Måleriet från Tornedalen

Ute i den lilla ateljén är väggarna vita och ljuset svalt och flödande. På bänken står linolja, balsamterpentin och burkar med pigment.

En förtjusande höstol i barnstorlek drar blickarna till sig. Nougatbrun och nätt står den med ett blommotiv i grått mot varmröd botten som vagt påminner om kurbits. Höstolen är en smart möbel med förvaringsutrymme under sitsen för det skohö som höll fötterna
varma förr i tiden. 
– Man tog väl en näve när man skulle ut och stoppade i skorna. Jag vet inte så noga. Idag passar den ju fortfarande i hallen, fast med yllesockor i och för att sitta på när man ska snöra på sig kängorna, säger Gunnel och berättar att hon gjort många genom åren. 
– Ett par ville ge sitt första barnbarn en höstol i gåva. Sedan kom det fler och fler barn och alla måste ju få en. Till slut hade jag målat femton stycken, säger hon leende.

Här har hon sin textilverkstad där hon formger och designar produkter i ull och skinn och i trädgårdens ena hörn ligger ateljén där hon målar: stolar, skåp, brudkistor och andra möbler. Gunnel Tjäder är en av få bygdemålare – kanske den enda i Sverige – som jobbar i Tornedalens tradition. Hon för vidare det folkliga måleriets mönstervärldar så som de utvecklats i området runt Torne- och Kalix älv sedan 1700-talet.
– Det är unikt men samtidigt likt traditionerna i Dalarna och Hälsingland, säger hon och bjuder på kaffe och bullar i det gammeldags charmiga huset. Den guldbruna kökssoffan med mörkbruna mönster runt ryggstödet är ett exempel på traktens måleri av den riktigt gamla sorten.
– Den mörkbruna dekoren på bottenfärg av guldockra kallas buskmålning. Pigmenten består av bränd terra och bensvart, några av de äldsta färgerna som finns, säger Gunnel och berättar att på 1800-talet kom fler nyanser in i den tornedalska paletten. Cinnoberrött, klargult, pärlgrått och himmelsblått sällade sig till det äldre guldbruna spektrat.

Höstolarna, liksom väggskåpen som hon säljer är nytillverkade av en snickare. Men oftast kommer folk med äldre möbler som de vill att hon ska måla enligt gammal sed. Det kan vara en klenod som en släkting gjort, som kanske misshandlats lite, avlutats eller stått bortglömd i en lada. Om möbeln är målad men sliten kanske Gunnel försiktigt bättrar på färgen men oftast säger hon nej.
– Jag kan ju inte måla över det som någon annan gjort långt före mig, bara för att möbeln åldrats. Då säger jag att den är bra som den är. Men kommer de in med en naken, avlutad rackare, tar jag mig an den. Nog känns det som att möbeln får tillbaka sin värdighet igen, säger hon.

De senaste åren har uppmärksamheten och intresset för det tornedalska kulturarvet ökat. Gunnel håller regelbundet kurser och märker att många vill lära sig mer om sina rötter.
– Folk är jätteintresserade och blir glada när de upptäcker att det här måleriet finns.

Själv föddes hon i byn Kitkiöjoki norr om Pajala och som liten pratade hon meänkieli med sin mormor. Det är språket som talas av minoriteten tornedalingar där även kväner och lantalaiset ingår. Historiskt har tornedalingar levt i trakterna längs Torne älv på både den svenska och finska sidan tillsammans med andra grupper som samer, svenskar och finnar.
– Ja, hur du ska beskriva det där så det blir rätt för alla, det vet jag inte, säger Gunnel med ett skratt.

Som sjuåring flyttade familjen till Kiruna och svenskan tog över. Idag pratar hon meänkieli hjälpligt men drömmer om att kunna mer.
– Att hålla en kurs i tornedalskt bygdemåleri på meänkieli skulle jag vilja. Det vore ett sätt att hålla kontakt med dem på finska sidan som också målar i den här traditionen.

Att hon blev professionell bygdemålare tackar hon det berömda bananskalet för. »I ett tidigare liv«, som hon säger, jobbade hon inom vården och sedan som handläggare på Invandrarverket i Kiruna, som Migrationsverket kallades då. 
– När det varslades personal på 1990-talet såg jag en annons i tidningen om en konsthantverksutbildning i Vittangi och kände direkt att den var något för mig.

I år firar hon trettio år som konsthantverkare. Det var genom utbildningen som hon insåg att det fanns ett lokalt dekorationsmåleri.
– Det var när jag mötte Paulus Aili som jag förstod att det finns ett speciellt måleri – här i Tornedalen!

Paulus Aili var en nationellt erkänd och hyllad målarmästare, dekorationsmålare och konservator som kom från Risudden vid Torne älv. Han var mycket intresserad av folkliga måleritraditioner, särskilt den som fanns i bygderna i Tornedalen. 
– Han var min mentor ända fram till sin död. Jag kunde alltid ringa och fråga om råd, säger Gunnel.

Av honom lärde hon sig grunderna i det traditionella måleriet; som att blanda linoljefärger, använda naturliga pigment, ådrings- och illusionsmåleri, marmorering och guldläggning.

När Gunnel målar en möbel sker det i tunna lager med linoljefärg. Bara bottenfärgen kräver fyra till fem strykningar och varje skikt ska torka minst ett par dygn innan nästa.
– Det är tidskrävande men sedan kan den ju hålla i flera hundra år, säger Gunnel pekar på ett stort furuskåp. En gång stod det naket och omålat hos en äldre släkting.
– Vi kallade henne moster Anna och hon var en driftig kvinna som drev Rum för resande i Pajala. Kanske stod det i serveringen där, spekulerar Gunnel.

Sedan hamnade det i ladan hos hennes farfar som tänkte ha sina verktyg i det. Gunnel himlar med ögonen åt ett sådant tilltag.

 När hennes faster, Maj-Britt, så småningom fick ta över det, bad hon Gunnel att måla det och det gamla arvegodset blev klätt i ett rutmönster med sädesaxliknande motiv på guldockrabotten.
– Maj-Britt sa redan då att den dagen hon inte längre finns skulle skåpet tillbaka till mig.

I våras blev det så. Efter decennier i olika hem står det nu i ateljén och väntar på sin nya plats. Men Gunnel har inte tagit in det än. Det är kanske ingen idé att göra sig mödan.

Huset ska nämligen rivas, liksom ateljén och trädgården.

Efter den medialt uppmärksammade kyrkflytten förra året, fick de boende i villakvarteren norr om stan, veta att även deras område behöver försvinna.

Gunnel skruvar lite på sig, som om hon försöker skaka av sig en obehaglig känsla i kroppen.
– Vad ska man säga, det är som det är, säger hon och funderar kring att det ju inte är normalt att allt ändras hela tiden. Men att stadsomvandlingens rivningar, byggplatser och avstängningar på något sätt blivit ett normaltillstånd. Att det pågått så länge och att folk liksom vant sig vid att hela världar av liv och drömmar och minnen så självklart måste rivas.
– Nog knyts det väl en och annan näve i byxfickan, det tror jag, säger hon på frågan om inte folk protesterar.
– Men gruvan måste finnas om Kiruna ska leva vidare som stad och Sverige ska få sina miljarder.   

Om det kommer finnas plats för skåpet i det nya hemmet vet hon inte än. Hon rycker på axlarna och säger att det inte går att oroa sig i förskott. 
– När man blickar tillbaka på sitt liv, så ser man ju, att det enda som varit konstant är att saker förändras.

Det tornedalska måleriet oroar hon sig inte heller för. Hon ser sig inte som den sista länken i kedjan, att hon skulle stå i slutet av en praktik som riskerar att dö.
– Nej, inte alls. Allt fler uppskattar det här måleriet. Det är en verklig skatt som kommer leva länge än.