Hjördis palett!

Sumpspindling

– Åh vilken färg – aprikos eller laxrosa! Det här är en storfavorit, utbrister Hjördis.

Den lite ovanliga sumpspindlingen växer över hela landet, ofta på fuktig eller blöt mark. Man hittar sällan mycket åt gången, så det är smart att torka och spara på sig över tid, tipsar Hjördis.

Sotticka

– Man måste vara lite av detektiv och veta vad man letar efter. Den växer ofta vid foten av en gran, nästan dold under förnan, säger Hjördis.

Sottickan gillar döda barrträd. Undersidan är kritvit men blir brun om man klämmer på den. Om man torkar och sparar svampen får man krossa den före färgning, för den
blir stenhård i torrt skick.

Stor blodspindling

– Den är så otroligt pampig och fin, men prakten motsvaras inte av färgen som den ger. Den är snålare än många andra spindlingar, säger Hjördis.

Den stora blodspindlingen saknar gult färgämne, så den ger kalla rödaktiga toner. Den växer alltid med barrträd, gärna i grupp längs stigar. Tyvärr är färgen inte så ljushärdig.
Cinnoberticka

– Den här svampen är lite hemlig av sig, man måste liksom söka upp den och hälsa på den, säger Hjördis.

En annars ganska vanlig ticka som gärna växer på nyligen fällda lövträd och sannolikt gynnas av dagens skogsbruk. Vid fuktigt väder har unga exemplar en cinnoberröd ovansida. Färga helst med färsk svamp.

Tallgråticka

– En helig liten pärla och sensationellt bra färgsvamp! Tyvärr har de platser som den växer på blivit allt färre. Som de tallhedar där renar betat och det blivit lite avgnagt, säger Hjördis.

Den här tickan är en hotad art, vilket kräver varsamhet vid plockning. Var försiktig så att du inte skadar mycelet i onödan. Lämna alltid kvar någon mogen svamp. Berätta
också för markägaren om fyndet.  

Gul taggsvamp

– Den växer i gammal granskog och kan breda ut sig i stora sjok. Men de där gamla fina skogarna finns knappt längre. Det drabbar svamparna, det är hemskt, säger Hjördis.

Den gula taggsvampen växer mest i Svealands och södra Norrlands kustland, gärna i mossig granskog i kalkrika trakter. Ett kraftigt färgbad kan bl a ge en mjukt olivgrön ton.

Sammetsfotad pluggskivling.  

– Den är som en älgmule, så sammetsbrun och fin, säger Hjördis.

En skivling som gillar murkna stubbar och döda barrträdsrötter, t ex på gamla tallhyggen. Den färgar från blålila till svart, men resultatet varierar ordentligt beroende på hur man gör med pH-värde, betning, urkokningstid, med mera.

Lysticka

–  Vilken stjärna! Det behövs inga mängder, den är otroligt färgrik. Jag stickade en tröja med sådant garn 1999 och det har knappt blekts det minsta sedan dess, säger Hjördis.

En liten, giftig, kanelfärgad ticka som lever på döda stammar, gärna rönn eller björk. Droppa en droppe ammoniak på tickan. Om det är lysticka kommer den snabbt att färgas violett.

Citronslemskivling

– Det här är ju en matsvamp. Så ät de unga exemplaren och färga med de äldre, säger Hjördis.

Svamphatten, vars hud rensas bort före färgning, är välkänd för sin slemmighet. Svampen dyker upp lite varstans och har olika färgämnen i hatt respektive fot.

Motaggsvamp

– Plocka den när den är väl utväxt. Den ska ha mörknat lite grand och blivit halvgammal. Unga exemplar ger inte samma färgstyrka, påpekar Hjördis.

Länge menande 1900-talets svampkännare att motaggsvampen var detsamma som fjällig taggsvamp. Men Hjördis Lundmark kunde bevisa att det inte stämde; enbart den ena arten kan färga blått/grönblått!

Blå taggsvamp

– Alla som ger blå färg är lite besvärliga. Det gäller även den blå taggsvampen, säger Hjördis.

Den här taggsvampen – som gärna växer i gammal barrskog, t ex på norra Sveriges tallhedar – är känd för att kunna ge en smaragdgrön, blågrön färg. Men utan en dos ammoniak i badet blir färgen brun.

Olivspindling

– Färgämnet leprocybin gör att det här blekt gula garnet blir fluorescerande om
man lyser på det med ultraviolett ljus. Det är häftigt! säger Hjördis.

Olivspindlingen gillar kalkrik och fuktig mark i södra och mellersta Sverige. Det räcker med 10–20 g torkad svamp/1 hg ullgarn för att få en kraftig fluorescens.

Blodspindling

– Det var 1978 och jag hörde rykten om att någon färgat håret rött med blodspindling. Då borde det nog gå att färga garn med den svampen, tänkte jag, plockade korgen full och färgade så snart jag kom hem. Och vad i hela friden – det blev klarrött! Jag blev som besatt, säger Hjördis.

Den lilla skivlingen med djupt blodröda skivor växer gärna i mossig, fuktig granskog. Hela svampen innehåller färgämnen. Första färgbadet blir rödast. Efterbaden färgar allt gulare. 

P.S. Det är mycket som spelar roll för vilken färg en svamp ger i slutänden. Dit hör pH-värdet i färgningsbadet. Om garnet är betat eller ej. Om svampen varit färsk eller torkad. Vad för slags vatten som använts. Om färgbadet använts för första gången eller om garnet doppats i efterbad. Och så vidare. Testa dig fram, tipsar Hjördis Lundmark som skrivit flera lysande böcker om svampfärgning.