Den bortglömda busken

En kampanj till hasselns ära har rullat igång. Det är dags att återupptäcka det pinniga och hemliga slöjdmaterial som skogsägare gärna ratar.

Foto Anders Qwarnström
27 maj 2020

Jan Johansson sitter på en stol i sin slöjdsal. Så kallar han med ett leende tillbyggnaden på den vita 1960-talsvillan i blekingska Jämshög. Här har han 2,70 i tak – och tre hyvelbänkar.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

I handen håller han ett meterlångt, centimeterbrett hasselspån. Det är ljust som vaniljglass. På hyllor och bänkar står fullt med nyflätade korgar. Sju färdiga och fem i vardande; både öppna, vida kolafat och grepeförsedda arseballakorgar. Rumpkorg kallas de också, efter sin lite bulliga form.

En dag frågade han om jag ville lära mig göra kolafat. Åh. Jag hade bara väntat på att han skulle fråga mig det.

Jan Johanssons mormors bror var korgmakare. Men det var då det. Idag är Jan ganska ensam i Sverige om att göra korgar av hassel. Bara en handfull till behärskar den urtida konsten att både ta fram och fläta med de ljusa spånorna. Själv lärde han sig av den gamle korgmakaren Einar Olofsson, som blev hans slöjdande vän redan på 1970-talet.
Men kunskapen förmedlades på ett villkor.
– En dag frågade han om jag ville lära mig göra kolafat och om han i så fall kunde räkna med att jag skulle föra arvet vidare. Det var 1994. Åh. Jag hade bara väntat på att han skulle fråga mig det, säger Jan Johansson med ett varmt skratt, men med ett stråk av saknad i rösten.

Ett kolafat av Jan Johansson. Korgtypen kallas också för revbenskorg, efter de revbenslika stakar som spånorna flätas över och under.

Det var tillsammans med Einar som han övade upp ögat för lämpliga käppar. I de bukettformade hasselsnåren fick han lära sig att se de riktigt raka slanorna, lite grövre än en tumme, med en bark slät som barnrumpa, utan småkvistar, piggar eller grenar. En och en halvmeter långa störar ska det vara, sisådär, som helst har vuxit i en ekskog eller slänt och strävat upp mot ljuset, lite undertryckta. Minst trettio år gamla.
– Åldern ser man på barken. Ung hassel är brun. När den är gammal blir den mer grönblå. Och titta gärna efter mossa nere vid basen, tipsar Jan Johansson.

Ett kolafat tar honom i runda slängar mellan 20 och 25 timmar att göra. Men då går hälften av tiden åt just till att hämta och förbereda material.

Själv skördar han helst sina käppar på vintern, innan saven stigit om våren, för så gjorde Einar. Men andra väljer savrika hasselämnen har han hört, så även det verkar fungera. Fem, sex störar brukar han ta hem åt gången och ställa svalt i en hink med vatten i väntan på användning.

Arbetsmomentet som följer därpå är kanske det som mest skiljer hasselkorgmakarens  slöjdande från andra korgtillverkares: sättet som spånorna skapas på. De knäcks fram för hand ur de långa, färska slanorna. Ett grunt snitt skärs i den tunnaste delen av käppen och pinnen böjs, böjs och böjs mot knäet, i hela sin längd, centimeter för centimeter, så att spånorna efter hand släpper mellan två årsringar. Fast Jan har utvecklat tekniken lite. På en hyvelbänk ligger brädan som han försett med mjukt avfasade men förstärkta hål. Trettiomillimetershålet är favoriten. Numera väljer han att bryta sina käppar mot en hålkant, för att spara på knäna.
– Man får ta i när man böjer. Sen hör man liksom hur det med ett dovt ljud knäpper till i käppen och så känner man i fingrarna när spånan släpper, säger Jan.

Resultatet blir – om man kan sin sak – många långa, ljusa och flätvänliga träslingor från varje käpp. På en gammal hasselstör finns åtskilliga årsringar att ta tillvara. Efterhand vrider man på käppen och lossar ytterligare en och ytterligare en. Varje spån ungefär en halv millimeter tjockt.

Efteråt hyvlar han dem mot en knivsegg för att få dem ännu tunnare, släta och smidiga. Sedan kan de få torka. Hasseln är inte som enen, vars spånor man måste fläta med i färskt tillstånd, innan de hårdnat. Nej, de ljusa hasselslingorna kan bevaras över tid och få torka – och sedan blötas upp till mjuk smidighet när flätsuget sätter in. Jan Johansson brukar lägga dem i en balja kvällen före.

Arseballakorg gjord av Lars och Lilly Petersson. En rektangulär korg med midja och grepe på mitten. Även kallad Blekingekorg eller rumpkorg.

De revbenskorgar som han oftast gör, kolakorgarna, har fått sitt namn efter den kållade eller kulliga bottnen. En gång i tiden användes vida fatvarianter till att bära träkol i –medan djupare fat användes i vardagens arbete på landsbygden.

Jan håller upp en hasselslinga i ljuset. Det tog honom några år att bemästra hantverket ordentligt, berättar han. Alla sina tidiga korgar har han bränt, skeva och oregelbundna som de var. Numera arbetar han på i sakta mak. Oftast flätar han tio meterlånga fuktiga spånor och tar sedan paus.
– Jag går in, dricker kaffe och äter en knäckesmörgås med ost. Sen går jag ut och fortsätter.

Det blir åtskilliga vändor in och tillbaka innan korgarna är klara.
– Flätandet är lika avslappnande som yoga. Men det är tidsödande. Kanske är det därför som det är svårt att hitta en efterföljare, funderar Jan Johansson.

För han har inte glömt Einars önskan.
– I sommar hoppas jag kunna efterlysa någon i tidningen som vill lära sig. Det måste ju vara någon som bor nära, så att vi kan ses regelbundet och binda korgar tillsammans.

Den som vill höra någon tala sig varm för hasselns poänger för slöjdare, kan annars vända sig till Kalle Forss. Som hemslöjdskonsulent i Skåne har han just dragit igång en hasselsatsning tänkt att sträcka sig över flera års tid. Startskottet blir en inspirationsutställning med slöjd som öppnar på Hemslöjden i Skåne i september. Inte minst med Jans korgar.

Men missionen är en annan.

Att förändra.

Kalle Forss vill sprida kunskap om hasselns möjligheter. Snabbt räknar han upp en lång rad yrkesgrupper som han på sikt hoppas få inviga i den pinniga buskens hemligheter: Landskapsarkitekter, trädgårdsmästare, personalen på parkförvaltningen…
– Hasseln är ett bortglömt slöjdmaterial. Det är dags att ändra på det.

Att busken hamnat i skymundan, tror han har med dimensionerna på stammar och skott att göra. Hasselkäppar blir sällan grova. Med lite tur kan man komma upp i en decimeter i diameter, men ofta handlar det om fingertjocka pinnar.
– Därför har den heller inget kommersiellt värde. Markägare har bara bekymmer med buskarna och röjer bort dem. Samtidigt skjuter de hela tiden nya skott.

Men förnybart material som få andra vill dra nytta av, är perfekt för slöjdare.

I varenda liten buske finns det pinndjur. I klykor och krokigt och rakt. Och pinndjur är väldigt kul att göra om man är på det humöret!

Ändå har Kalle Forss i första hand siktet inställt på skolgårdar. Där hoppas han att hasselsatsningen ska kunna slå rot. Tänk att ha ett par buskar på skolgården, säger han, där barnen kan se materialet växa och man varje år kan skörda käppar för slöjd.
– Fäller du en björk, måste du plantera en ny om du vill få tillgång till materialet igen. Men hasseln skjuter hela tiden nya skott. Vänta sju år, så har du grova käppar igen.

En liten, målad supgås täljd i hassel av Knut Östgård. I alkoholrika sammanhang kan kanske hasselns begränsade dimensioner passa extra bra?

