Dra rot!

Böljande åsar med lingonris, renlav och gles tallskog breder ut sig. Inlandsisen har format landskapet här i trakterna runt Vindeln i Västerbotten. Timmervägen vi går på blir en smal stig och där, nere i en sänka, öppnar sig skogen runt den guldröda myren. Som ett kattöga blickar den upp mot försommarhimlen. Det här är rotdragarplats 
i Gunilla Axelssons familj sen 
generationer.
– Det är som med svampställen, man berättar inte för vem som helst. Här har min farmor dragit alla sina rötter. Du får inte avslöja koordinaterna, säger hon över axeln och stegar ut på myren och kör ner sitt krokiga renhorn i det tjocka lagret av vitmossa.

Att binda korgar av rot är ett urgammalt hantverk som utövas 
på flera håll i världen. I Sverige används mest rottågor från gran 
och björk. I norr har björken varit materialet framför andra till de lätta korgarna och faten. 
– Det går åt ungefär ett kilo färska rötter till ett fat som sen väger ett hekto när det torkat, säger Gunilla och lyfter upp något som ser ut som en rot ur myren. Vi följer den med händerna nere i det mörka vattnet. Med renhornet och en meterlång metallkrok 
flyttar vi undan den blöta vitmossan. Andra rötter löper där nere också. Gunilla drar i en. Den går genast av.
– Då är det inte björk, säger hon och demonstrationsdrar i den långa som vi först fick tag i. Den förblir intakt och vi följer den längre ut på myren.

Det suger i låren där vi står framåtböjda, flyttar undan vitmossan, lirkar och drar. Korsande rötter från skvattram och andra träd trasslar till det. Stövlarna sjunker allt djupare.
– Lyft hälen först så kommer du lättare loss, tipsar Gunilla, rätar på ryggen och börjar försiktigt lägga tillbaka mossan vi rivit upp.
– Jag tackar alltid marken efteråt, säger hon och uttalar orden högt och tydligt.
– Annars hör den ju inte.   

Vid förra sekelskiftet var det fattigt i Västerbotten. Att sälja hemslöjdade föremål var ett sätt för folk att få en inkomst utöver det som de magra åkerlapparna gav. År 1909 startar Emma Andelius Västerbottens Hemslöjdsförening med syftet att köpa in slöjd ute i byarna för att lindra nödtorften. Emma tycker att rotslöjd vore en bra produkt. Materialet är gratis och verktygen enkla. En pryl och en krok är allt som behövs. Korgarna med spiral- och stjärnmönster är efterfrågade, hållbara och lätta, vilket underlättar transporten till andra delar av Sverige. Problemet är bara att hantverket nästan dött ut, det finns bara några få kvar som behärskar det. Emma Andelius skrider till verket. Hon letar reda på en Eva Nyberg 
i Gafsele som fortfarande kan och ser till att hon lär ut. En handfull personer blir så skickliga att de kan sälja och delvis leva på det. Korgslöjden klarar sig och lever vidare. 

Och på den vägen är det. Under decenniernas gång har kunniga entusiaster återkommande räddat kunskapen. Asa Kitok i Gällivare är en. Hon tog vara på den samiska rotslöjden och förde vidare sitt kunnande. Gunnel Eriksson i Botsmark norr om Umeå, är en annan.

Idag är hon 82 år och tar emot hemma på gården. Den heter Ytterstmark och namnet berättar om läget. Här är hon född och här har hon bott i hela sitt liv. 
– Jag har inte kommit långt, skojar hon och bjuder oss på kaffe med hallon- och blåbärspaj på verandan.

Det är en underdrift. Gunnel är en av Sveriges skickligaste rotslöjdare och just rötterna har tagit henne ut i världen. Till Stockholm och utmärkelsen Mästarslöjdare 2012 och till Svenska institutet i Paris. Hennes smycken, brudkronor, korgar och fat har visats på utställningar i USA och Europa. Hon har tagit sig an specialbeställningar, bland annat en burk till prinsessan Victoria och korgar till altaret i Uppsala domkyrka. Hon har hållit kurser i decennier.

Och allt började för sextio år sedan när bondfruarna i Botsmark hade tråkigt.
– Alla fruntimmer satt hemma på gårdarna. Vi ville träffas och samtidigt utvecklas, säger Gunnel och berättar om en tid när kvinnorna 
i byn jobbade hemma med lantbruket, tog hand om barn och familj och ofta inte hade körkort. Inga skärmar fanns det heller som förströelse.
–Så vi tänkte att vi skulle lära oss flamskvävning. Det var vad vi kom på, väva kunde vi ju redan, säger Gunnel.

Kvinnorna tog kontakt med hemslöjdskonsulenten i länet, Karin Lundholm. En kall februarikväll kom hon till byskolan för att visa grunderna i den gamla bildvävningstekniken.
– Hon tyckte det var ganska dumt. Ni borde lära er att göra rot- och näverkorgar istället, sa hon, berättar Gunnel och ler vid minnet. I väntan på våren lärde Karin Lundholm ändå motvilligt ut flamskvävning till Botmarksfruarna.
– Men sen kom våren och då 
vaknade vi som löven och for ut 
och drog rötter tillsammans med Karin, säger Gunnel. 


Rötter kan hämtas i både myrmark, dikesrenar, sandmoar 
och på stränder. Det ingår inte i allemansrätten, så markägaren måste alltid tillfrågas. Marken ska vara porös, så att rötterna kan växa sig långa och raka. Är underlaget hårt och packat, blir de krokiga vilket gör det svårt att binda tätt och snyggt.

När slåttern och sommarens mest intensiva arbete var över satte sig Gunnel på verandatrappan och 
rensade sina rötter.
– Det var min semester, säger hon och skrattar.
– Det var roligt att göra något annat än gårdsarbetet.

Att skrapa av barken från rötterna går ganska lätt när de är färska och fuktiga. Det är inte som att rensa blåbär, ett oändligt pilligt jobb som tornar upp sig när man kommer hem med sina korgar.
– Rensandet är faktiskt en ganska angenäm syssla, säger Gunilla och visar. 

Hon sätter sig, lägger en vikt kökshandduk över låren och tar en kniv i ena handen, en rot i den andra. Gunilla placerar knivbladet snett mot roten med ett lätt tryck och sedan drar hon roten mellan eggen och sitt ben. Barken skalas av i långa slingrande sjok. Hon pillar bort några kvarhängande flagor med naglarna och rullar ihop de skimrande vita rötterna i buntar.

För sex decennier sedan, när Gunnel hade rensat sina första rötter gick hon på kurs hos Karin Lundholm och lärde sig binda både korgar och fat. Hon blev inte charmad.
– Det gick ju så långsamt! Jag tyckte inte att det här var något för mig, säger hon.

Men så, efter en tre fyra korgar kom hon »över puckeln« som hon säger och blev fast. Nu var det Gunnel Eriksson som började hålla kurser. Genom åren är det många som blivit introducerade av henne till rotslöjdens universum.

Det börjar med att man lindar en tunn och fin bindrot runt en stödtåga, en något grövre rot. Arbetet växer genom att bindroten lindas runt det föregående varvet, ungefär som när en grytlapp virkas. Sinnrika bindtekniker skapar stjärnmönster, kedjemotiv och spiralformer. Det enda som behövs utöver rötterna är en pryl, en vass spetsig sak, som borras ner mellan varven för att skapa utrymme att sticka ner bindtågan i.

Tätt och perfekt ska det vara menar Gunnel och ursäktar sig inte för att det låter strängt. Hon är medveten om att idag är det ofta andra värden än det perfekt utförda arbetet som räknas. Som att det är roligt, avslappnande och känns meningsfullt att slöjda.
– Men jag eftersträvar alltid att det ska vara välgjort, jämnt bundet av fina, raka rötter, säger hon och förklarar vad som fick henne att ägna så många timmar åt rotslöjden. 
– Efterfrågan! Det var den stora efterfrågan som drev mig.

Sedan berättar hon om en tid som ter sig mycket annorlunda mot idag. 
– Det arrangerades sällskapsresor med buss som stannade här för att folk ville köpa slöjd. Vi plockade fram allt vi hade i byn och de köpte allt de såg, säger hon och skrattar åt hur hon fick trolla fram fika och sittplatser i trädgården till femtiotalet bussresenärer. Det här var under 1970-talet.
– Jag for till bagarstugan och lagade mjukkaka så att det skulle räcka, minns hon. 

För Gunnel blev rotslöjden både en biljett ut i världen och ett sätt 
att tjäna pengar utöver det som gården gav. Hon ler ett bländande leende och konstaterar nöjt att när hon behövde fixa tänderna för ett par 
år sedan, så fanns det en buffert 
för det.

Idag är det annorlunda. Det betalar sig oftast inte att sälja sina föremål för den som slöjdar. Istället är det kunskapen som folk vill ha. Många slöjdare håller kurser i de tekniker och hantverk de behärskar. Gunilla Axelsson är en av dem. 
Det började med att hon gav sin mamma en kurs som de gick tillsammans.
– Min mamma höll på med rot när jag var liten och hade en oavslutad korg hemma. Rotarbete går ju att pausa och fortsätta med när som helst. Hennes korg hade legat ofärdig i årtionden, säger Gunilla.

Korgen blev klar och Gunilla Axelsson blev så förtjust att hon gick fler kurser. Så småningom började hon hjälpa Gunnel på hennes. 
– Det är ett så speciellt och vackert hantverk som bara inte får falla 
i glömska, säger hon.

Nu sitter de båda runt köksbordet hemma hos Gunnel. Tillsammans har de skrivit en handbok om rotslöjd och i sommar har Gunilla haft kurser med deltagare från både 
Sverige och Tyskland och ända från Japan. 

Det verkar som om rotslöjden kommer leva vidare ett bra tag till.