I döda djurs sällskap

Kunskap, starkt psyke och minst 20 hjortskallar. Det krävs när två forntida människor ska få nya kläder. Därför gick uppdraget till Helena Gjaerum.

Text Axel Norén
Foto Sara Mac Key
7 februari 2018

Helena Gjaerum tar ett djupt andetag och pressar in kniven. Mården hon precis börjat flå ligger på rygg på en ituriven ICA-kasse på vardagsrumsgolvet framför henne. Hon grimaserar medan hon sågar genom skinnet längs med bakbenets insida från tassen upp mot ljumsken. Hon tänker på sina katter. Arterna är inte särskilt olika – de är ungefär lika stora, mjuka och söta. Helena har aldrig tyckt om att flå. Men nu måste det göras.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Porträtt av Helena Gjaerum.
»Jag har ingen kunskapstörst. Att jag har hoppat mellan olika utbildningar beror mest på att jag är velig«, säger Helena Gjaerum, idag extremkunnig slöjdare och garvare.

Hon har samlat in skinn som ska garvas och bli kläder till återskapade modeller av arkeologiska fynd. En reslig 10 000-åring från Ulricehamn och en förmodad schaman från skånska Skateholm ska få nytt liv. För det krävs några mårdar, en räv, en ren, ett par bävrar och 20 hjortar. Färska skinn är inte alltid lätta att komma över. För att få tag på mårdarna krävdes en telefonkedja på fem personer innan de kunde levereras i en papplåda till Helenas jobb. De fångades i fällor i norra Jämtland där de jagas under säsongen, för att skydda tamdjur från deras angrepp. Hjortarna fanns på närmare håll, i ett hägn två mil från huset.

Processen är precis och kraftfull, men knappast vacker. Helena sitter mellan fårskinnsmattor och leksakslådor och måttar små kontrollerade stick mot djurkroppen. När hon är klar med ena benet upprepar hon proceduren på nästa ben och låter snitten mötas i grenen. Sedan vränger hon benen ur skinnet som ett trilskande barn ur en overall. Hon drar ut fingerlederna med en tång och knipsar av dem med en avbitare. De yttersta lederna måste lämnas kvar, för i dem sitter klorna. Det är ett krångligt moment eftersom hon också vill få bort så mycket kött som möjligt som annars ruttnar och luktar illa.

Därefter går det lättare. Hon rundflår djuret, vilket innebär att magskinnet lämnas intakt. Med ett kraftigt tag om benen drar hon i skinnet som knastrande lämnar buken och vänds ut och in. Vid frambenen tar det stopp och hon fattar åter tag i kniven och ger dem samma behandling som bakbenen. Ansiktet är svårt. På hudens insida finns inga tydliga referenspunkter att utgå ifrån. De svarta ögonen skönjs bara under hinnorna och Helena fokuserar för att inte skada deras kanter. Öronen är också känsliga. Där är huden tunn och kniven slinter lätt igenom.

Det är ärofyllt, men också skrämmande – det här måste bli bra. Jag får inte misslyckas.

Hon pustar och stönar sig igenom processen och undslipper viskande ske-ljud under tiden: ish… usch… och ett enstaka äsch när ett hugg tar fel. Med 18 års erfarenhet borde hon vara härdad, men vissa moment är fortfarande lika påfrestande.
– Min första garvning var ett fårskinn. Det var helt vitt förutom en brun lock mitt på som gick att pilla isär som en sol. Jag tänkte mycket på det där fåret och såg framför mig hur det hade gått och betat. Jag tröstade mig med att jag åtminstone gjorde något fint av det.

Efter 45 minuter är skinn och kropp helt separerade. Köttklumpen glänser och pälsen ligger platt bredvid. Särskilt söt är mården inte längre. Mer äcklig, lite fånig och svår att uppbringa de minsta sympatier för. Det är svårt att relatera till döda djur. Industrialiseringen har sett till att vi bara ser djurens bästa sidor. Antingen är de söta och levande eller oigenkännliga på tallriken eller kanske på vinterjackans huvkant. Som åskådare av processen märker jag hur mitt grepp om pennan hårdnar under vissa moment (knipsandet av fingerlederna är definitivt ett sådant), och jag får en olustig känsla i svalget. Jag måste påminna mig om att det orimliga i situationen inte är Helenas behandling av djurkroppen, utan mina egna svårigheter att bevittna det. För så här har människan gjort i flera tusen år – för att de behövt göra det. I vår tid kallas kockar »nydanande« när de serverar inälvor, tungor och ögon, trots att det för inte särskilt många generationer sedan var en självklarhet att äta kind och göra blodpudding. Varför inte se till att bli både varm och mätt när hjorten tagit sitt sista andetag? Varför inte använda skinnet när djuret ändå är dött? Allt annat är slöseri.

Helena tar tag i bakbenen och gör en liten dans med den slappa djurkroppen som för att dra uppmärksamhet till det absurda i situationen. Ett makabert steg i processen är över, men värre väntar. När det ljusnar ska hon hugga huvudet av mården, ta loss käken och koka den ren från kött.

Det var under ett sabbatsår från geovetarstudierna som Helena kom i kontakt med garvningen. Hon blev antagen på en utbildning i forntida hantverk på Bäckedals folkhögskola utanför Sveg.
– Vi fick testa allt möjligt: flintasmide, järnsmide, skinngarvning, textil, trä och näver. Jag var inte mycket för att tälja, men jag fastnade för garvningen. Jag fascinerades av att se det råa och äckliga materialet bli till något vackert i mina händer. Det var också ett rejält arbete. Jag har ofta sönder saker för att jag tar i, och i garvningen kunde jag ta i hur mycket som helst.

En hjorthjärna.
De saltade hjortskinnen ska fettgarvas med en blandning av hjärna och äggula eller tran.

Hon fick mersmak för det forntida, återvände till Göteborg och pusslade ihop en utbildning till geoarkeolog. Efter några utgrävningar gick hon över till museivärlden och hamnade på Jamtli i Östersund. När Helena flyttade till Undersåker tio mil därifrån fanns inga sådana jobb och hon gick i stället tillbaka till garvningen på heltid. Men dagarna som egenföretagare i en källarlokal med radion som enda sällskap blev snart långtråkiga. Hon saknade kontakt med andra. Under en paus från garveriet utbildade hon sig till integrationspedagog och började jobba på asylboende.

Så en dag fick hon ett mejl av Oskar Nilsson. Skulptören som har gjort sig ett stort namn i en nischad bransch genom att återskapa människors utseenden utifrån skelett. Och nu jobbade han med två betydande fynd. Kunde Helena tänka sig att hjälpa till?
– Jag förstod att projekten skulle kräva sömnlösa nätter, men uppdraget var en chans att kombinera min bakgrund inom arkeologi med mitt hantverk. Det är ärofyllt, men också skrämmande – det här måste bli bra. Jag får inte misslyckas. Jag hade lovat mig själv en paus, men den får vänta.

Bredgårdsmannen hittades på en åker i Marbäck söder om Ulricehamn en sommardag 1994. En förfärad grävmaskinist ringde polisen och berättade att han hittat en gulnad skalle och några ben begravda i jorden. Polisen konstaterade snabbt att om liket utsatts för brott så var det sannolikt preskriberat. Arkeologer åldersbestämde senare skelettdelarna till 10 000 år. I dag ligger de i en monter på Statens historiska museum och ser inte mycket ut för världen. Nu vill Ulricehamns hembygdsförening ha en modell av mannen iklädd tidstypiska kläder. Under Helenas försyn ska Bredgårdsmannen få en tunika av renskinn, och mården ska bli en väska som hängs över bältet. Han ska också få bäverskinnskor och en ryggsäck av rävskinn.

Jag fascinerades av att se det råa och äckliga materialet bli till något vackert i mina händer.

Det andra fyndet Helena Gjaerum ska ta sig an är en 7 000-årig kvinnokropp. Hennes grav hittades i början av 1980-talet som en del i ett större fynd i Skånska Skateholm. Först betraktades området som en boplats, tills en avhandling år 2000 lanserade teorin att det i själva verket är en gravplats för schamaner. Under kvinnan hittades rester av hjorthorn. Arkeologerna förklarar det med att hornen haft en ockult betydelse. Helena är inte övertygad.
– Det man inte kan förklara på annat sätt förklaras med att det är ockult. Jag tror snarare att hon suttit på en pall och att sitsen ruttnat bort. Varför skulle man placera en död människa på ett par hjorthorn? Allt i vår forntid kan inte ha varit mytiskt och kultutövande. Man måste ha varit praktisk även då.

Helena Gjaerum står vid en träbänk utomhus och kokar något på en liten spis.

