Persiska mattor från Biskopsgården

I ett gult litet hus på Hisingen träffas människor från olika håll i världen för att lära sig svenska, få juridisk och medicinsk hjälp och ägna sig åt skapande verksamhet. Här knyts persiska mattor med miljontals knutar. Det exklusiva garnet importeras från Iran för att kvaliteten och färgerna ska bli de rätta.

Text Kajsa Bergström
Foto Mario Prhat
4 april 2012

En dag stod Fatemeh Pishrochi på busshållplatsen och grät. Hon var ensam, hennes man var död och barnen utflugna. En främmande kvinna kom fram till henne för att fråga om vägen – och stannade för att prata. Hon berättade om Integrationsnätverk i närheten där hennes man arbetade som kock, dit man kunde gå för att träffa människor och för att lära sig saker.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Det här hände för fem år sedan, berättar Fatemeh medan hon visar oss de målningar hon gjort på väggen i salen i det klargula huset på Vårvindsgatan i Biskopsgården, ett område på Hisingen i Göteborg. Hon är där nästan dagligen och är en av Integrationsnätverks 235 medlemmar.

Vävningen är ett sätt att glömma bekymmer, säger Kulsoumeh. Det fungerar som meditation. Här växer den ena blomkrukan efter den andra fram i en kelimmatta.

En annan av dessa medlemmar är Kulsoumeh Moradi. Hon böjer sig fram för att tydligt demonstrera för mig hur man knyter en enda av vad som i slutänden kommer att vara miljontals knutar när den persiska mattan framför oss är klar. Mellan fingrarna fattar hon lite klart rosa ullgarn, slår det om varpen och om sedan om den egna trådänden, för att till slut skära av det med kniven. Det hela sker – trots den pedagogiska ansatsen – så snabbt och elegant att jag ändå inte är riktigt säker på vad som hände.
– Vi är glada som har henne, säger Behjat Sharifi, som tillsammans med Shiva Khosravani startade Integrationsnätverk för tio år sedan. Hon förklarar att Kulsoumeh är en av få i Sverige som är tillräckligt duktig för att kunna leda arbetet vid vävstolarna.

Den som satte upp de första stolarna i Integrationsnätverks regi var en kvinna som då var asylsökande, men nu har utvisats till Iran. När hon försvann blev det också ett avbrott i knytandet. Det är därför de inte har kommit längre än kanske en fjärdedel av varpen, visar Kulsoumeh. Att göra färdigt resterande tre fjärdedelar kommer ta ungefär tre år till, eftersom föreningens medlemmar arbetar på den när de vill och har möjlighet. Inte för att hinna klart så fort som möjligt för att kunna sälja den i basaren som man hade gjort i Kurdistan, säger hon.

På väggen inne i vävrummet hänger en färdig matta. Den är inte knuten, som mattan Kulsoumeh just använde för att förklara tekniken för mig, utan vävd. De vävda mattorna kallas för glim – en teknik mer känd som kelim. Kelimmönsten är betydligt friare och mindre traditionsbundna än i de knutna persiska mattorna. De senare måste av matematisk nödvändighet – mattknytning är ett tidsödande precisionsarbete – följa sina mönster till punkt och pricka.

Den färdiga mattan kommer att bestå av miljontals, exakt avpassade knutar. Hayfa Elnaboli knyter en av dem.

Alla mattorna är vävda i ullgarn. »Äkta ull,« säger både Shiva och Kulsoumeh bestämt, utan att exakt kunna förklara vad det innebär. Klart är i alla fall att det svensktillverkade garnet har fått underkänt. Föreningen beställer sitt garn från Iran för att vara säkra på att få just den kvalitet och de färger som behövs. Den som kan sina mattor vet att det är viktigt; man ska kunna avgöra varifrån en matta kommer genom att se på färg och mönster. Kurdiska mattor har mönster i starka, klara färger, medan mönster från Tabriz – ett ort i nordvästra Iran, känt för sina mattor – brukar gå i kalla toner. Vid särskilt viktiga delar i mönstret blandas ullen ut eller accentueras med hjälp av silke för att skapa effekter.

Det går inte i en handvändning att påbörja en persisk matta. Ett av de knivigaste momenten är det som Kulsoumeh kallar för cheleh keshi – att förbereda och solva varpen. För att kunna göra detta måste man både ha valt mönster och bestämt hur tät mattan skall vara för att räkna ut exakt hur många knutar varje punkt i mönstret skall ge. Det kräver både hantverkskunskap och matematisk förmåga.

Jag frågar vad de tänker göra med de färdiga mattorna. Kan de säljas? Hur sätter man överhuvudtaget ett pris på något som man arbetat med tillsammans i sex år? Behjat slår ifrån sig.
– De ska vara kvar här, säger hon bestämt.

Men sen ändrar hon sig och tillägger att de just nu arbetar med en matta som de vill skänka till Göteborgs stad, kanske till Stadsmuseet, för att visa vad man kan åstadkomma tillsammans.

Och att man kan skapa stora saker tillsammans är just vad hon och alla andra på Integrationsnätverk har ägnat de senaste tio åren åt att bevisa.

Dörren till Integrationsnätverk står öppen för alla, oavsett nationalitet. Många som hittat hit har blivit hänvisade av socialkontor eller arbetsförmedling, men det finns även de som har hört om verksamheten från någon bekant, och det går utmärkt att bara knacka på dörren.

Aktiviteterna i nätverkets regi består till stor del av kreativt arbete, men där finns också grupper i bland annat svenska, engelska, matlagning och gymnastik.

Integrationsnätverk är ett fristående initiativ som drivs med hjälp av ekonomiskt stöd från huvudsakligen Göteborgs kommun och Västra Götalandsregionen, men de förlitar sig också till stor del på ideellt arbete. Deras målsättning är inte bara att ge människor en plats att fördriva tiden – många har här fått såväl juridisk hjälp som samtalsterapi eller möjlighet att prata med en läkare. På hemsidan står det att »föreningens mål är att förbättra medlemmarnas psykiska och fysiska hälsa« för att på längre sikt skapa förutsättningar för »god integration«, men det är lätt att se att nätverket sträcker sig djupare ändå.
– Det handlar om vilka vägar man ska ta för att det ska bli lättare att leva, säger Behjat. Så länge man träffas så kan man hjälpa varandra.

Kajsa Bergström är AD, illustratör och frilansjournalist. Hon skriver för bland annat Expressen Kultur och lägger många långa timmar på att vika pappersdinosaurier.
Mario Prhat är fotograf på och medgrundare av gatutidningen Faktum. Han går igång på graffiti, hårdrock och gamla kameror.

4 april 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy