Musiken från vildmarken

Ska hornet bara hänga på väggen blir det ingen affär. Musiken är viktigast. Magnar Storbækken gör urgamla instrumenttyper, eftertraktade idag. Nu hör till och med Hollywood av sig.

Text Jonatan Malm
Foto Martin Gustavsson
1 oktober 2014

Människor brukar bli helt tysta när de får höra den här musiken. Ljudet berör in i märgen, och det är hög gåshudsfaktor. Förutsatt att det är en duktig musiker som spelar förstås, annars kan det låta som en brunstig ko…

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Vi talar om bockhorn. Bockhorn som musikinstrument, att blåsa melodier på. Magnar Storbækken sitter på trappen till sin verkstad i Tolga i mellersta Norge. Han har en handrullad cigarett i mungipan. Ängarna sluttar brant framför oss tills de möter älven längst ner och stiger uppåt igen. Han berättar vidare om bockhornens säregna lockelse:
– Att utgå från ett djurhorn är något helt annat än att arbeta i trä. Hornet har ju sin bestämda form som bara kan ändras i väldigt begränsad omfattning. Det är skrovligt och luktar illa – sen förvandlar jag det till ett musikinstrument som folkmusiker och jazzmusiker spelar fantastiska melodier på. Det är fascinerande.

När någon vill köpa ett bockhorn av Magnar Storbækken vill han alltid ha ett samtal med personen först. Ska hornet bara hänga på väggen blir det ingen affär. Det ska användas som musikinstrument, av musiker. Annars är det inte mödan värt. Bara att finna råvaran är en utmaning. Sen gäller det att förvandla ämnet till en välstämd organism. Munstycket ska samspela med fingerhål som bara erfarenhet och tålamod vet plats och storlek på. Överkvalificerad. Det ordet skulle Magnar Storbækken aldrig använda om sig själv, han är långt från skrytsam. Men överkvalificerad för att tillverka souvenirer, det är han likafullt. Det vet alla musiker som vallfärdat till Tolga för att köpa ett nytt instrument, tillverkat efter deras egna önskemål om tonart och klang. All positiv respons har sporrat honom att fortsätta ägna sitt liv åt detta – som han säger – smala område. Hans namn har blivit en tung kvalitetsstämpel i de kretsar som vet ett och annat om folkmusik och norska folkinstrument. Dessutom är han ganska ensam om sin nisch.

Nischen är blåsinstrument som i mer eller mindre lång tid spelats i Österdalen, trakten kring Glommaälvs dalgångar mellan Röros och Elverum. Magnar blir ibland ombedd att bygga stränginstrument också, men tackar envist nej. Sånt får andra hålla på med.
– Det är mer än nog att behärska tre olika blåsinstrumentprinciper, förklarar han bestämt.

Vad han menar, och nu går vi in i en finstilt men inte desto mindre intressant terminologi, är att ljuden i hans instrument alstras på tre olika sätt: läppvibrationer, som är trumpetens princip, rörbladsprincipen som hos klarinetten, och kärnspaltsprincipen, som bland annat blockflöjten bygger på. På Magnars visitkort står det näverlurmakare. Men den som tittar in på hans hemsida räknar lätt till tio olika instrument i produktion. Sälgflöjten slöjdar han flyhänt till på bergssluttningen under tidig vår av barken från ett sälgskott, spelar ett par polskor och låter den sen ligga kvar i hagen. Den torkar ändå sönder snart. Sälgflöjter i pvc-plast däremot, lindade med näver för ögats skull, låter och spelas likadant och håller år efter år. Dessa flöjter är tillsammans med näverlurar den ekonomiska stommen i Magnars verksamhet, och väger i viss mån upp den sämre förtjänsten på mer tidsödande instrument, som folkliga klarinettvarianter, lokala träpipor, flöjter av ben och olika spelhorn.

Tack vare en väl fungerande hemsida behöver han inte längre åka runt på marknader och sälja. Kunderna hittar honom ändå och paket från Tolga far till alla världens hörn. Materialen finns i den absoluta närheten; senväxta enar till rörblad finns uppe vid den säter där Magnars sambo Olov Kirkbakk har sina tio kor betande om sommaren. Furu med makalösa akustiska egenskaper ligger sedan hundra år på sjöars botten, näverskörden har han överlåtit på ungdomar i närmsta staden Röros. Ben får han från renägare, fårfarmare eller älgjägare. Lite klurigare är det med bockhornen. Slakterierna vill inte lämna ifrån sig horn av rädsla för smittspridning. Utmaningen är att finna småskaliga getfarmare som inte avhornar sina djur. De måste låta bockarna få växa sig stora, och sköta slakten hemma på gården. Dessutom, berättar Magnar, är den bästa råvaran knuten till en djurhållning och ett kulturlandskap som inte anses modernt idag:
– Det måste vara getter och bockar av inhemsk lantrastyp, andra raser ger horn med fel form. Och ju magrare bete de fötts upp på, dess bättre blir hornen. Har de levt för gott på kraftigt foder blir hornväggarna tjocka och tomrummet mindre. De mest fantastiska hornen finns på de förvildade getflockarna på några öar på Västlandet. De är stora, tunna och hårda som sten.

Magnar Storbækken lärde sig tillverka benflöjter av en farbror i Oppdal och genom att studera flöjter på museum. Han använder kniv, borr, nålfil och kolstift för att försiktigt karva tills träblocket som riktar luftströmmen genom flöjten sitter som gjutet. Här en älgbensflöjt.

Magnar köper oftast avkapade horn, men helst hela kranier. Då kan han såga av hornen på bästa vis. Efter en stunds kokning kan de mjuka delarna av hornet, kvicken, knackas ur.

Gamla bevarade horn från den tid då hornspelaren levde bland getter och kor visar att man gjort allt för att instrumenten inte ska likna djurhorn. De är fint putsade, kanske polerade, och har ofta snirkliga ornament inskurna. Idag vill beställaren tvärtom att hornen är så grova och naturella som möjligt. Lite synd, tycker Magnar, som värderar det minutiösa och konstnärliga ända in i slutfinishen.

Ben är ett helt annat material. Skenbenen från olika djur är de som Magnar använder till flöjter. De är i stället fyllda med benmärg. Att de blev materialet till våra äldsta instrument beror på att de låg kvar i grytan när soppan och märgen var uppäten, och krävde ett minimum av redskap för att förvandla. Magnar gillar återbruksaspekten av benflöjterna:
– När jag gör flöjter är det ofta tredje gången benen används. Första gången av renen att springa på, andra gången i människors middag.

Jordfynd av urgamla benflöjter visar att flöjtmusik följt människan sedan första början. En flöjt av ett björnlår funnen i Slovenien har daterats till neandertalarnas tid. Kohorn med trumpetmunstycke och spelhål har med säkerhet trakterats sedan järnåldern, även häruppe i norr, och det norska tungehornet där ett rörblad av ene skapar tonen, kan ha funnits med sedan medeltiden. Så Magnar vet vad han pratar om när han säger att folk sedan tidens begynnelse drömt om att skapa ljud.
– Det är något essentiellt för människan. Att kunna fylla en dal med dånet av ett bockhorn var och är en stor upplevelse. Fingerhål för att kunna byta toner var egentligen överkurs.

I denna flora av ljudredskap är det inte helt lätt att säga var gränsen går mellan musikinstrument och bruksredskap för vallflickor och vallpojkar. Men allteftersom tiden gått har de tillverkats alltmer för musikens egen skull, vilket ett ökande antal fingerhål vittnar om.

