Det snackas om säven

Källarrummets bänkar och hyllor är fyllda av fjädrande skosulor, stadiga korgar, hattar, skålar, tabletter, sandaletter. Allt är flätat, sytt eller bundet i säv, antingen av Nina själv eller av andra. Det torra materialet är gult som halm. Sticker man näsan in bland stråna, doftar de honung. Sött och varmt.

Det drog igång på allvar för fem år sedan, berättar hon. Hon gick då fortfarande träutbildningen på slöjdskolan Sätergläntan.
– Jag började plötsligt att se säven, överallt, överallt. När jag åkte bil, när jag passerade ett
vattendrag. Och jag började tänka på hur jag bäst kunde skörda den, vad den kunde användas till, ja, på hur man gör egentligen.

Även om säv använts på sina håll i Sverige förr i tiden, det vittnar exempelvis Dialekt och folkminnesarkivets samlingar om, har det i vår tid länge varit tyst om materialet bland dagens slöjdare, trots att de gröna och sega stjälkarna är vanliga i både sjöar, dammar, åar och diken. De växer dessutom från söder till norr. Men säven har gått under radarn. »Är det ett träd eller?« blev svaret när Nina Eriksén ringde Vattenfall, för att höra om hon
möjligen fick skörda i dammarna på Forsmarks bruk. Då hade hon kört förbi där flera gånger och börjat sukta efter de täta, högvuxna bestånden.

Andra tror istället att hon slöjdar med vass, och säger »kom till oss och hämta, här finns hur mycket som helst«.
– Men säven är ett långt grönt strå med en brun blomma i toppen, förklarar hon och jämför med vassen:
– Säven har varken vassens vippor, leder eller blad. Stjälken är heller inte ihålig, utan liksom skumgummiaktig därinne.

Biologiskt sett är vassen ett gräs medan säven är ett halvgräs. Av Sveriges tiotal sävarter är det den vanligaste, den högväxta sjösäven, som Nina Eriksén oftast jobbar med. Stråna sträcker sig tre till fyra meter upp och växer helst i lugnt sötvatten, gärna i en lerig eller dyig botten.
– Det är verkligen ett toppenmaterial! För dels finns det så mycket säv att ta hand om, helt gratis. Och även om du skördar för fullt, växer stråna upp igen nästa år. Dels är säven stark och flexibel, som gjord för att fläta med. Och du behöver heller inte rensa den. Om du jämför med näver eller halm till exempel, så behöver du göra mycket mindre förarbete.

Kruxet, konstaterar denna sävens ambassadör, är möjligtvis torkningen.

Vi går ut på gården, bort till den gamla lekstugan. Utbrett på ett bord på verandan, väl skyddat under ett utskjutande tak, ligger lager på lager av färska gröna strån, de ser ut som överdimensionerad gräslök. Somliga av stjälkarna står också upp, bundna i kärvar. Det har bara gått någon vecka sedan midsommar. Det är vid den tiden, runt tre fyra dagar om året, som sjösäven går att skörda utan minsta verktyg – och då är den också som finast, segast, starkast och spänstigast. Senare blir den mer vedartad. 
– Men de där få dagarna… åh. Man bara drar den uppåt, det är lite segt, och så släpper den, wow. Det är en fantastisk känsla. Jag känner mig som ett djur. Bara drar och drar. Och känner mig så rik!

Numera jobbar Nina Eriksén i vadarbyxor, efter att ha tröttnat på vattenfyllda stövlar. I bakluckan på bilen har hon förberett med ett lager plast, för att inte slaska ner den när hon packar in de drypande buntarna.

Men det går bra att hämta säv efter midsommar också, även om man då får skära av den. Nina Eriksén använder en halmåneformad skära och tipsar om att försöka sätta snittet så långt ner som möjligt för att bevara den vita stumpen längst ner på stjälken.
– Den ser ofta lite skrumpen och tråkig ut när strået har torkat, men just den biten kan faktiskt ge slöjden en slags sammetskänsla. Så var rädd om den!

Hon rufsar om bland stråna framför sig på bordet. Luftar dem lite. En säsong lämnade hon säven obevakad en sommarmånad, och när hon kom tillbaka var allt täckt av grått mögel.
– Det var bara att slänga allting, säger hon och skakar på huvudet.

