Kloka gumman

Det är inte så långt till det gamla bondesamhällets tankar och ritualer som vi ibland tror.

Ett par hundra meter från sjukhuset ligger Dialekt- och folkminnesarkivet. Just den här dagen ska Tommy Kuusela, som är forskningsarkivarie, berätta om de »kloka«. Segerhuvan, säger han, kunde i gamla tiders Sverige vara ett första tecken på att ett barn med tiden skulle bli just en klok gumma eller gubbe. Alltså en av dem som mot en anspråkslös ersättning – kanske i brännvin, kanske i småmynt – hjälpte omgivningen med all världens problem. Helt enkelt en som »kunde mer än andra«, som det ibland stod i 1700- talets domstolsprotokoll.
– Det sades ofta att de hade avvikit redan vid födseln. Fötts med tänder till exempel, fortsätter han.
–  Andra gånger ansågs förmågor ha gått i arv, även om många av de kloka själva sa att deras gåvor kom från Gud.  

Att som lilla Sigrun födas på en torsdag, kunde också vara ett tecken. Det var en dag med extra magisk laddning. Den som spann då kunde få oreda i garnet. Den som föddes, fick förmåga att se troll och spöken.

Att i det gamla bondesamhället ta sig till en läkare, var inte alltid lätt. Dels fanns inte så många, dels höll de oftast till i tätorter. Kloka däremot, fanns det gott om. När Tommy Kuusela nyligen sökte igenom arkivets samlingar efter namngivna kloka som levde under 1800- och tidigt 1900-tal enbart i Uppland, hittade han över 80 personer.
– De fanns i varje socken, säger han.

Ofta var det äldre människor, såväl kvinnor som män. De anlitades för att bota sjukdomar men hjälpte gärna också till med att lösa livets andra problem. Som att få korna att mjölka bättre. Eller peka ut tjuven i byn. 

I allmänhet levde de lite i utkanten av samhällsgemenskapen, ofta i fattigdom. Tommy Kuusela menar att känslan av armod ibland till och med förstärktes avsiktligt, för att ge bättre dramatisk effekt.

Han tar trappan ner till arkivet. Där står skåp vid skåp så långt ögat når. Ur en grå plåtlåda drar han upp en liten tunnsliten blå anteckningsbok med gulnade sidor, fulltecknad med tät och sirlig handstil.
– Att läsa ur en svartkonstbok upplevdes förmodligen som mycket effektfullt och lite skrämmande av omgivningen, säger han.

Just den här boken har tillskrivits Jugas Olof Jonsson från Nås i Dalarna som ska ha gjort sina anteckningar mellan 1873 och 1874. Så här hundrafemtio år senare kan vi läsa hur han bäst förbättrade någons fiskelycka (doppa kroken i fladdermusblod!) eller fick en flicka att komma till en man »på vilken timme som helst«.
– Jag brukar säga att de klokas verksamhet var som ett mynt med två sidor. Den som på ett magiskt vis kunde bota, kunde ju också skada och omvänt sätta sjukdom på den som den inte tyckte om.

På annat håll i Uppsala sitter Linda Oja uppkrupen i en fåtölj hemma i villan och berättar om sin avhandling i historia från 1999. Den handlar om synen på magi under 1600- och 1700-tal.

Att hon började intressera sig för det området, förklarar Linda Oja, var för att hon bättre ville förstå varför viljan att bota och hjälpa betraktats som så farlig av dem som suttit vid makten.
– »Gå i sten, du värk och sveda. Fly du sjukdom bort ur hullet«, citerar hon ur en formel som den med tiden förvisade Elin Pålsdotter läste upp i rätten 1669.
– Vidskepelse, signeri och lövjeri, som är ungefär samma sak, sågs ända fram tills lagen förändrades 1864 som ett misstroendevotum mot Gud. Och det var allvarligt.

En god kristen skulle helt enkelt inte springa till den kloka gumman eller gubben. Man skulle be och förlita sig på Gud, förklarar hon, som närläst dåtidens domstolsprotokoll.

De kloka riskerade hårda straff. Under 1600-talet kunde det handla om gatlopp. På 1700-talet låg fängelse på vatten och bröd i upp till två veckor i potten.
– Rättshistorikerna brukar säga att 28 dagar på vatten och bröd var lika med dödsstraff. Så, ja, det blir en chock när man ser hur grovt de tyckte att det var.

Ändå fanns det ett tätt nät av kloka över landet.

Linda Oja beskriver en hel föreställningsvärld, där inte minst olika väsens humör ansågs kunna påverka vardagsliv och hälsa. Men den kloka kunde hjälpa till att lösa de förbannelserna.
– Kanske hade man blivit sjuk för att man, utan att veta det, råkat kissa på en älva. Då kunde man få rådet att offra lite avskavt silver eller lägga små billiga metallsaker, som knappnålar, på platsen där man gjort älvan missnöjd.

Hon berättar om en av sina »favoritgubbar«, Per Ersson från Svärdsjö i Dalarna. Han brukade röra runt med en kniv i det brännvin som besökare tagit med sig i betalning. Sedan kunde han läsa i skvätten och få klarhet i vad som hänt och vad som behövde göras.

Per Ersson ställdes inför rätta två gånger i början av 1700-talet.
– Andra gången påstår han att han hade försökt att låta bli, men att folk kom och bad så enträget om hjälp. Han hade till och med sprungit iväg och gömt sig, säger han, men det hjälpte inte, för besökarna belägrade hans hem och väntade ut honom. Det verkar helt enkelt ha funnits stor efterfrågan, säger Linda Oja.

Per Ersson hör till dem som säger sig ha fått sin förmåga från Gud. Han hade stått på en stege mellan jorden och himlen, och medan granna änglar rört sig längs den hade Gud lärt honom att bota.
– En stairway to heaven i dess rätta bemärkelse, kommenterar Linda Oja och menar att Ersson sannolikt var inspirerad av bibelns berättelse om Jakobs stege. Vilket alltså inte blidkade rättens stränga domare.

Utöver att läsa i brännvin erbjöd han likt många andra kloka också örtdekokter som bot.
– Och det tycker jag är spännande. För en av de örter som nämns i rättsdokumenten är johannesört – eller johannesgräs som det står där. Alltså en växt som än idag bedöms som medicinskt verksam.

»Jag brukar säga att de klokas verksamhet var som ett mynt med två sidor. Den som på ett magiskt vis kunde bota, kunde ju också skada och omvänt
sätta sjukdom på den som den inte tyckte om.«

Så här skriver Statens beredning för medicinsk och social utvärdering: »Johannesört har en antidepressiv effekt som är större än placebo och sannolikt likvärdig med konventionella antidepressivas vid lindriga och måttliga depressioner.«

Vad myndigheten däremot inte nämner, är att örten plockas bäst om midsommarnatten. Det menade i varje fall Per Ersson.
– Det var helt enkelt en väldig blandning av olika metoder, säger Linda Oja.

Också hemlighetsmakeri var en viktig komponent. Det påpekar Tommy Kuusela och berättar om frammumlade formler och ramsor. Även stinkande smörjor, extrakt och dekokter hörde ofta till.

En av hans »favoritgummor« är Rydströmskan. Till skillnad mot många andra höll hon inte till på landsbygden, utan på Seminariegränd i Uppsala så sent som i början av 1900-talet. Till henne kom man för att slippa engelska sjukan, och fick då kors tecknade med en starkt illadoftande smörja på pannan och ryggen. Det sägs att hon hade kloka ögon.

Men kan hennes och andras knep ha fungerat?

Bland de röster som finns nedtecknade i folkminnesarkivets samlingar menar både en och annan att de ofta gjorde det.
– Det är spännande, säger Tommy Kuusela.
– För allt var kanske inte kuckleri. Somliga sägs exempelvis ha varit bra på mindre kirurgiska ingrepp. Men jag gissar att det också handlade mycket om placeboeffekt. Att om man får en mystisk, magisk och övertygande behandling, så känns det kanske lite bättre efteråt? 

I ett vitt rum på Karolinska institutet i Solna svarar Karin Jensen i telefonen. Hon forskar just på placeboeffekter och vill först reda ut vad det handlar om: 

Placebo, förklarar hon, är en behandling som inte innehåller något verksamt ämne, men som ändå upplevs vara äkta. Placebo-effekten, i sin tur, är den positiva hälsoeffekt som kan uppstå av placebo men också som del av en aktiv behandling.  
– Inte minst har mötet mellan patient och vårdgivare visat sig spela roll – och hur mycket var och en av dem tror på att behandlingen ska hjälpa. Så en riktigt övertygande trollpacka borde ha kunnat få bra effekt, säger Karin Jensen

Att kuren säljs in på rätt sätt är viktigt.
– Idag vet vi till exempel att morfin som ges för att lindra smärta hjälper bättre om den sjuka dels vet att den får det, dels fått höra vilken effekt som medicinen kan ge – än om hon bara fått morfin rakt upp och ner, utan att någon berättat varför.

På likartat sätt, menar Karin Jensen, skulle de klokas suggererande besvärjelser och trollformler ha kunnat påverka dem som sökte hjälp.
– För här finns en psykologisk komponent som kan påverka de besvär och sjukdomar som styrs av hjärnans processer. Som smärta, neurologiska och psykiska symptom. 

Egentligen har man vetat det här länge. Redan i 2000 år gamla texter från Kina står det att akupunktur fungerar bättre om patienten litar på att nålarna ska hjälpa. 

Själva begreppet placebo är också gammalt. Det myntades redan på 1700-talet av den skotske läkaren William Cullen när han insåg att patienter kunde bli hjälpta av overksamma »brödpiller«. Pillret gav man, med Cullens ord, för att behaga. 
– Och »jag ska behaga« heter placebo på latin, förtydligar Karin Jensen och kommer in på det allra senaste inom sitt forskningsområde. 

Nu har man kunnat visa att en patient till och med kan vara helt och hållet införstådd med att den får fullkomligt overksam medicin – men att behandlingen ändå ger effekt. 
– Kraften i relationen, säger Karin Jensen. 
– Den medicin som patienten fått påminner sannolikt om mötet med läkaren och dennes ord, eller så förknippas den helt enkelt med läkande i sig.

På likartat sätt kanske bondesamhällets människor förknippade läkande med en stinkande smörja från Rydströmskan eller suggererande besvärjelse från Jugas Olof Jonsson.  

Att de mediciner, elixir och dekokter som användes inom folkmedicinen ofta doftade fränt, smakade illa och tillverkades under stort hemlighetsmakeri, kan även det ha haft sina poänger, säger Karin Jensen. 
– Så gör man än idag. Tillsätter smaker till mediciner. Det ska liksom kännas att det biter. Lite mer ståhej kan faktiskt påverka hur vi tänker kring effekten av en behandling.

Hon gör en kort paus.
– På sätt och vis skulle man kunna säga att vi är ganska lättlurade. Eller att det mesta i våra liv påverkas av förväntningar.