Mikael Edström sneglar på en ung talls årsskott. Sedan 1999 har han samlat på tecken i naturen som kan tipsa honom om när saven stigit nog högt i furorna för att det ska gå halkigt lätt att hugga bort barken. Årsskottens längd har hittills gett den bästa informationen, och i skogen i hälsingska Rengsjö har de nu hunnit bli sju, åtta centimeter.
Den självimpregnerade tallen
Jämför man med gamla tiders kvalitetsvirke står sig trä på svenska brädgårdar oftast slätt idag. Det har vuxit för snabbt och glest. Men också frodvuxna furor kan få kådrik ved som klarar sig från röta, om man hjälper dem lite på traven. Följ med och kata tall!
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Bofinkar jublar sina slingor i träden bredvid. Det är slutet på maj.
Och det är dags.
Han minns exakt när nyfikenheten väcktes. Det var en solig vårdag på vedbacken. Visserligen hade han alltid varit intresserad av trä och gamla tiders virkeskunskap; han är både snickare och byggnadsvårdare. I den lokala hembygdsbyn brukade han närgranska timret i de flera hundra år gamla gårdarna och begrunda varför det omålade, silvergrå träet klarat sig så bra, sekel efter sekel, medan dagens fasader och fönsterbågar måste bytas ut gång på gång. Tänka på kärnved, kådans impregnerande egenskaper och på hur människor i alla tider påverkat träd för att få bättre virke.
Men den här dagen på vedbacken var annorlunda. Det var då han fattade beslutet.
– Där låg en bit av en smal liten stam som fejats av en älg. Barken var avskavd på ena sidan och just där hade tallen stressats att producera mer kåda, det syntes så tydligt på märgstrålarna i snittytan. Det var då jag bestämde mig: Kan älgar skapa kådrikt virke, kan jag!
Strax därefter katade han sin första tall.
Principen är enkel: Genom att hugga bort bark på vissa delar av trädet och låta det stå kvar på rot ett par år, stressar man det till att producera mer av sitt eget bekämpningsmedel – hartsen, kådan. Furan självimpregnerar sig. Eller för att krångla till det lite: Man gör illa tallen så att den som försvar framställer mer harts i märgstrålarnas parenkymceller och i hartskanalernas epitelceller. Följden blir att hartsnivån stiger tiofalt i den yttre och porösare splintveden och att virket blir både mer rötbeständigt och mer vattenavstötande. Trädets svampbekämpningsmedel, pinosylvinet, växer också till och virkets densitet ökar. Samtidigt minskar fukthalten i träet och splintveden slutar att röra sig så mycket när vädret slår om.
Efter sex år fällde Mikael Edström så den förstlingskatade furan.
Visserligen hade trädet svettats så ymnigt att en hel del av kådan samlats i sega droppar utanpå stammen istället för inuti. Det berodde på att han barkat för brett. Och visserligen hade veden angripits av blånadssvamp och bitvis blivit blåflammig till färgen, »en öppen dörr för nedbrytning«, som han säger. Men han skiner ändå upp:
– Det var häftigt alltså! Jag fick rysningar. Det var stort. Jag hade lyckats. Virket var fullt med kåda också i splintveden. Det här var vägen mot bättre virke.
Den första fetveden blev med tiden syllar och väggstockar i en gammal smedja. Och idag har Fetvedens vänner, den förening som i förlängningen växte fram ur hans engagemang, ett åttiotal medlemmar.
Egentligen är det kärnved som varje byggnadsvårdare längtar efter; det åldrade och mogna träet längst in i stammen, innanför den porösa och fuktkänsliga splintveden. Att just det är kvalitetsvirke har man vetat i alla tider. Lyssna på Christopher Polhem till exempel, den svenska mekanikens fader, som på 1700-talet skrev: »Det aldra bästa och fullkomliggaste furutimbret ähr det som har heel tun yta ock kiärnan består af grofa ådror, fulla medh tiära och ähr helt tungt så tårt som rådt.« Eller läs Kungliga Byggnadsstyrelsen reglemente från slutet av 1930-talet: »Allt byggnadsvirke skall vara tätvuxet, friskt, fullmoget, vinterfällt och i möjligaste mån rätvuxet«.
Idag instämmer också vetenskapen i det som gamla tiders träkunniga människor vetat i århundraden, att kärnved står bra emot röta och svampangrepp, attraherar färre skadeinsekter och inte rör sig lika mycket vid väderväxlingar som den ytliga, fuktkänsliga splinten. Men trots sina kvaliteter, är kärnvirke sällsynt i dag. Varken skogsbruk eller sågverksindustri främjar tillgången. Kärnved uppstår nämligen främst i åldrade och långsamt växande stammar. Men idag är majoriteten av svenska träd yngre än en pensionär, och bara 6 procent är äldre än 140 år. Skogarna är glesa, furorna växer snabbt och tas ner vid rätt låg ålder. Dessutom ratar sågverken ofta de få kärnvedsladdade stammar som kommer in, både för att de avviker från övrigt sortiment
och för att de riskerar att kåda igen maskinerna. Det är inte ovanligt att kvalitetsvirket blir pappersmassa och flis.
Men mot alla odds ligger det tungt och kådrikt virke i skuffen på Mikael Edströms kombi, med många av kärnvedens egenskaper. Trots att det kommer från sisådär
80 år gamla träd som vuxit upp i gallrad skog.
Det är katad tall. Eller fetved, tjärved, törved. Kärt barn har många namn.
Trälapparna i Mikael Edströms baklucka är så feta att de känns kalla och fuktiga att ta i. De är så tunga att man blir överraskad när en bit langas över. Strimvis är träet bärnstenslikt.
Med fetveden får man helt enkelt bättre virke att snickra av. Det rör sig ytterst lite och det är naturligt impregnerat. Helt utan gifter alltså. Det borde väl vara något att satsa på för framtiden?
Den här försommardagen med åskan hängande som ett hot i luften, och då tallarnas årsskott just passerat sju centimeter, står hans bil parkerad på Hia, sandheden utanför Rengsjö samhälle. Det är någon kilometer från gården där han jobbar som snickare. Här, i den glesgallrade skogen, har han köpt tallar på rot för 250, 300 kronor styck.
För tillfället hukar han på marken bredvid en rakryggad fura och kikar upp längs stammen. Han vill avgöra var trädets buk- respektive ryggsida är, eftersom kådan främst kommer breda ut sig under de katade områdena, och nu vill han anpassa virket för att fungera som bäst vid timring. Barkningen ska därför ske på tallens svagt konvexa respektive konkava sidor, en remsa på var sida av stammen.
Runt omkring står tallar som katades redan förra våren. Snittytorna har grånat lite och på vissa håll tyvärr också spruckit en aning. Nu, när det är ny savningssäsong, ska han bredda de barkade remsorna, utvidga snitten. Om han hade barkat större ytor på en gång, hade risken för sprickbildning ökat än mer och veden hade riskerat döden innan den hunnit bli tillräckligt kådsprängd. »Kata mindre, då reagerar tallen patologiskt på skadan«, som Rolf Gref säger, docent emeritus vid Institutionen för skoglig genetik och växtfysiologi på skogshögskolan i Umeå. På 1990-talet gjorde hans doktorander beständighetstester på virket från katade träd i Jokkmokkstrakten – de ledde till ett av ytterst få vetenskapliga be-lägg för att metoden är något att satsa på. Erfarenhetsmässiga belägg, däremot, finns sedan urminnes tider, påpekar Mikael Edström vant.
Han lutar yxan mot ett träd bredvid. Det är en liten handbila som han ärvt efter sin morfar. Under tiden vässar han helt snabbt Ejabågens saxslipade blad, han har fäst barkjärnet på ett teleskopskaft av aluminium, som går att räta ut till en längd på drygt sex meter. Det betyder en potentiell barkningshöjd på runt sju och en halv meter, upp mot himlen till. Kådimpregneringen sker just innanför de barkade områdena, så ju högre han barkar, desto mer kådrikt virke kan han skapa sig.
Sedan markerar han en lodlinje i stammen med några snabba snitt med yxan och låter bilan pendla mot barken så att den lossar i flygande flagor. Slänghyvel, kallar han den, och det illustrerar rätt fint hur han jobbar. Han hugger en sju, åtta centimeters remsa från roten och upp till brösthöjd ungefär. Utöver skorpbarken måste också all kambium bort, påpekar han, det är det tunna ljusa tillväxtskikt som ligger som en film runt stammen, innanför barken. Den klibbiga, savdrypande stammen måste blottläggas helt i snittet.
Över huvudhöjd katar han vidare med en bastkniv i några drag, innan han plockar upp barkjärnet, med än så länge hoptryckt skaft. Han skjuter in järnet under barken och det glider mot den halkiga stammen så att barken släpper i flera meter långa remsor. Då och då förlänger han teleskopskaftet. Hela tiden regnar det barkflagor och skvätter sav. Glasögonen blir klibbigt prickiga och det doftar terpentin. När den långa barkremsan släpper, landar den med en duns.
