Vi ska fortsätta väva

– Jag tyckte det var ganska jobbigt att bli förälder. Jag behövde bearbeta den upplevelsen. Att få en stund i vävstolen under de dagarna betydde så otroligt mycket för mig, berättar hon.

Tack vare att vävstolen fick ta plats hemma kunde hon sno åt sig minimala stunder av skapande mitt i vardagen. Ibland har hon vaggat en bebis i sele medan fingrarna skyttlat trasor mellan färgglada varptrådar. Andra gånger har hon övervakat leken på golvet intill samtidigt som hon solvat. Det kan se ut som en kompromiss men var lika mycket ett ställningstagande:

– Jag ville att mina barn skulle få vara med och se mig arbeta med mina händer. För att de skulle se vad det betyder att jag är konstnär. Att jag väver.

Medan hjärnan var mosig av sömnbrist och känslostormar började händerna väva bildvävar. Ansiktslösa självporträtt av henne och barnen. De ammar, klänger, vinglar och går.

– Jag befann mig i ett tillstånd där jag inte kunde tänka. Det fick bara bli som det blev. Och det var väldigt intressant att se bilderna som kom.

– Jag vet att man egentligen inte ska låta sina roller blandas på det viset. Man kanske inte tas redigt på allvar som konstnär, om man håller på så mycket med att man är mamma. Ibland kan jag skämmas över det. Men mina vävar är också en protest mot allt det där. För jag tycker att även dessa bilder ska få finnas.

Emma kastar en blick mot väggen mitt emot soffan. Där hänger väven Jag är berget. En mamma som ammar en liten medan ett annat barn kör en leksaksbil över hennes liggande kropp.

– Det där är vår bild, säger hon med ett fnissande skratt.

Efter flera textila utbildningar, bland annat tre år på Handarbetets vänner, tog Emma Holmgren i somras en master i textil konst vid HDK. När hon började på masterprogrammet gick hon fortfarande i en dimma av välling, vab och våtservetter. I vävstolen radade bildvävarna upp sig. Men på högskolan räckte det inte att låta händerna väva och se vad som blev. Här måste hjärnan kopplas på. Texter skulle skrivas. Teorier formuleras.

– Jag försökte jobba vidare med bildvävarna men det blev för jobbigt. Jag kände att jag behövde gå i en annan riktning. Jag ser mig inte som intellektuell. Jag har aldrig känt mig hemma i de sammanhangen. Däremot älskar jag att jobba med färg, form och mönster. Jag vill bara göra fina saker! Jag har skämts för det också, men nu försöker jag att äga det.

Emmas masterarbete blev en serie abstrakta bilder vävda med trasor på flamfärgad varp. Just trasorna har gjort henne friare i sitt arbetssätt, berättar hon.

– Det är ett billigt material och det går hyfsat snabbt. Det har faktiskt förändrat mitt sätt att väva ganska mycket. Jag är mer easy going. Jag har släppt lite respekt.

Både materialet och tekniken har en betydande del i det. Tekniken hon pratar om är tuskaft – känd som den allra enklaste vävtekniken. Men genom att ha en enkel grund ger hon sig själv chansen att krångla till processen när det passar henne.

– Jag försöker att tänka på vävningen som måleri. Att den ska kunna vara lika kreativ och spontan. Ibland delar jag upp varpen så att jag kan väva på två vävar samtidigt. Eller så väver jag utan att veta vad jag ska ha det till. Jag försöker hålla spänningen kvar genom hela processen.

Varpen färgar hon med reservageteknik. Även om hon behärskar till exempel traditionell ikatfärgning så är det inte alls den typen av precision och förutsägbarhet hon strävar efter här. Istället färgar hon helt på känsla.

– Jag försöker att jobba intuitivt i alla steg. Jag varpar så mycket som jag känner för, och knyter om med trasor eller gör vanliga knutar där jag har lust.

Dessutom har hon ofta flera olika färgbad igång samtidigt så att hon fritt kan välja vilken varp som åker ned i vilken bunke.

– Det är först senare, när jag har mina varpflätor färdiga, som jag försöker hitta inslag i olika färger att kombinera dem med. Jag vill ha det fysiskt framför mig.

Emma försvinner ut i hallen och kommer tillbaka med famnen full av färgade varpflätor. Familjens gästtoalett har fått ta rollen som textilt lager. De randiga flätorna landar med en mjuk duns på vardagsrummets parkett. Emma pekar och förklarar.

– Här är det lila garn som jag färgat i svart och grå. Här är det vita och gula trådar infärgade i rött…

När hon förskedar jobbar hon med flera varpflätor samtidigt så att hon kan passa ihop dem som hon vill. Då kan hon också göra förskjutningar i mönstret genom att knyta åt tråden på olika sätt.

– Det absolut roligaste momentet i hela processen är när jag drar på varpen efter alla förberedelser. Det är först då man kan börja se vad det blev. Samtidigt har man fortfarande hälften av arbetet kvar…

Under masterutbildningen introducerade hon ännu ett okänt moment i vävningen. Hon började experimentera med ovävda partier där väven endast hålls ihop av varptrådarna. Idén kom från början från en av hennes bildvävar. Drifting som hon gjorde 2023 består av tre paneler – en kvinna, ett barn och en bebis – sammankopplade eller skilda åt av mjukt hängande varp.

Masterarbetet fick titeln A steady wobble. Ett stadigt vinglande. Det handlar både om hennes upplevelse av att bli förälder men också om hur det är att vara människa.

– Den är länken mellan de abstrakta bilderna och bildvävarna, säger Emma.

– Man är i ständig rörelse och förändras hela tiden. Man kan vara säker och stadig, samtidigt som man är mjuk och tvivlande.

Men lika mycket handlar titeln om hennes sätt att leka med vävningen. Att bjuda in rörelsen snarare än att kämpa emot.

– I skolan ville de gärna att man skulle vara väldigt teoretisk. Men jag ville bara jobba på och utforska i vävstolen. Det kunde ibland skorra lite. Men när man var klar så var det ju ingen som brydde sig om det teoretiska ändå. Ingen läser min uppsats. Alla tittar bara på vävarna, konstaterar hon.

Måsar skriker utanför det öppna fönstret. På gatan nedanför håller ett av sommarens skyfall just på att torka upp. Solstrålar letar sig in och fångas av vävstolens lysande gula och rosa varp. Upprullade på varpbommen finns ett par bildvävar, tills vidare osynliga för världen.

– Det är svårt att få vävningen att bli som måleri, suckar Emma Holmgren.
– Jag stöter hela tiden emot de tekniska begränsningarna. Som nu: nu har jag den här varpen att jobba med. Det är många timmars vävning kvar innan jag kan börja med något annat. Nu får det bli några bildvävar till, innan hon plockar ned vävstolen och flyttar till sin nya ateljé.

– Sedan ska jag jobba vidare med de abstrakta vävarna. Det känns som att jag bara har börjat nosa på dem. Men jag går alltid mellan det figurativa och det abstrakta. Och jag tycker väldigt mycket om att ha det så.

Längst upp på vävstolen har Emma Holmgren bränt in orden Vi ska fortsätta väva med glödpenna. Citatet kommer från en trasväv som Miriam Parkman gjorde för mer än tio år sedan. Emma såg den väven och meningen slog an någonting i henne.

– Det är en otroligt fin mening. Allt handlar om det. Att fortsätta lära sig och föra kunskapen vidare. När jag väver är jag i kontakt med historien och framtiden samtidigt. Och det känns så viktigt. För vi människor glömmer lätt vad vi har gjort och vi har svårt att se framåt. Men det finns någonting viktigt i den här kunskapen. Att ha kunskap i händerna. Att vi ska fortsätta väva.

Emma stryker med handen över de spända varptrådarna och fortsätter:
– Under alla år som jag vävt har jag ägnat jättemånga timmar åt att göra samma sak om och om igen. Det är precis motsatsen till sociala medier där man alltid möts av nya intryck. Och jag älskar det. Jag har aldrig känt mig smart. Men när jag började lära mig hantverk kände jag: det här fattar jag. Jag kände mig så otroligt kompetent. Och det är en väldigt stor del i varför jag har fortsatt. För att jag känner att jag är bra på det här. Och jag har någonting att ge.