Den smala, långsträckta formen är också inspirerande. Det har han märkt i sitt arbete med barn. Käppar har lägre slöjdtröskel än ett anspråksfullt stycke trä.

Eller som den pensionerade hemslöjdskonsulenten Gunnar Jeppsson formulerar det:
– I varenda liten buske finns det pinndjur. I klykor och krokigt och rakt. Och pinndjur är väldigt kul att göra om man är på det humöret! Eller så kan man utnyttja de raka käpparna. De är som gjorda till Harry Potterinspirerade trollstavar, svärd, spjut, pil och båge, slangbellor… barnen går igång på det direkt!

Om dagens skogsägare mest ser sly i hasselbuskarna, så såg gårdagens bönder desto mer. Den som hade en bra hasselskog kunde en gång i tiden till och med åka på att skatta mer än andra. Mest hade det med de dyrbara och exportvänliga nötterna att göra. På medeltiden ansågs hasselnötter så värdefulla att tidiga landskapslagar till och med innehöll en nöt- och ollonparagraf. Nåde den som plockade mer än hatten full till hattbandet eller vanten upp till tummen, den riskerade höga böter. Och att tjuvaktigt hugga en mansbörda frisk hassel i annans skog, bedömdes i Magnus Erikssons landslag kräva en bot på ett öre – som lär ha motsvarat åtskilliga dagsverken.

Det är så härligt att skära i! Lite hårdare än björk och med precis lagom motstånd. Och när man efterskurit blir det en så blank och fin yta.

Lång tid tillbaka kom till och med nötskal och hängen till användning. Kolade skal nyttjades till svart färgpigment – och kolade träbitar till ritkol. Hängen blev te, som enligt folkmedicinen skulle vara svettdrivande och bra vid influensa. En dekokt på barken dracks vid hög feber. Och outslagna hängen från hanbuskar lär ha drygat ut mjölmaten under knapra år.

Virket däremot användes mest i sammanhang där ett smidigt och i färskt tillstånd böjbart material var eftertraktat – eller till slöjd där pinniga dimensioner passar. Band att binda runt laggkärl, käppar till stängsel, metspön och verktygsskaft är några exempel.

Sked ett, tre plus skohornet har Knut Östgård täljt. Den karvsnittdekorerade, andra skeden står Beth Moen bakom. Samtliga är täljda i hassel.

Här får Beth Moen komma in. Hon är huvudlärare i trä på slöjdskolan Sätergläntan och utbrister »favoritträ« när hassel kommer på tal.
– Det är så härligt att skära i! Lite hårdare än björk och med precis lagom motstånd. Och när man efterskurit i torrt tillstånd blir det en så blank och fin yta med vackra motstrålar…

Hemma på gården i Siljansnäs i Dalarna har hon två buskar på tomten som hon gallrar varje år för att de inte ska växa sig för stora. Med ens får hon ämnen till skedar, små krympburkar och annat. Det är också ungefär vid hennes tomt som hasselgränsen går om man ser till det svenska inlandet. Lite längre norrut tar det stopp. Men längs kusten går busken att hitta betydligt längre norrut. Får hasseln välja, vill den bara slippa för brutala vintrar.

Beth Moen vrider på en blond sked som hon snidat i hassel.
– Att om möjligt ha en hasselbuske på gården är ett bra täljtips!

Kalle Forss nickar. Precis som många andra har han sett hur täljintresset blommat ut i samhället de senaste åren. Därför borde man satsa på att göra täljvänligt material mer tillgängligt, menar han. Och här borde den hemliga hasseln kunna bidra.
– Tänk om man på sina håll kunde få ta sig ett par käppar. Tänk om man kunde erbjuda folk det. Kanske kunde man till exempel längs friluftsstråk och vandringsleder peka ut ett par hasselbuskar där det vore fritt fram att skörda lite. Vilket lyft för folkhälsan. Vilket lyft för täljningen!

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy