälper i vardagen. De har aldrig haft några återförsäljare. Då och då har besökare trillat in, och ibland har de åkt här ifrån med en skål eller kanna under armen. Kompisar har tipsat kompisar.
– Men så länge man har få räkningar går det också att leva bra på väldigt lite pengar, säger Monica och fnissar till.
– Så rika som vi är numera har vi heller aldrig nånsin varit.

Hon syftar på garantipensionen och kallar den för konstnärslön.
– Men jag var lika lycklig när vi levde på väldigt lite pengar.