Stefans Tweed

Lokal och småskalig produktion är vägen framåt. Det tror vävaren Stefan Moberg som vill ta fram en svensk tweed. Men varför är det så svårt?

Text Malin Vessby
Foto Sara Mac Key
28 november 2022

»Hur svårt kan det vara?« tänkte Stefan Moberg trosvisst när han hösten 2019 drog igång arbetet med att skapa svensk tweed. Som avancerad spinnare och vävare borde det inte vara så knepigt. Dessutom, tänkte han, finns det hos skräddare och skickliga sömmerskor sannolikt en efter-frågan på lokaltillverkade tweedtyger av riktigt hög kvalitet.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

För endast 49 kr får du tillgång till hela Hemslöjds sajt under en hel månad.
Säg upp när du läst färdigt.

Köp prenumeration
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Tre år senare fnissar han åt sig själv.
– Jag har varit naiv, säger han samtidigt som han slår sig ner vid ett cafébord och brer ut garner och tyger framför sig.

Hösten 2022 grunnar han fortfarande över den perfekta ullblandningen till sitt garn. Visserligen har han låtit spinna tusentals meter vid det här laget och visserligen har han vävt en hel del, men Stefan Moberg är inte nöjd.
– Kanske kan ett färdigt tyg klippas ner från vävstolen om ett år säger han med ett skratt men skakar sedan luttrat på huvudet.

– Eller två?

Att utveckla garn och tyg från grunden är en utdragen process, i synnerhet om det ska kunna tillverkas i lite större skala, man inte har obegränsat med tid och resurser, och man inte vill kompromissa med kvaliteten.
– Minsta lilla förändring i något av alla delmoment, som valet av ull, färgning, kardning, spinning eller vävning, påverkar slutresultatet. Och om man vill sätta något i produktion måste man dessutom veta att det man gjort går att upprepa, sammanfattar Stefan Moberg det segdragna sökandet.

Varje enskilt moment kan också göras på en lång rad olika vis samtidigt som oförutsedda hinder gärna dyker upp längs vägen. Stefan har redan levt med covidpandemins begränsningar under stora delar av arbetet, och bara att hitta ett spinneri som var villigt att karda ihop ull i olika färger var svårt till en början. Spinnerierna drar sig eftersom det lätt blir väldigt mycket jobb med att göra rent kardverken efteråt. Samtidigt är melerade garner ett av tweedens signum,
så just det momenten har inte varit något att kompromissa om.

Men visst kunde Stefan Moberg ha gjort det enklare för sig själv. Det hade till exempel underlättat enormt om han redan från start bestämt sig för vilken slags ull han skulle jobba med, och helt sonika gjort ett tyg av det.
– Men min infallsvinkel har varit en annan. Jag vill inte bara finna mig i vad som blir. Jag vill uppnå en specifik kvalitet och har försökt klura ut hur jag ska nå dit.

För att nå fram till ett garn i lämplig tjocklek, med rätt karaktär och tyngd och med ett lagom melerat utseende, började han därför att laborera med olika slags ull tillsammans med vapendragarna på Wålstedts ullspinneri. Till sitt första garn valde han en kombination av strån från Gotlandsfår, Leicester, Gute och Värmlandsfår, en mix som han senare övergav.

Att ett garn känns toppen på plats i spinneriet räcker inte om det längre fram i produktionskedjan kanske ändå inte fungerar. Som att tråden inte känns behagligt att jobba med i vävstolen, att den blivit tjockare än upplevelsen varit under provspinningen eller att det färdiga tyget beter sig underligt i efterbehandlingen. Stefan Moberg ger ett exempel. När han nyligen valkade ett av sina tyger lite lätt i badkaret hemmavid, drog det ihop sig och blev vågigt som bälgen på ett dragspel. Förklaringen kan vara hur ullen snotts under spinningen, förklarar han, eller möjligen valet av fibrer, eftersom olika ullsorter klarar olika grad av snodd.

Känn på det här. Det känns tungt och oelegant på ett inte så charmigt vis. Lite som en våt trasa.

Han väger en liten bit tweed i händerna. Det är ett gråmelerat tyg med rostfärgade ränder och rutor, vävd i liksidig kypert.
– Känn på det här. Det känns tungt och oelegant på ett inte så charmigt vis. Lite som en våt trasa.

Han pekar på en annan provbit.
– Den där gillar jag mer, med mer bottenull.

För stunden lockas Stefan av Värmlandsfårets lockar. Det har en för honom bra kombination av mjuk bottenull och långa glansiga täckhår, tänker han. Det borde ge ett lättare tyg än när han vävt med Gotlandsull och Leicester inblandat i tråden.
– Om du köper tio kilo Värmlandsull, får du en full säck. Satsar du istället på Leicester eller Gotland kommer säcken bara att vara halvfull. Så kompakt är fibern, konkluderar han en av de erfarenheter han gjort under resans gång.

Blandningen av mjuk bottenull och grövre strån är ett av tweedens kännetecken, en mix som gör tyget lite strävt och mer lämpat för ytterplagg än för kläder att bära direkt mot kroppen. Stefan Moberg betonar också hållbarheten. I och med att tweeden liksom är armerad med lite grövre ullstrån står den bra mot slitage.
– Och varför vill alla ha det så mjukt hela tiden? Det undrar jag verkligen. Visst, det kan vara fint. Men jag vill hellre ha något som håller än som är mjukt, säger han med eftertryck och kommer in på Harris tweed, det varumärkesskyddade tyg som vävs på de vindpinade Yttre Hebriderna i havet utanför västra Skottland, en lokal tillverkningsindustri som i hans ögon gör mycket rätt.
– Dels kvalitetsmässigt så klart, och att de gör något riktigt bra av ett lokalt material. Dels tänker jag på hela den småskaliga organisationen. Så tror jag att vi måste jobba också här i Sverige framöver, där vi ju i princip saknar textilindustri idag.

Några decennier tillbaka var det emellertid annorlunda, Stefan Mobergs egen familj är ett bra exempel på det. Både hans mamma och mormor jobbade länge på yllefabriken i Järbo utanför Sandviken, där man kunde lämna in sin ull och få garn tillbaka. Hela 300 personer arbetade där på 1950-talet, i en fabriksbyggnad som är kontorshotell idag.
– Jag vill på något vis föra den facklan vidare.

Ett av Stefan Mobergs tidigaste barndomsminnen handlar om att han sitter bland trasmattetrasor. Ett annat om att samla växter till att färga garn. Han är
i princip uppvuxen bredvid vävstolen hos både mamma, mormor och farmor.

Men utöver att vara skicklig självlärd handvävare och -spinnare är han också utbildad cellist, med bakgrund både på musikhögskolan i Malmö och The Royal College of Music i London, och med åtskilliga år i orkesterdiken. Men i slutet av 2010-talet tog det slut. Då gick det inte längre att leva med smärtan som han fick i axeln av att spela.

Det var då han tog tag i sitt textila arv, även om somligt nog också hängde med från musikerlivet.
– Som att jag satt och trampade med en metronom när jag skulle lära mig spinna på spinnrock, ler Stefan Moberg.

Erfarenheten av att inte ge sig, och av att öva och öva är sådant som klassiska musiker är drillade i, egenskaper som också kommit väl till pass i mötet med Hatty, den fotdrivna Hattersleyvävstolen från Yttre Hebriderna som han spontanbeställde en vårdag 2019 när han plötsligt slogs av vikten att som tweedmakare kunna väva mycket och snabbt. Hans Hattersleyvävstol är semimaskinell och drivs genom att han på ett tramporgellikt vis arbetar upp farten på de kugghjul som styr vävstolens funktioner. Yrkesvävarna på Hebriderna har benmuskler som fotbollsspelare och sägs väva upp till 200 meter per vecka när de gasar på ordentligt, även om nyare sorters vävstolar saknar skyttel och snarare drivs genom att trampa en form av cykelpedaler runt runt.

När den tunga lådan med gjutjärnsvävstolen landade hos Stefan Moberg en junidag 2019, visade sig emballaget ha gått sönder under frakten och ett okänt antal smådelar trillat ut. Vävstolen var inte längre komplett.
–  Plötsligt skulle jag utan manual montera ihop en isärplockad vävstol av en sort som jag aldrig sett eller testat i verkliga livet. Dessutom skulle jag lista ut vilka för mig okända smådelar som möjligen saknades, säger Stefan och utbrister »tack och lov för facetime!«

Svårt betecknar möjligen tiden det tar att lära sig någonting. Men antingen går det eller så går det inte.

Parkerad under vävstolen mobilfilmade han i timmar och hade evighetslånga samtal med erfarna vävare i Skottland, som lotsade honom rätt bland oljiga skruvar och muttrar.
– Det hade aldrig gått utan den hjälpen!

Väl ihopsatt hann Stefan Moberg ändå bara väva lite grand på Hatty innan han av olika skäl behövde lämna sin arbetslokal och tvingades plocka isär alltihop igen.
– Nu bidar den sin tid, säger han och jämför reaktionerna på Hattersleyvävstolen med reaktioner som maskinstickare ibland kan få från handstickare. Att det liksom är lite fusk att inte göra allt helt för hand. Han protesterar.
– Det här är bara en annan sida av samma mynt. Det är så många små saker att kalibrera och få att funka – och det man uppnår i slutänden är samma sak.

Över lag anser han att det ligger vävningen i fatet att vissa tekniker anses finare än andra och att somliga vävtekniker ofta lyfts fram som svåra.
– För så himla komplicerat är det inte, säger denne vävspecialist som nyligen anställts som ny vävlärare på slöjdskolan Sätergläntan och därför står i begrepp att flytta till Dalarna. Bilden av att vävning ska vara så svår skrämmer bort många unga, tror han.

Han citerar en rysk violinist som var känd för att på ett virtuost vis lyckas artikulera varenda ton i avancerade stycken och som en dag fick frågan om det var svårt att spela så.
– »Svårt«, sa han, »det förstår jag inte vad det betyder. Antingen så kan man eller så kan man inte«. Det är det bästa svaret ever!

På ett likartat sätt ser Stefan Moberg både på vävningen och på sitt arbete med tweed.
– Svårt betecknar möjligen tiden det tar att lära sig någonting. Men antingen går det eller så går det inte. Allt där emellan är ju mest en fråga om övning. ­

28 november 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram