Andernas textila revolution

I Cuzco, Inkarikets vagga, har vävkonsten överförts från mor till dotter i generationer. Men under många år nedvärderades kvinnornas arbete och allt som hade med ursprungsfolken att göra. Landets rika kultur höll på att gå förlorad, men de senaste decennierna har en textilrevolution ägt rum i Peru.

Text Leandro Schclarek Mulinari
Foto Jesper Klemedsson
4 april 2012

På 3 762 meters höjd bland Andernas toppar ligger den lilla byn Chinchero. Här föddes enligt legenden regnbågen och staden fick ofta fint besök av Tupac Yupanqui, den tionde inkan. Utsikten över de snöklädda bergen och floden som rinner genom Den heliga dalen, antas ha bidragit till intresset för denna vackra landsände, 30 kilometer från det som en gång var huvudstaden för en mäktig civilisation. Som många andra i trakten har befolkningen här behållit sina tusenåriga traditioner – inte minst inom textilområdet. Eller snarare så har de återförvärvat dem, för de höll på att gå förlorade.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Peru har producerat imponerande vävnader i flera tusen år. Idag utgör textilierna en viktig inkomstkälla för många kvinnor på landsbygden. Det är inte överallt som kvaliteten är den bästa, men i Chinchero har man valt att producera varor av högsta klass. Vissa filtar kan ta upp till en månad att tillverka.

Turisterna som vallfärdar till Peru för att besöka platser som Machu Picchu och de enastående Nazcalinjerna har skapat en stor efterfrågan på landets traditionella vävnader. Överallt där souvenirer säljs hänger vävar i alla färger redo att förföra betraktaren. I Chincheros fall har söndagsmarknaden förvandlats från ett ställe där traktens invånare bytte och köpte varor till en plats som besöks av människor från hela världen.
– Fram till slutet av 1970- och början på 80-talet var det ingen som brydde sig om att väva. Det var bara våra mormödrar som höll på, berättar museichefen Nilda Callañaupa.

Inne i centrala Cuzco, bara ett stenkast från det välbesökta templet för solguden Inti, ligger textilmuseet som Nilda driver sedan 1996. Parallellt driver hon projekt i hembygden Chinchero. Målet är att bevara och utveckla landets textilskatt. Själv fick hon be sin mormor att lära henne väva eftersom hennes mamma bara kunde göra de enklaste mönstren och visa henne de grundläggande teknikerna.
– Att vara väverska var tidigare synonymt med att vara analfabet, börjar Nilda.
– Diskrimineringen som den äldre generationen utsattes för var fasansfull. De ville att deras barn skulle glömma sitt ursprung. Man trodde att det var det enda sättet att bli något i samhället.

På Chincheros dammiga grusvägar ser man idag kvinnor i praktfulla mörka mantlar. Den typiska runda hatten bärs på det flätade svarta håret. Överallt spinner kvinnorna ull till garn, både unga och äldre. De gör det på väg till affären, under sina kvällspromenader eller om det finns tid över i pauser i det hårda arbetet på åkrarna. Med stor precision genomförs handledsrörelsen som för det ovana ögat ser ut som om de leker med en jo-jo. Sländan befinner sig ständig i rörelse och är ett av stegen i det tidskrävande arbete som läggs på de vävar som byn är känd för.
– Jag började tidigt, jag var kanske tolv. Det var en del av den uppfostran jag fick som flicka, berättar tvåbarnsmodern Catarina Quispe, 40, och fortsätter:
– Här i trakten är det svårt att försörja en familj enbart på jordbruk, så detta är en välbehövd extra inkomst.

Andernas bittra klimat kräver varma och slitstarka kläder. Med hjälp av ett lamaben trycker Catarina Quispe, 40, samman inslaget för att göra filten riktigt tät. Ullen och vävsättet gör den till och med vattentät.

På en av byns innergårdar sitter hon på ett stampat jordgolv och väver. Detta är en ateljé kombinerad med butik. Längs med väggarna är det fullt med varor, allt från enklare mössor och sockor till filtar och vattentäta ponchos. Priset varierar från några kronor till tusenlappar. Idag är de sex kvinnor i affären, men i kooperativet är det 60 personer från tio olika byar som delar på jobbet. Väverskorna fortsätter arbeta med sitt, samtidigt som Catarina Quispe steg för steg visar hur ullen, som antingen hämtas från får eller lamadjur, förvandlas till enastående konstverk. Vissa av filtarna kräver flera månaders arbete att tillverka, berättar hon.