– Se upp för övervallade svartkvistar, eller bultallar, tipsar Mikael Edström. De kan knäcka barkjärnsbladet. Runda kvistarna vid sidan av när de dyker upp i färdriktningen, barken kommer att släppa där ändå. Och när det klibbar fast kambium på barkjärnsbladet, kan du skrapa av järnet mot skorpbarken.
I dagsläget har han barkat 22 tallar. Dessutom har han toppkapat 11. Det är ytterligare en metod för att åstadkomma bättre virke genom att reta igång furans naturliga försvarsmekanismer. Med hjälp av en skylift har han åkt upp mot molnen och sågat av två tredjedelar av tallarnas toppar. Så lär de ha gjort i Norge redan på medeltiden – om än utan skylift. Man tror att det var genom att toppkapa tallar och låta dem stå kvar på rot i tio, tjugo år som ett par av Norges medeltida stavkyrkor fick enastående hållfast virke som ser friskt ut än idag.
Efter att toppen på trädet tagits av, bromsas tallens tillväxt upp och kärnvedsandelen ökar i virket. Också effekten av toppkatning har undersökts på doktorsavhandlingsnivå, men eftersom furorna bör stå i runda slängar 15 år innan de fälls, och avhandlingsarbete bara pågår ett par år, bedöms den vetenskapliga tillförlitligheten inte hundraprocentig.
Mikael Edström kommer in på det katade virkets kvaliteter och gör en snabb jämförelse med det tryckimpregnerade trä som de flesta brädgårdar rekommenderar när man frågar efter material som håller över tid och som är så underhållsfritt som möjligt.
– Tryckimpregnerat trä står mot röta bra, brädgårdarna brukar ge en femtonårig garanti. Men det innehåller samtidigt en massa gifter. Dessutom rör det sig lika mycket som vilken splintved som helst. Med fetveden får man helt enkelt bättre virke att snickra av. Det rör sig ytterst lite och det är naturligt impregnerat. Helt utan gifter alltså. Det borde väl vara något att satsa på för framtiden?
Men hittills verkar inte genombrottet nära, även om minst en arkitekt ringt till Mikael Edström i jakt på fetved att använda till bygget av ett höghus. Men sådana virkesvolymer finns inte i dag. Och än så länge ser det också lite trögt ut för framtiden.
Ett problem är den korta savningssäsongen. Den begränsar när arbetet på plats i skogen kan göras. Saven skjuter dessutom i höjden vid olika tidpunkt i vårt avlånga land. Bara i Rengsjö, berättar Mikael Edström och sänker bakjärnet ett ögonblick, skiljer det tre veckor mellan Hia och en skog han också har koll på, en mil bort. Man måste
vara alert och flexibel i katningsbranschen.
Numera betalar det sig heller inte att satsa på kvalitetsvirke, påpekar Charlotta Håkansson, jägmästare och doktorand på Institutionen för skog och träteknik på Linnéuniversitetet. Hon gjorde sitt exjobb om katade tallars virke för runt tjugo år sedan.
– Det kostar pengar att särlägga virke vid hanteringen, både vid avverkning och i sågverk. Och tittar man i virkesprislistor idag, ser man att det inte betalar sig att komma med bättre kvalitet.
I dagsläget är det med andra ord fortfarande kvantitet och inte kvalitet som betalar sig. Ett systemfel, kan man tycka.
– Skogsindustrin är lite rädd för ett udda sortiment. De är mer intresserade av vad de har, inte av vad de kan få, och satsar därför på tryckimpregnering, kommenterar Rolf Gref, som ju tidigare var docent vid skogshögskolan i Umeå. Han tycker om tanken på fetved i timrade fritidshus, fönsterkarmar och gamla kulturmärkta byggnader. Men han skulle inte rekommendera det till moderna byggnader. Bland annat på grund av färger. Målningen kan bli ett problem i samtiden, tror han. Fett virke passar bäst med oljebaserade färger.
– Man måste måla enligt principen »lika löser lika«.
Men det ser inte Mikael Edström som ett problem, snarare som en möjlighet, linoljefärgsförespråkare som han är. Och han kontrar med några motfrågor.
– Vill vi inte ha bättre virke? Som håller över tid? Det är dags att sluta tänka kortsiktigt. Det här handlar om framtiden.