När stråna torkat, å andra sidan, kan man förvara dem hur länge som helst, man blöter bara upp dem före användning. Hon har ett stort blötläggningstråg i verkstaden.
– Jag brukar skölja av säven med varmt vatten, typ i duschen, och sen virar jag in den i en blöt men urvriden frottéhandduk som jag slår in i lite plast och så får det ligga över natten. Sen är det bara att börja fläta. Men om säven frasar är den för torr, då sprejar jag den lite med vattenflaskan. Den ska kännas som skumgummi, liksom fjädra tillbaka.

Hon blötlägger heller inte mer säv än hon tror att hon gör av med vid ett arbetspass.
– Helst ska den inte ligga i blöt i mer än två dagar. Då blir den klibbig och börjar lukta illa. Det är inte ett bra tecken. Så man ska försöka använda sitt material i rätt tid.

Även färsk säv går förstås att använda. Men då har man inte kontroll över slutresultatet påpekar hon.
– Strået krymper ju så mycket när det torkar. En korg tex, som ser bra och stadig ut som nyflätad, kommer vara rank och gles när den är torr.

Om stråna torkats stående eller liggande spelar emellertid ingen roll. Undvik bara direkt solljus och direkt regn, säger hon, och flytta runt lite bland stråna då och då.
– »Vi brukade ställa sävjorna under en stor gran«, sa några jag pratade med i Österbotten.

Kanske är det just i finska Österbotten som sävslöjden idag är som mest levande i Norden. Här i Sverige har intresset återväckts de senaste åren, en vurm som fått extra skjuts just av Nina Erikséns kurser och föreläsningar. Det är nog inte en nackdel att hon är journalist
i grunden, tror hon.

Men i Österbotten har traditionen att fläta varit obruten och det finns skriftliga källor tillbaka till, åtminstone, 1700-talet. Sävslöjden var länge en handelsvara och viktig inkomstkälla, framförallt för obesuttna och fattiga. Också under 1900-talets krigsår, då bristen på alla möjliga slags material var akut i Finland, användes säven.

För ett par år sedan åkte Nina Eriksén på sävforskningsresa till Österbotten och träffade bland andra drygt 90-åriga Margit Håkans som lärde henne göra skosulor av säv. De satt tillsammans en dag, jämte varandra, och flätade.
– Det var en fantastisk dag, säger Nina och beskriver två olika varianter av sulor som stoppats i finska vinterskor. Dels de formflätade, fjädrande, lite tidskrävande, som också tillverkades för att säljas. Dels de som gjordes genom att man istället flätade en bred sjufläta som man klippte till sulformer av och satte kantband runt.
– Hade man åtta barn som alla skulle ha sulor till vinterskorna, då gjorde man nog så, konstaterar hon.

Det rationella tänkandet syns också i hur det flätats till försäljning. I Österbotten jobbar de flesta efter mallar, säger hon, en tredimensionell form, ofta svarvad i trä, som man kan
spänna säven runt och fläta längs.
– För ska man sälja sin slöjd är det så klart bra om sakerna ser lika dana ut och då är det inte fri hand som gäller, säger hon och suckar kort.
– Nu efteråt tänker jag ofta varför kollade jag inte mer på mallarna?

Men hon har ändå gjort sig ett par egna. Bland annat i frigolit, till kursverksamheten. På dem kan man spänna fast säven med knappnålar.

Med mallarna går det också att räkna ut på ett ungefär hur många strån som kommer gå åt till arbetet, så att inga stjälkar förfars av att ligga blötlagda i onödan.

Vi korsar gården tillbaka mot huset. Hon har alltid vetat att hon ska bo här i Simpnäs som gammal säger hon, det är här hon är uppväxt. Men när hon för några år sedan fick ärva sin morbrors hus, flyttade hon tillbaka till Björkö tidigare än planerat. Platsen, ut mot öppet hav,  är också som gjord för kurser. Hon har lånat ihop ett par hattstockar. I sommar, innan barnet kommer, blir det hattflätningskurs.
– Kunskap ska spridas, säger Nina Eriksén.
– Det är ju så häftigt att det finns användbara växter runt knuten. Att de strån som många inte ser något värde i, som de kanske inte ens lagt märke till tidigare, kan bli något vackert och stabilt och användbart.

Hon ler lite åt sig själv.
– Ja, jag håller ibland en föreläsning som heter »Säv – Världens bästa material«.