Kvinnan ska kläs i ett skifferhalsband med bär och fjädrar och en kjol av hjortskinn. Kjolens övre kant ska fållas för att skinnet inte ska skava mot kroppen. Sedan ska den snöras med en läderrem. Lädret i remmen är inte helt genomgarvat, vilket gör den styvare. Kjolen ska utsmyckas med mårdkäkar och 120 hjortframtänder. Det betyder att 20 hjortar måste sätta gaddarna till för att utsmyckningen ska bli klar.
– Jag blev kallsvettig när jag upptäckte att det bara skulle vara framtänder. Jag får leta runt i jaktgrupper på Facebook och efterlysa tänder eller hoppas att det går bra med substitut. Det finns andra djur med snarlika tänder.

Människan har garvat skinn i tusentals år för att göra dem mjuka och motståndskraftiga mot förruttnelse. I dag används oftast kemikalier, och bland dem är hälsovådlig och miljöfarlig krom den mest utbredda. Helena ska garva hjortskinnen med fett. Skinnen hon använder är konserverade genom saltning, vilket gör dem ogästvänliga för mikroorganismer. Hon skrapar bort salt, fett- och köttrester och lägger skinnet i Indalsälven några kilometer från hemmet. Det startar en förruttnelseprocess som gör att hårsäckarna släpper taget om stråna. Efter någon vecka går pälsen att skava av med händerna. Men skinnet får inte ruttna för mycket. Det är där fettet kommer in i bilden. Hon kokar en smet på hjortens egen hjärna, tillsätter äggula eller tran och jobbar in blandningen i skinnet. På så vis binds ämnena i fettet till proteinerna i huden och skinnet garvas. Efter det hängs det upp, gärna så att solen kommer åt. Därefter tvättas överskottsfettet bort och mjukgörningen tar vid.
– Då sträcker jag och drar i det för att arbeta in luft. Man måste liksom bråka med skinnet under hela tiden det torkar. Det är ganska jobbigt. Om jag blir trött kan jag lägga det i frysen, det pausar processen.

Det går också att använda sig av vegetabilier. Mårdskinnen ska garvas i bark.
– Man gör ett slags barkte som man kokar upp och låter svalna och lägger därefter ned skinnet. Efter 24 timmar byter man ut barkbadet eftersom skinnet förbrukar garvsyreämnena.

Efter den tidskrävande garvningsprocessen ska kläderna också sys. På stenåldern användes nål och tråd sparsamt. Tråden antas ha bestått av ryggsenor som rengjorts, torkats och tvinnats. I dag finns andra möjligheter, och nog är det lockande att sy Bredgårdsmannens rentunika med tandtråd i stället för ryggsenor. En söm vid axeln skulle också underlätta, även om en sådan förmodligen är historiskt inkorrekt. Exakt vad schamanen och den resliga mannen hade på sig är svårt att veta. Organiskt material försvinner med tiden och arkeologin är ofta begränsad till antaganden.
– Vi vet mer om vad folk hade på sig på medeltiden än för 10 000 år sedan. Hur mycket genvägar jag kan ta bestämmer uppdragsgivaren.

Kvällstidningsapparna hetsar om supermåne men av den syns bara ett diffust töcken genom molntäcket över Undersåker. Helena sitter vid matbordet i vardagsrummet. Katten Mollis hoppar upp i soffan vid köksbordet, spinner, trycker sig mot mig och stirrar storögt på osten på fotograf Sara Mac Keys smörgås.
– Usch, nu tänker jag på hur hon ser ut inuti, på hennes ögonhinnor och på skinnet runt öronen. Det är obehagligt, men jag kan inte hjälpa det. På Bäckedals garvade några hund och katt. Skulle jag klara det? Mårdar och katter är lika, och jag klarar ju att flå och garva mård. Men nej, inte mina egna och inte någon annans heller för den delen. Jag skulle nog kunna garva hund, men bara om de använts som brukshundar och inte familjehundar. Jag förstår ju hur det låter, men det sitter en spärr där i huvudet någonstans, och den har jag inte lyckats ta mig förbi.

Axel Norén är journalist. Lärdom från Undersåker? Han äcklas lätt men håller god min i tjänsten.
Sara Mac Key är fotograf, äcklas inte så lätt, men noterade Axels minimala lunchportion efter flåningen.

7 februari 2018

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!