En annan av medlemmarna i kooperativet är Irma Supa, 35. Hennes dotter vilar på ryggen inkapslad under en varm filt medan mamma jobbar. Med nageln skrapar hon på ett kaktusblad. Det ser ut som hon pillar av en tagg, men det är egentligen en parasit, en koschenillus. Om det hon håller mellan fingrarna blandas med någon syra blir ullen gulorange och om alkaliska ämnen tillsätts blir den blåröd. Totalt kan bortåt 18 olika färger framställas på detta sätt. Denna metod höll på att gå förlorad, utkonkurrerad av de syntetiska färgerna som lyser starkare.
– Naturen är underbar, konstaterar Irma.

I Peru finns hundratals textila tekniker och stilar som lever kvar sedan inkatiden och civilisationerna före. Landet har många tusen år av stolt textilhistoria att se tillbaka på. Utmärkande är den höga kvaliteten och mångfalden där varje region satt sin särprägel på konstformen.

Här i Chinchero arbetar kvinnorna på en ryggbandsväv och de väver i olika varpmönstrade tekniker där mönstren skapas av just varpen. Kvinnorna plockar för hand fram de varptrådar som ska mönstra. Man väver både dubbelsidiga bindningar, som varpmönstrad tuskaft, där båda sidorna går att använda och enkelsidiga bindningar, där extra mönstertrådar bildar mönstret.När de inte mönstrar ligger de löst på baksidan.

Vävnaderna pryds av detaljerade mönster, ofta geometriska figurer och djurmönster, och är fyllda av symboler. Återkommande motiv är hämtade från berättelser från myter och om gudar, liksom från Chincheros geografi. Textilier har varit centrala i Perus historia i både rituella sammanhang och till vardags, och de olika plaggen berättar om status och härkomst. Allt detta kan de kunniga utläsa.
– De enklare mönstren gör man på rutin. Det som ger tillfredsställelse är de svårare verken, de man måste göra med inspiration. Problemet är att de flesta turister inte är intresserade av att betala för det arbete vi lägger ner, berättar Irma.

De enklare mönstren gör man på rutin. Det som ger tillfredsställelse är de svårare verken, de man måste göra med inspiration.

Detta – att produktionen anpassar sig allt för mycket till efterfrågan – är ett problem för den revolution som textilkulturen genomgått i Peru, i alla fall enligt museichefen Nilda Callañaupa. Hon berättar att deras institution anordnar workshops i flera byar för att förfina och sprida väverskornas traditionella tekniker. Denna typ av folkbildande verksamheter ska inte underskattas och har bland annat bidragit till att återuppta de uråldriga sätten att färga tyg och garn. Utan entusiaster som drivit på och betonat vikten av att skydda landets kulturarv, och som samtidigt skapat en marknad för denna typ av produkter, hade få sett poängen med att överföra kunskaperna till nästa generation. Man hade därmed fortsatt att använda syntetiska tyger för turisterna som, med en del undantag, efterfrågar de billigare textilierna.

Konsekvensen av turistboomen är alltså å ena sidan att många kvinnor – det rör sig främst om kvinnor, men även några män – kan livnära sig på sitt hantverk. Å andra sidan är kvaliteten på mycket av det som tillverkas inte speciellt hög.
– Mitt mål är att dessa tyger ska sluta ses som något som vi kan pracka på turister och att folk ska förstå vilken konstform det är. Men för att nå dit måste vi peruaner lära oss att värdera oss själva och vårt arv, konstaterar Nilda.

Mor och son går genom byn Chinchero där många ännu bär traditionella kläder. Perus imponerande textiler används både till vardags och i rituella sammanhang. Varje region i landet har sin särprägel, vilket gör att ett vant öga kan identifiera varifrån ett plagg kommer.

Leandro Schclarek Mulinari är journalist och författare baserad i Malmö. Hans specialområde är Andernas kulturer. Han porträtterar ofta ursprungsfolkens vardag, motstånd och livsfilosofi. Förra året gav han ut boken Revolutionen på 4000 meters höjd, om de politiska processerna i Bolivia som mynnade ut i valet av Evo Morales till landets president. 

Jesper Klemedsson är fotograf med Malmö som bas och Latinamerika som ett av sina viktigaste arbetsfält.

Texten har faktagranskats av Marie Ekstedt Bjersing, huvudlärare i vävning på Sätergläntan, Institutet för slöjd och hantverk.

4 april 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy