Låta leva

Varför?
Av nyfikenhet. Jag ville se hur det funkar. Och så tycker jag synd om djuren som dör alldeles för tidigt. Fåglar som flugit i samma banor i miljontals år tills människan plötsligt byggt en massa blänkande fönster i deras naturliga miljö. Jag ser det som att jag tar hand om dem.

Var får du fåglarna ifrån?
Jag brukar cykla en liten rutt, förbi stora kontorsbyggnader och bullerplank i plexiglas där jag vet att det ofta ligger fåglar. Om jag ser en fönsterputsare ute på stan går jag gärna dit och tar ett varv också. Senast var det ett stort bostadshus som fått sina rutor tvättade. Träden mitt emot speglades i glaset och självklart var det en stackars fågel som tutat rakt in. Då håller jag mig framme. Jag har alltid plastpåse och handskar med mig. Så snabbt och odramatiskt jag kan plockar jag upp fågeln och går direkt hem till frysen. Just nu har jag ganska mycket småfåglar sparade. Rödhake, stare, ett par måsungar som har fallit ur ett bo. Kajor och skator. En nötskrika. Vanliga trädgårdsfåglar. Gråsparvar.

Hur länge kan de ha legat?
Jag tar bara de allra, allra färskaste. Den får inte ha varit död i många timmar. En gång var det en som såg att jag tog en fågel. När hon frågade vad jag gjorde sa jag bara att jag skulle ta hand om den. »Åh vad fint«, tyckte damen. »Stackars liten«. Jag skyltar helst inte med att jag stoppar upp dem. Jag har nämligen ingen licens för det.

Du väljer att vara anonym i den här artikeln. Varför det?
Jag vill helt enkelt inte hamna i klistret. Enligt Sveriges Zoologiska Konservatorer måste man ha »av länsstyrelsen utfärdat prepareringstillstånd och av jordbruksverket utfärdat godkänd teknisk anläggning«. Annars kan man göra sig skyldig till artskyddsbrott. Det är helt förbjudet att hantera döda vilda djur. Jag hamnar i det här skugglandet eftersom jag vill veta säkert att jag vill ägna mig åt det här innan jag investerar i att utrusta en lokal på rätt sätt. I övrigt gör jag allt som man ska. Jag håller till i en verkstadsmiljö och ser till att jag alltid har handskar och ansiktsmask när jag arbetar.

Vad var det första du stoppade upp?
En kaja. Det är tacksamt att börja med kråkfåglar. De är robusta. Tjockt skinn och inte så mycket fett. Med småfåglar blir det väldigt pilligt för de har så tunna ben och skör hud. Allt som kan ruttna måste ut. Fett, muskler och senor. Det ska bara vara skinn, ben och fjädrar kvar.

Hur går det till?
Det första jag gör är att veckla ut benen och vingarna och se till att allting ligger rätt. Sen skär jag upp skinnet längs med bröstbenet och flår fågeln. Jag använder skalpell, kirurgisk pincett och avbitartång. Vingarna kan man klä av som en kofta och benen kavlar jag ned till »knät«. Fötterna får sitta kvar. Det är som att du tar av den ett par kortbyxor eller kanske snarare en overall. Sen tvättar jag skinnet med såpa och vatten och skrapar muskler och senor från benen. Jag topsar ut hjärnan, fyller huvudet och ögonhålorna med lera, och trycker dit ett litet glasöga. Därpå surrar jag fast träull på skelettet med stark tråd för att bygga upp muskler. Själva kroppen gör jag av träspån. Tänk dig sånt spån som ligger i fina vinlådor ungefär. Långt, smalt, lite hårliknande.

Hur bestämmer du hur fågeln ska sitta?
Jag vill att de ska vara så naturliga som möjligt. Det gäller att jag vet hur de ser ut och beter sig. Jag är inte ute efter nån jättefräsig wow-effekt. Allt jag vill är att behandla dem med största möjliga respekt. Jag sticker in en ståltråd i fågelns motsvarighet till hålfot och fäster längs med lårbenet. Samma sak i vingarna. Det gör att jag kan böja kroppen till den pose jag vill ha.

Vad är det största du stoppat upp?
En kväll satt jag och drack öl på min kvarterskrog när en kompis ringde väldigt uppjagad och berättade om ett fynd – en nyligen påkörd fasan. Han erbjöd sig att plocka upp mig på en gång. Jag sprang upp till bardisken, betalade, bad att få låna en plastpåse, stormade ut med en sopsäck i högsta hugg och så körde vi söderut i en halvtimme. Vi sprang längs vägen mot platsen där han sett fågeln mitt emellan körbanorna. Jag hoppade över räcket och lyfte upp den i påsen och bar den i famnen tillbaka till bilen. Den var i väldigt fint skick. Inte alls smutsig trots att den blivit påkörd. Den måste varit i luften när den träffades av bilen och bara studsat vidare. Det var lite annorlunda att stoppa upp ett så stort djur. Det svåraste var att bygga upp kroppen till rätt form och storlek. Den blev inte perfekt men det var en väldigt rolig träningsgrej.­