Man går på ett särskilt sätt med bällingskor på fötterna. Jag är orolig över att min lille son inte kommer att lära sig det. Det känns ovant för honom eftersom han så sällan får prova att gå i skor utan sula. Bällingskorna är en del av vår kultur, vår tradition och vår samiska identitet. De berättar om renen, och kunskapen om att ta vara på allt den ger oss. Att gå miste om dem vore en enorm förlust.«
Git Skoglund, textilhistoriker:
»Se på de här båda väskorna av hampa. Det ena tyget är otroligt fint medan det andra är mycket grovt. Skillnaden ligger i hur hampan är odlad. Att få fina hampfibrer är en fråga om odlingsstrategi lika mycket som manuellt arbete, men odlingskunskapen kommer ofta i skymundan i textila sammanhang. Odling av hampa till textilier var i Sverige ett kvinnogöra, som försvann redan på 1800-talet medan odling för rep var ett mansgöra och pågick fram till 1960-talet. Vid odling av hampa till rep vill man ha högväxande bestånd med långa och kraftiga fibrer. Visst kan man använda dessa också till textilier men då blir det grova vävnader, som i sadelväskan till höger som framställts i Turkiet. Men ska det bli riktigt fina kvaliteter som i väskan till vänster, från Sani-folket i Kina, får hampan inte bli mer än 1,6 meter hög. Då ska dessutom endast hanplantor skördas, eller så tas de innan könsmognad. Denna metod går dock på tvärs mot hur man odlar idag.
De gamla hampsorterna i Europa innehöll endast mycket lite av det psykoaktiva ämnet THC. Ändå inordnas hampan idag som en drogväxt, snarare än en jordbruksgröda eller nyttoväxt. För att alls få odla den krävs särskilda tillstånd och utsädet måste köpas in varje säsong, från en EU-godkänd lista där alla sorter är förädlade men inte för textiländamål.
Om vi däremot fick möjlighet att odla traditionella sorter med eget utsäde, i liten skala och med manuella praktiker skulle det finnas fantastiska möjligheter för hampan som textilväxt i framtiden!«
Kersti Ingeborn, grundare av arbetslivsmuseet Centrum för bastabinne i Ödenäs:
»Bastabinne är en textil teknik som utförs i trä. Tyvärr är hantverket akut hotat. Det finns ingen som behärskar det fullt ut idag, från att ta fram basten till att binna. Den klassiska sillakassen är på så sätt en bild av hur vår miljö förändrats. Skogen är inte som den varit.
Det finns inga bastagranar längre, som vuxit långsamt under andra träd och fått täta årsringar.
Och sillen som gett kassen dess namn, simmar inte längre i stora stim vid kusten. Förr gick sillen in mot land och man kunde åka ut med båten, sticka ner kassen i vattnet och få upp den full av fisk.
I dag är vi en handfull personer som träffas och håller kunskapen om öglebindning vid liv. Tekniken har funnits runt om i världen, ända sedan stenåldern. Vi testar andra material än den traditionella granbasten, exempelvis mattrasor, tidningspapper, lovikkagarn och liknande.
För framtiden hoppas jag på mitt barnbarn. Hon studerar hantverk och design och för öglebindningen vidare i moderna former som dörrmattor och nyckelringar. Kunskapen bevaras också via museet här i Ödenäs.«
Michaela Ivarsdotter, kopparslagarmästare:
»Redan 1931 sa min pappa att ›Nu är det slut‹. Det gick inte längre att sälja hushållskärl i koppar, för då hade det emaljerade och industrigjorda tagit över. Sedan dess har kopparföremål varit något man hänger på väggarna snarare än lagar mat i. Min farfar och min pappa som båda var kopparslagare kunde fortsätta arbeta tack vare Hemslöjden som gav dem möjlighet att sälja sina alster. Jag, som är fjärde generationen, har varit väldigt ensam i mitt yrke. I mitt fall är det kyrkan som varit den stora uppdragsgivaren. Utöver koppar arbetar jag också med tenn och mässing. Föremålen förändras men teknikerna är desamma. Heldrivna föremål, gjorda i ett stycke är min specialitet. Intresset för hantverket finns. Det är flera som velat gå som lärlingar hos mig, men det är svårt när man inte har någon vidare produktion. Jag gör unika föremål, det lämpar sig inte på samma sätt. Men förra hösten hände faktiskt något väldigt roligt. Jag fick komma till koppar-, bleck- och plåtslageriverkstaden på Skansen och träffade tre unga plåtslagare som jag fick lära grunderna i att driva koppar. De är ju redan vana att hantera både hammare och metall. Jag såg direkt att det fanns potential…
Åh, det skulle vara så fint att få fortsätta arbeta med dem!«
Karin Kahnlund, stickningsspecialist:
»Hjärtvärmare från Dalarna är oftast flerfärgsvirkade men den här är mönsterstickad i rött och svart. Margaretha Jonth som skrivit boken ›Klädd i Nås‹ bad mig analysera den, specifikt om spetskanten var virkad. Men den är stickad – på tvären som en jättelång remsa och fastsydd på sjalen. Inte svårt, men annorlunda.
Halsklädet är speciellt eftersom det är rundstickat i ett enda stycke. Mönstren är ålderdomliga. De brukar finnas på livtröjärmar, men här har man gjort en annan produkt. Det är spännande.
Stickning som teknik är ju inte hotad idag. Men det skulle vara svårt att göra en så här tydlig mönsterbild. Det finns inte den typ av ull som behövs för ett så hårt, Z-tvinnat garn. Det är så tunt att varje detalj blir skarp.
Sjalen är från 1800-talet och förmodligen kaststickad. Man har haft trådarna i höger hand och vridit dem om varandra så att stickningen blivit fast. Förr var man inte ute efter stickningens elastiska egenskaper utan ville ha ett tätt, fast tyg. Kombination av stickteknik och ullkvalitet ger det här resultatet. Det blir oerhört starkt. Du kan aldrig slita ut ett sånt plagg.«
Karin Lundholm, konsthantverkare och näverslöjdsexpert:
»Korgen med grepe består av tre lager och kallas för holk. Det innersta är en cylinder, ett näverrör taget i ett enda stycke från en fälld björk som kapats i mindre bitar. Det dröjde flera år innan jag listade ut hur man gör. Man sätter en lång, smal holkkniv innanför barken och drar runt flera varv. Då töjs de yttre barklagren och man kan banka ut virket med en klubba. Mellanlagret har inget lås utan är avfasat för att inte skapa en valk. Ytterlagret har ett lås av tampar. Botten är av trä och grepen görs av sälg eller hassel och lindas med björkrötter. Att fläta näver är enklare och kräver mindre utrustning. För att göra holkar behövs en verkstad.
Det svåraste är inte hantverket utan att få tag på nävern. Rysk näver som det finns mycket av, går inte att köpa på grund av landets krig mot Ukraina. Om man ska ta själv behöver man markägarens tillstånd. Nävern till holkarna ska helst komma från gallrade skogar, där träden vuxit fritt och blivit kraftiga.
Det viktigaste är att ha hantverket i händerna, det överlever inte som litteratur även om den är ett bra komplement. Många är intresserade och kunskapen lever, men det behövs fler fördjupningskurser och försäljningsställen.«