Men hur låter alla dessa krokiga, vackert svarvade, ojämnt raka, urborrade, urholkade eller bara naturligt ihåliga tut- och visselrör? Tonideal förändras över tid. Många nutida öron skulle avfärda gamla inspelningar av vallmusik på dessa instrument som sur. Falsk. Men precis som inom både konstmusik och folkmusik i bland annat Mellanöstern, var mikrointervall eller kvartstoner en signifikant del av skandinavisk folkmusik. Blåa toner, svävande mellan dur och moll. Dessutom var den som tillverkade instrumenten kanske inte alltid supernoga. Det blev som det blev.

Magnar Storbækken är dock supernoga. Skickliga spelmän, kompositörer och blåsare i filharmoniska orkestrar och jazzsammanhang skulle knappast nöja sig med mindre. Deras instrument ska ju vara redskap för att nå ett visst uttryck. Så medan konservativa folkmusikteoretiker ibland slår bakut över Magnars innovationer (»Så har det inte varit! Så får man inte göra!«) applåderar verksamma musiker inom alla genrer att dessa urgamla instrumenttyper blir alltmer mångsidiga och användbara idag. Gethornsflöjten har Magnar vänt på, så att blåshålet sitter i tjockänden istället för i den tunna som på de gamla. På så sätt utnyttjar han hornets akustiska potential bättre, och får fler toner. Näverluren görs i flera delar, som tas isär och byggs ihop beroende på tonartsönskemål eller transportbehov. Vill han åstadkomma ett större munstycke på ett horn, till exempel för att gå trombonisters blåsteknik till mötes, limmar han helt enkelt fast mer material på hornspetsen. För Magnar är förändringarna en självklar följd av kunders önskemål, redskapen han använder och sin egen konstnärliga vision.
– En hantverkare vill ju inte stanna, han vill finna den bästa lösningen, konstaterar han enkelt.

Magnar Storbækken har fyllt en vägg med priser och diplom för sitt instrumentmakeri. Han är troligen den enda i världen som tillverkar tungehorn. Tungan av ene skapar ett instrument som påminner om klarinetten, men som är flera hundra år äldre.

Magnar har byggt sin verkstad av en gammal timmerstomme, ett stenkast från Olovs fädernegård som hon envist driver vidare fast grannjordbruk lägger ner. Magnar hugger i där det behövs, inte bara för Olovs skull utan också för att han behöver närheten till djur och jord. Runt platsen byggs en ljudkuliss upp av pinglor från betande får, muntra trastar och ljudet av små bäckar som ilar nedför slänten för att förena sig med älven. Ibland hörs ljudet av sälgflöjter eller bockhorn som trimmas in, men hör man en melodi på näverlur är det sannolikt att det är Magnars telefon som ringer. Traktorer brummar omkring längre bort i slåttertidernas iver. Bruset från landsvägen påminner om dagens hastiga förflyttningar mellan helt andra platser med helt andra sysslor. Svenska gränsen är inte långt borta, på andra sidan om den är det nära nog ödemark. Men här i Tolga ser verkligheten helt annorlunda ut. Här finns all grundläggande service. Magnar har inget körkort, och saknar det inte. Han cyklar och kör traktor. Ska han längre bort finns både tåg och buss att hoppa på. Men för det mesta ska han ingenstans. Han syftar en cirkel i luften kring sin snutt av sluttningen och säger på sin lågmälda österdalsnorska:
– Varför ska jag åka någonstans? Allt jag behöver finns ju här.

Vattnet i tjärnen uppe vid sätern är ljummet efter en rekordvarm sommar. Magnar tänder en ny cigarett och berättar:
– Jag känner en musiker som heter Sissel Morken Gullord. Hon är valthornist, men spelar även på lurar och bockhorn som jag byggt. Efter att hon lagt ut några enkla klipp på nätet där hon spelar bockhorn vid sin säter, hörde en lyrisk filmmusikkompositör av sig. Så nu kan hennes bockhorn höras i flera scener i disneyfilmen Frost. Bockhornet kanske är det nya ethnosoundet i Hollywood!

Sen fyller han dalen med ljudet av sitt horn. Det är ett starkt och varmt ljud. Det är vemodigt.

1 oktober 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram