Maskor, mönster och moral

Själv drabbades hon av en prunkande rosenmönstrad och virkad yllesjal för tjugo år sedan. Den hade använts i Floda-dräkten. I samma veva trillade hon över ett skolfoto från slutet av 1800-talet. Där hade barnen likartade sjalar. Och plötsligt såg hon all virkning i dräkten från Nås: Det var centimeterbreda virkade band som kantade fållen på de tunga yllekjolarna, det var virkade hängslen, hättor, vantar och sjalar.

Sedan dess, och inte minst i sin nuvarande roll som verksamhetschef på Dalarnas museum, är virkningsglasögonen på, säger hon och växlar in på Nås igen, socknen kant i kant med Dalälven, strax söder om Vansbro. Där blomstrade virkningen från andra halvan av 1800-talet och ett antal decennier framåt.
– På den tiden hade så gott som varje by något som de satsade extra på. Som påsömmen i Dala-Floda, knypplingen i Mockfjärd eller skinnet i Malung. Man ville nog ha något i sitt dräktskick som visade den sociala identiteten och ett område där ingen annan slog en på fingrarna, resonerar hon.

Och i Nås blev det just virkningen. Flerfärgsvirkningen.

Öglor har människor gjort i tusentals år. Och den torra definitionen av virkning är just en kontinuerlig och oavbruten serie öglor av tråd, som görs med hjälp av en krokförsedd nål.

I virkningen såg hon ett lyxarbete och exempel på förslappning.

Men virkningen är tämligen outforskad. Ingen vet hur gammal den är, även om den ofta beskrivs som ny. Den första kända virkbeskrivningen publicerades i en holländsk damtidning 1824, och tjugo år senare kom den första på svenska: Om spetsvirkning. Men tekniken är äldre än så. Urgammal menar vissa.

Just i Sverige finns det minst ett belägg från det sena 1600-talet. Det är en pung hos Kungliga Myntkabinettet, daterad till 1693 och rätt avancerat virkad, näppeligen ett nybörjaralster, menar Pia Sundgren i en uppsats vid Linköpings universitet. Flera 1700-tals fynd har också gjorts. Men själva genombrottet kom först i mitten och framför allt under den senare delen av 1800-talet, då köpegarn började bli mer lättillgängligt. Virkning är en materialkrävande teknik, så riklig garntillgång har nästan varit en förutsättning för blomstringen. Det var med andra ord inte enbart i Nås som virknålen gick varm.

Men också hur tekniken i sig vuxit fram är ovisst, även om olika teser cirkulerar. Vissa menar att den är en vidareutvecklad form av påtning, som kan ses som en enkel form av virkning. Andra hävdar att den sprungit fram ur tambursömmen, ett broderi där en fin virknål sticks genom ett i syram uppspänt tyg, och en form av luftmaskor skapas. Kanske har tyget med tiden uteslutits, spekulerar man. Eller så är en kombination av påtning och tambursöm svaret.

Men i ärlighetens namn har ganska få forskare intresserat sig för att försöka ta reda på det.

Kanske beror det på att virkningen har gått en hård match mot dömande blickar. Och ibland fortfarande gör. Inte minst var flera av det sena 1800- och tidiga 1900- talets tongivande kulturpersonligheter här i landet kritiska mot tekniken, som ansågs inriktad på pynt istället för nytta – en värdering som gjort avtryck även på eftervärlden. Kändast idag är nog kommentarer av Hemslöjdsrörelsens grundare, Lilli Zickerman, som beskrev virkning som ett lyxarbete och exempel på förslappning. Det moraliska förfallet syntes genom att tekniken kunde utföras halvliggande, menade hon.

Men hon var inte ensam. Virkningsmotståndet var utbrett också i stora delar av Europa. Ta Preussen vid 1800-talets slut till exempel. Där förbjöds den onyttiga virkningen i skolslöjden.

Det går heller inte att komma undan tidsandans roll. 1800-talets slut och 1900-talets början präglades av nationalromantiska ideal och många letade aktivt efter »nationella särdrag«. Då uteslöts sådant som inte passade in i den mallen. En teknik som dels ansågs nymodig, dels förknippades med stadsliv och borgerlighet istället för med den »genuina« landsbygden, blev därför inte vidare intressant att dokumentera.

Men i det dömande klimat som gått i arv, har flerfärgsvirkningen klarat sig bättre från spydiga kommentarer än runda virkade dukar, gardinkappor och spetsprydda överkast. I synnerhet den som kommit att förknippas med dräkter.

Som i Nås.
– Kulturella makthavare har sett med blida ögon på bondemiljöns estetik och görande. Och det som tagits upp i dräktskicket har behandlats lite annorlunda än andra så kallat nya tekniker, konstaterar Anneli Palmsköld, lektor på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet, en av dem som trots allt forskar om virkning.

Flerfärgsvirkningen är dessutom både tålamodskrävande och pillig. Vad som än sagts om teknikens degenererande egenskaper, så kräver den både ett stort mått av uthållighet och koncentration. Men kanske har virkning också blivit måltavla för kritik i och med att den inte tillåter simultana aktiviteter. Jämför exempelvis med hur rutinerade stickare kan titta på teve medan maskorna klirrar vidare – eller hur fäbodstintor en gång i tiden gick, vallade kor och stickade samtidigt – medan virkaren inte släpper nålen med blicken.

Men Anneli Palmsköld lyfter också fram fördelar gentemot exempelvis stickningen: Även om man mönstrar i många färger, behöver inga flotteringar bildas på den flerfärgsvirkade baksidan. Tekniken är tillåtande; om man råkar hoppa över en maska syns det knappt, och man kan ofta dölja sina misstag utan större problem. Dessutom går det att öka respektive minska väldigt enkelt. Två maskor virkade i en och samma ger en ökning, en överhoppad maska knaprar in.

Flerfärgsvirkning karakteriseras av fasta maskor i bakre maskbågen och av att man hela tiden virkar med rätan vänd mot sig. Dessutom använder man minst två olikfärgade garner.

Under virkningens gång väljer man att dra den färg genom maskbågen som man vill ska synas i mönstret just då. Övriga trådar ligger kvar dolda och inbäddade inne i virkningen och löper med hela arbetet igenom, tills respektive färg behövs. Då plockas den upp igen.
– Det är lite pilligt, men roligt, säger Ulla Berglund Brasch, som till i våras var hemslöjdskonsulent i Dalarna och som avslutande satsning före pensionen skrev boken Folklig virkning. Nås socken Dalarna. Den baseras på en inventering av flerfärgsvirkning som gjordes i Nås på 1990-talet.

Hon påpekar att ett av flerfärgsvirkningens särdrag också är att garnet tas av vid varvets slut och att virkningen sedan återupptas vid föregående varvs början. Man vänder alltså inte på arbetet och virkar tillbaka – om man inte virkar runt vill säga, för då är det bara att virka på, men alltid med rätsidan mot sig.

Anna-Karin Jobs ser en fördel med »klippa av och börja om-metoden«:
– Om man jobbar med flera färger är det lätt att nystan trasslar ihop sig. Men när jag flerfärgsvirkar brukar jag klippa av en lämplig längd på tråden redan från början. Då behöver jag inte förhålla mig till en massa nystan och kan bara dra tråden ur trasslet om det behövs. Det är snabbt och effektivt.

Men vidare snabbt går det inte att virka exempelvis en hjärtvärmare, den sjalstyp som man lägger över axlarna och i kors över bröstet, snor runt ryggen och till sist knyter på magen. Sådana användes bland annat som ytterplagg i Nås på 1800-talet. För att virka en hjärtvärmare utgår man från en uppläggning på runt 800 maskor. För kjolflätor
till Nås dräktkjolar behövs å andra sidan än fler: Bandet ska räcka till en kjol med omkrets på runt 3,25 meter och vara fullt med intrikata mönster.

Alla motiv som går att rita upp på ett rutpapper kan flerfärgsvirkas, förklarar Ulla Berglund Brasch.Varje ruta motsvarar en maska. Men det är bra att tänka på garnets grovlek. Det ska gärna vara tunt, eftersom flera garner virkas in i samma alster. Helheten blir lätt klumpig annars. I 1800-talets Nås var det ullgarn som gällde. Tunt, mjukt och fyrtrådigt. Eller tvåtrådigt om det var handspunnet.
– Men ett bomullsgarn kan vara bra för nybörjaren, påpekar Ulla Berglund Brasch. Det är lätt att hamna snett med virknålen i det mjuka ullgarnet och att oavsiktligt dela upp det, konstaterar hon och tipsar om en virknål på mellan 1,5 och 2,5 millimeter.
– Det är handlaget som bestämmer. Virkar du löst tar du en mindre nål för att uppnå en fast kvalitet.

Även en fast kvalitet är lite av flerfärgsvirkningens signum. Slutresultatet blir stadigt, nästan stumt till känslan, och saknar helt och hållet stickningens elasticitet.

I ett undanskymt rum på Dalarnas museum drar Anna-Karin Jobs Arnberg några skåp åt sidan och en rad hyllor öppnar sig. Det är här textilsamlingarna förvaras. I ett fack ligger gamla hjärtvärmare från Nås invirade i prassligt papper. Hon vecklar ut en och pekar.
– Flerfärgsvirkning kombineras nästan alltid med andra tekniker. Titta, här är det stolpar, luftmaskor och en uddkant. Och se på den här hättan. Också den har en uddkant, utbrister hon.
– Flerfärgsvirkningen är nästan aldrig ensam.­