Lerspråket

Somligt kan bara formuleras i lera. Det menar keramikern Mårten Medbo. Men han har haft svårt att sätta ord på vad det är. Nu har han funderat i fyra år. Och i december disputerar han på saken.

Text Malin Vessby
Foto Peter Hoelstad
28 september 2016

Det är trötta dagar nu. Och bråda. Efter fyra år ska keramikern Mårten Medbo göra de sista justeringarna i sin doktorsavhandling, lägga fram den, försvara den, och till slut bli doktor i konsthantverk, Sveriges första genom tiderna. Det är en hel del småfix kvar; granskning av referenser, putsning av text, att sätta det sista på plats. Akademiskt hantverk, kallar han det, och påpekar att han är nybörjare. Bambi på is.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Annan hantverkskunskap har han annars så det räcker och blir över. Mårten Medbo är yrkesverksam keramiker sedan 25 år tillbaka, och innan dess skolad både som krukmakarlärling och på Konstfacks keramikgren. Från början var han brukskeramiker men idag är han skulpturalt inriktad, om än oftast med avstamp inom den drejning där allt startade en gång i tiden.

I verkstaden står en rad lerhuvuden på rad, från början just drejade, men sedan modifierade, förändrade, påbyggda. Han har gjort dem för att på olika vis gestalta sina tankar kring den konstnärliga skaparprocessen. Dessutom är de en del av doktorsarbetet, som är till hälften praktiskt och lerigt, till hälften teoretiskt, i bokform.
Titeln på avhandlingen är spikad sedan länge. Han smakar på den, där han sitter hemma vid köksbordet i den före detta skolan i utkanten av Katrineholm.
– Lerbaserad språklighet.

Sedan utvecklar han det lite.
– Avhandlingen handlar om vilka möjligheter till kommunikation som just leran ger.

Inte minst handlar det om något kroppsligt. Och kanske om poesi också. Det där ordlösa mellan raderna.

Kanske kan man också säga att boken är ett försvarstal. Han håller till viss del med om det. Bakom honom i köket klättrar pärlsponten upp längs väggarna och det är säkert fyra meter till tak. Men särskilt högt i tak har han inte upplevt konsthantverksklimatet de senaste åren, snarare som trångt:
Sedan 2000-talets början har han noterat hur synen på och värderingen av konsthantverk skiftat, hur intresset bland tongivande utövare, bland teoretiker, kritiker, museitjänstemän och även på utbildningsinstitutioner riktats allt mer mot arbeten som syftar till samhälls- och normkritik, och bort från det konsthantverk som inte har ett uppenbart budskap. Som mer bara är. Rent av i kraft av sig själv.
– Min forskning handlar om att försöka förstå mig själv och min tid, säger han och citerar en tongivande norsk konsthantverksteoretiker som för något år sen beskrev den keramik som »tom«, som inte har ett uttalat budskap. Till skillnad mot »konceptuellt konsthantverk«, med uttalat syfte att exempelvis undersöka könsfrågor, estetiska normer och klassperspektiv.
– Men inför ordet »tom« tänker jag att, hallå, hur kan det finnas en praktik som inte har ett innehåll? Det kanske snarare handlar om att han, teoretikern, inte behärskar lerspråket?

Skulpturen »Velvet Worm« ingår indirekt i avhandlingsarbetet. Mårten Medbo skriver om den när han beskriver sina försök att hitta drejade uttryck som han kan stå för konstnärligt.

Jo, han har nog känt sig lite träffad också, eftersom han själv inte arbetat kritiskt undersökande, om än då och då berättande, utan till exempel byggt fascinerande former i en rågång mellan skulptur och bruksgods. Låtit lerans unika plasticitet excellera, glasyrer hänga, utmanat och utforskat vad som är möjligt att göra. »Organiskt expressivt«, säger han själv om sitt uttryck.
– Innan konceptkonsthantverket slog igenom på bred front, hade jag bara utgått från att det finns ett innehåll i mitt sätt att jobba. Jag tänkte inte ens på om det kommunicerade eller ej, för jag kände ju att det gjorde nåt med mig, och att det fanns annan konst som berörde mig på samma vis. Kroppsligt. Sen var det svårt att säga hur det berörde, och vad det gjorde med mig, säger han och påpekar att han en gång hört en kritiker säga att det delvis är för att hans typ av konsthantverk är så svårt att sätta ord på, som det allt mer hamnat i skymundan i ett text-orienterat samhälle, medan konsthantverk som syftar till att ta del i samhällsdebatten är mer tacksamt att lyfta fram i tidningar och teorier. Och det, säger Mårten Medbo och tar en mun te ur en fullkomligt icke-hemgjord kopp, har också i förlängningen påverkat vilka som får stipendium och den arbetsro som sådana ger, och dessutom präglat vilka som får jobb på tongivande utbildningar och som knyts till andra viktiga positioner inom fältet.
– Det är högst troligt att det är de konceptuellt- och textintresserade utövarna som kommer besätta alla professors- och lektorstjänster i framtiden. Och det är verkligen något som oroar mig.

Leran, spår han, kommer hamna i kläm.

Det var också därför han ville doktorera. För att sätta ord på vad leran och hantverket gör. Kan göra. I sig.

Han exemplifierar med att beskriva en mattallrik drejad av mästarkeramikern Kennet Williamsson. Den ser till synes enkel ut, basic, med breda, låga brätten, gräddvitt glaserad, med ett litet nålstick i glasyren kanske. Lågmäld till sin karaktär. Ändå svindlar det i Mårten Medbo när han står framför den.
– Jag blir drabbad. För det finns något i den där tallriken. Och det är absolut inte tomhet.

»För mig fångar huvudet den känsla som kan uppstå när textarbete blir alltför intensivt och orden går på rundgång. Men jag tycker att det går att tolka på fler sätt. Tänk på det berömda Descartes-citatet till exempel, ›Jag tänker, alltså finns jag‹. Det signalerar att sinnena bedrar oss och att det enda vi kan lita på är förnuftet. Det är ett oförnuftigt sätt att närma sig världen på, tycker jag.«
Lerhuvudet ingår i en serie på fem huvuden, »Thinking through clay«, som är en del av Mårten Medbos avhandlingsarbete.

Får han själv välja ord, säger han »lerbaserad språklighet«.
– Inte minst handlar det om något kroppsligt. Och kanske om poesi också. Det där ordlösa mellan raderna.

Men ännu efter fyra års doktorandstudier är det svårt att beskriva. I avhandlingstexten fördjupar han sig i keramikern Sara Möller och konstnären Klara Kristalovas arbeten. Båda jobbar skulpturalt i lera, med känsliga, liksom spontana uttryck. Rinnande glasyrer, fingeravtryck i formerna. Långt ifrån kontrollerad perfektionism.

Också i deras arbeten ser han ett språk.
– Man känner att arbetsprocessen har skett i ett plastiskt material, att här finns en väldig närhet mellan skaparen och leran, en hög närvaro.

Han beskriver leran som »det kanske mest direkta material som finns«, ett stoff som man är nära rent fysiskt när man jobbar. Det kräver inte ens några verktyg för att forma, som i fallet med glas eller trä. Man kan göra direkta avtryck i det med sin kropp. Det är unikt.

Mer specifik är han egentligen inte.
– Jag bara konstaterar att för mig som keramiker öppnar leran språkliga möjligheter.
Men för att lerkommunikationen ska gå fram på bred front, tror han också på kunskap. På »lerbildning«, som han säger. På att lära sig hantverket. På att lära sig materialet.
– Språklig träning är central i alla språk, om man ska förstå nyanserna, kunna gå på djupet. Den som är duktig på lera, har en större lerbaserad språklighet än andra. Man övar upp sin artikulationsförmåga och lyhördhet.

Om man ser på arbete med lera som ett sätt att fördjupa sig i ett språk, blir det djupt problematiskt när skolsystemet slår fast vad språket ska användas till.

Men färre av de unga som utbildar sig idag, även de som med tiden kommer att kalla sig keramiker, kommer att bli lerbildade på djupet, befarar han, och påpekar att en viktig del av hans avhandling också syftar till att belysa brister i ett högskolesystem som idag främjar ett visst slags konsthantverk, det konceptuella – och som inte är särskilt intresserat av de uttrycksmöjligheter som tar avstamp specifikt i leran.
– Jag är kritisk mot den instrumentella syn på konsthantverk som slagit igenom starkt inte minst på konsthögskolorna det senaste decenniet, där konsthantverk ses som en metod för att uppnå något annat, och där det i första hand ska användas till att exempelvis ifrågasätta normer och strukturer…

Han tystnar en liten stund och förtydligar sig. Eftertänksamt.
– Eller rättare sagt, jag är kritisk mot när högskolorna, där fördjupning ska ske, slår fast att konsthantverket ska vara »ett verktyg för kritiskt undersökande«, som det numera exempelvis står i programförklaringen till masterutbildningen i Craft på Konstfack. Om man som jag ser på arbete med lera som ett sätt att fördjupa sig i ett språk, blir det djupt problematiskt när skolsystemet slår fast vad språket ska användas till. Vad man ska säga borde vara upp till dem som talar språket! Det är en frihet som är
viktig att försvara.

Han återkommer till »lerbildningen«. Den har såklart också med hantverk att göra. Och med kulturhistoria.
– Den har många nivåer. En lerbaserat bildad person kan inte minst läsa den här, säger Mårten Medbo och knackar lätt på den fabriksgjutna tekanna som står framför honom på bordet. Stram i formen, blank i glasyren.
– Inte ens den här upplevelsen är tom. Tekannan har inte uppstått i ett vakuum. Pipen är si eller så av en anledning. Kärlet har en kulturell laddning. Eller tänk på jorden och leran, hur människan skapades ur leran – mytologi och historia. De flesta har dessutom en personlig erfarenhet av lös lera, som de trampat i nångång…

De skulpturer han bygger med hänkelpressade stengodsslangar monterade på drejade former är ganska nya. En balansgång mellan det motbjudande och tilltalande, säger han.

Han växlar in på »tyst kunskap«, begreppet som beskriver erfarenhetsbaserad, praktisk kunskap som erhålls genom övning. Ibland tänker han att det är symptomatiskt att det har dykt upp ett sådant uttryck i ett samhälle där det verbala språket har en så stark ställning. Att kunskapen beskrivs som »tyst« har att göra med att den är svår att skriva ner, menar han.

Precis som den lerbaserade språkligheten.

Han tänker tillbaka på när han själv lärde sig dreja.
– Har man, som jag, varit lärling i en verkstad vet man att det inte är tyst. »Nej, så där kan du inte göra, gör så här istället«, det pladdras på rätt rejält. Men det är inte särskilt effektivt att förmedla det i bokform. För den som vill lära sig är det mer verkningsfullt att vara mitt i görandet, tillsammans med kunniga människor.

Att kunskapen beskrivs som »tyst«, menar Mårten Medbo, är en tolkning som kommer utifrån, från en värld utanför hantverket.
– När jag lärde mig dreja tittade jag, försökte och fick instruktioner. Det handlade i högsta grad om kommunikation, alls inte om tystnad.

Eller tomhet.

Han visar vägen in i skolsalen bredvid köket, till verkstaden. Det ligger tunt, grått lerdamm i luften, luktar fukt och lera. En drejskiva väntar vid fönstret, hjälpligt avtorkad. Här och var står pågående arbeten, inplastade för att inte torka i förtid.

Nästa gång vi träffas är den här keramikern doktor. ­

28 september 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy