I teoriernas tid

Krävande uppsatser istället för tid vid vävstolen. Långa litteraturlistor som alternativ till händerna i leran. De senaste åren har textmängden vuxit på design- och konsthantverkshögskolorna. Hotas den praktiska kunskapen?

Text Malin Vessby
Illustration Ida Holmedal
25 maj 2016

– Burkplåten finns i mängder av färger och mönster. Och den är tacksam att arbeta med. Jag använder samma verktyg som när jag klipper och viker i papper, en sax och en strumpsticka, säger Elisabet Berg om de svärmar med insekter som hon just monterat upp på en utställning i Karlstad. Förföriska nattflyn av ölburk. Skimrande gröna skarabéer. Metalliska skalbaggar i Pripps blå-blått. Systematiskt uppnålade lådvis, som hos en entomolog.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Utöver konsthantverkare är hon också grafisk formgivare och illustratör, utbildad på Konstfack på 1980-talet. Men för tillfället är hon mest bekymrad. Hon grunnar över konst- och designhögskolornas utveckling och påpekar att det läggs allt mer tid på akademiska metoder, på att läsa, teoretisera och lära sig skriva på ett visst sätt. Och med ens finns mindre tid kvar för att fördjupa ett konstnärligt, sinnligt och hantverksmässigt kunnande. Det är en felprioritering, menar hon.
– Konstnärliga processer tar tid. Man behöver ofta jobba ihållande för att saker och ting ska hända. Då kan allt ta en ny vändning. Men om man ständigt tvingas hacka upp tiden, läsa och skriva tidskrävande uppsatser enligt en viss formell akademisk struktur, då går man miste om de impulserna. När ska studenterna få tid att öva på hantverket och hitta sitt eget uttryck?

Själv ser hon utvecklingen som ett symptom på akademikerkomplex. Hon gör en paus.
– Kan ni inte starta en debatt om det här?

Anders Ljungberg står i matkön till restaurangen när telefonen ringer. Det skramlar av bestick i bakgrunden. Matgäster buffar och sorlar. Ändå behöver han ingen betänketid.
– Teorin i sig är inte ett problem!

Det som var en själv-klarhet att kunna och vara förr, behöver inte vara lika angeläget idag. Hantverk är inte något statiskt.

Han är silversmed och nybliven Konstfacksprofessor i konsthantverk och det hörs att han är van att prata om de senaste årens utveckling på konsthögskolorna, där kravet på uppsatsskrivande efter akademisk modell har ökat på senare år och antal timmar som läggs på litteratur har blivit fler och fler.

Han avfärdar ganska snabbt de som kritiserar teorins växande utrymme.
– Det handlar om rädsla. Personer som utbildat sig i det gamla systemet känner inte igen sin praktik. Men utveckling har alltid skett. Och konstnärlig forskning är viktig. Däremot kan det ibland vara problematiskt att rakt av applicera en modell och ett språkbruk som är hämtat från ett annat fält och tvinga det på sin praktik. Men det pratar vi otroligt mycket om, hur man ska kunna se teorin som en del av sitt arbete.

Att han själv inspireras av teori, syns i hans silversmide. Där varvar han ekvilibristiskt hantverk som osynliga lödningar och drivna silverytor utan minsta skråma med filosofiska, fenomenologiska resonemang. Hans kannor är tvetydiga och dysfunktionella, med pipar böjda åt överraskande håll, kanske med handtag hämtade från ytterdörrar. Han vill att de ska sätta fart på tankar.
– Tider förändras och utbildningar med dem. Förr var det självklart att man skulle kunna driva en skål perfekt för att anses vara en bra smed. Helst i silver dessutom. Och helst skulle man vara man. Men numera förhåller vi oss kritiska till sådana normer. Och sätter ord på dem. Inte minst normer kan bli synliga genom teori. Och det som var en självklarhet att kunna och vara förr, behöver inte vara lika angeläget idag. Hantverk är inte något statiskt.

Att man inte får chans att verkligen fördjupa sig i olika hantverkstekniker på konsthantverkshögskolorna idag, håller han heller inte med om. Den som går på smidesfacket kan absolut lära sig att driva en skål till perfektion, och få allt stöd som behövs i det, säger han med eftertryck.
– Precis som den som hellre vill jobba med att limma ihop plastpåsar, stöttas i att utvecklas i det.

Ingela Josefson rynkar ögonbrynen. Efter många år som rektor på Södertörns högskola och professor på Centrum för praktisk kunskap arbetar hon idag som gästprofessor vid Stockholms dramatiska högskola. Att hon tog den tjänsten handlade delvis om att hon ville försäkra sig om att görandet och hantverkskunskapen inte kommer i kläm på utbildningarna, när vikten av teori betonas allt mer både i styrdokument och samtid. En grindvaktsposition.

Kritiken mot teoretiseringen av de tidigare mer praktiskt lagda konsthögskolorna har nämligen inte alls med rädsla att göra, säger hon resolut.
– Det finns en reell risk att teorin urholkar kvaliteten i görandet! Det måste vi vara medvetna om och förhålla oss till.

Men hon är inte skeptisk till skrift i sig. Utan främst till ett slentrianmässigt val av teorier och angreppsätt. Tomma ord. Det finns ett förhärskande akademiskt förhållningssätt, menar hon, där man letar befintliga teorier och tankemodeller från andra områden och tillämpar dem på praktiken – oavsett om de träffar mitt i prick eller skjuter bredvid målet.
– Då blir praktiken tillämpad teori, och därmed underordnad, konstaterar hon.

Men, påpekar hon, det finns också sätt att arbeta med text som istället kan tjäna konsthantverket. Ingela Josefson redogör för en metod där studenter utgår från sina verk och sitt eget arbete, beskriver, närgranskar och sätter ord på ett problem eller dilemma, och först därpå vänder sig till litteraturen för att se om den kan belysa de frågor som uppstått. Då blir teorin relevant, menar hon.
– Du ska utgå från det praktiska arbetet. Om man hela tiden arbetar nära det, så undviker man tomma ord. Och man undviker att teorin tränger ut praktiken.

Men så går det ofta inte till, poängterar hon. Och därför ser hon en risk för att teorin knaprar utrymme på den praktiska kunskapens bekostnad.

Det har nämligen hänt förr.

Ett exempel är sjuksköterskorna. När deras utbildning lyftes in i högskolan på slutet av 1970-talet och plötsligt skulle baseras på vetenskaplig grund, uppstod ett kunskapsglapp. Nyutexaminerade sjuksköterskor fick svårare för de praktiska delarna av jobbet, något som gick ut över mötet med patienterna. Och exemplen kan göras fler. I England, berättar Josefson, ser man numera en tendens att de som får lärartjänster på konsthögskolor är de som har doktorerat: Den akademiska erfarenheten överordnas den praktiska. Att vara en briljant keramiker med didaktisk kompetens eller en gudabenådad väverska och pedagog, står inte längre högt i kurs. Och det kommer sannolikt få konsekvenser för vad som lärs ut på skolorna i framtiden, spår hon.
– Jag hoppas att det inte blir likadant här. Det skulle gå ut över ett kvalificerat konstnärligt kunnande.

Den norska konsthantverksteoretikern Jorunn Veiteberg är mer positiv, när hon flimrar fram på Skype från hemmakontoret i Köpenhamn. Till vardags är hon gästprofessor på HDK i Göteborg, tidigare bland annat professor på konsthögskolorna i Oslo och Bergen och för några år sen också redaktör på tidskriften Kunsthåndverk.
– Det räcker inte att träna det hantverksmässiga, man måste också kunna formulera sina projekt och förstå kontexten man verkar inom. Det är nödvändiga färdigheter för konsthantverkare idag. Har man konstnärliga ambitioner räcker det inte att behärska hantverket, säger hon och sammanfattar:
– Det handlar inte om att göra praktiker till teoretiker, utan om att ge praktiker fler redskap. Och att utveckla deras förmåga till kritisk reflexion.

Andreas Nobel däremot, är av en annan åsikt. Han har just tillträtt en tjänst som lektor i »historia, teori och kontext« på Beckmans designhögskola. Men trots det är han skeptisk till just teori. Åtminstone på konsthögskolor. Kritisk reflexion, menar han, kan ta sig olika uttryck. Den behöver inte nödvändigtvis pressas in i text och ord. Det perspektivet är otillräckligt.
– Varje slöjdare vet att man reflekterar hela, hela tiden medan man arbetar, med tanken, med kroppen, på många olika vis.

2014 ägnade han en stor del av sin doktorsavhandling till att diskutera hur kroppens kunskap ständigt underordnas tankens, och han ser utvecklingen på konsthögskolorna som ett tecken på det: »Det är min erfarenhet att de tvärfackliga försök som görs i syfte att integrera teorin i praktiken och vice versa ofta leder till en ytterligare stärkt ställning för traditionellt akademisk och text-baserad teori på formens och den praktiska kunskapens bekostnad«, skrev han då.

I botten är han formgivare och inredningsdesigner – och han bågsvarvade delar av sin avhandling, som kom till inom det fortfarande rätt nya akademiska fältet konstnärlig forskning. Det blev en pall, en spegelram och ett litet bord, bland annat. I huvudsak i al.
– Jag hamnar allt mer i att text eller ej på konst- och designhögskolor är en makt- och klassfråga. Om vi bestämmer att kunskap bäst fångas i text, kommer den att vara ett privilegium för somliga. Alla andra kunskapstraditioner exkluderas, trots att de tidigare haft stort utrymme just på design- och konsthantverkshögskolorna. Men nu börjar synen på språket som enda väg till reflexion att ta över även där, säger han och avslutar med att peka på en öppning i högskolelagen.
– Det står faktiskt ingenstans att man måste skriva som examinationsform. Däremot kan varje högskola fatta sina egna beslut om det. Man skulle alltså teoretiskt kunna slöjda sin examensrapport. Eller dansa den. Det är en intressant tanke.

25 maj 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy