Högt uppe på höjden ligger Backagården och blickar ut över hagar, mossar och vattendrag. Här är Staffan Brattström ensam herre på täppan. Det är 3,8 km till närmsta granne men han och blandrashunden Rufsi trivs.
– Ja, det är här jag vill bo, säger Staffan enkelt och tar oss med på en rundtur.
Under 25 år har han vårdat gården i småländska byn Yggersryd. Träget har han arbetat på att återställa den landsbygdsmiljö som en gång fanns här men som helt hade försvunnit och vuxit igen när han köpte marken. Utifrån gamla skiftesprotokoll, där varenda teg, åkerlapp och slåtteräng finns dokumenterad har han återskapat landskapet så som det såg ut vid 1800-talets mitt. Nu breder åkrar, ängar och öppna betesmarker ut sig där stora och små stenrösen ligger tätt.
– Eller rör som vi säger här i Småland, säger Staffan Brattström på klingande stockholmska.
Han växte upp i Enskede i södra Stockholm men hade släkt på landet som han ofta besökte.
– Jag har kunnat välja mellan stad och land. Och jag valde landet, säger han och det låter som om valet var lätt.
I hagarna sträcker hamlade träd sina grenar mot himlen. Till skillnad från ekarnas ståtliga kronor är dessa träds grenverk smala med slanka kvistar som strävar uppåt.
– Genom att beskära träden skaffade man foder åt djuren förr, men ekarna tillhörde kungen så dem fick inte bönderna röra, berättar Staffan.
Lövträd som lind, ask, alm och rönn beskars med ett par års mellanrum. Lövtäkt som det kallas förekom långt innan människan började odla vall.
Hamlade träd kan bli mycket gamla och utgör unika livsrum för djur och växter. Ofta blir de ihåliga och på grund av sin höga ålder, rejält skrovliga om stammen. Insekter, fladdermöss och fåglar bor i håligheterna och den grova barken är ett, numera sällsynt, livsrum för vissa kräsna mossor och lavar som bara trivs på träd som är över hundra år. Exempelvis den rödlistade almlaven som behöver gamla hamlade almar, askar eller rönnar för att kunna leva.
Backagårdens träd, märkta av gamla tiders lövtäkt bidrar till ökad biologisk mångfald, liksom Staffans slåtterängar.
– Jag brukar säga att blommorna är mina uppdragsgivare, säger han och berättar om ängarna som han slår med lie om somrarna. En gammaldags slåtteräng är unik i sin artrikedom och kan ha upp till sextio olika arter inom en enda kvadratmeter.
– Det är viktigt att aldrig lämna kvar något som gödslar marken. All sly, allt gräs som man slår ska bort, förklarar Staffan Brattström.
– Det är ju blåklockor, solvända och kattfot vi vill ha. Då behöver markerna vara ljusa, magra och näringsfattiga. Dessutom sparar man harpaltars, rådjurskids och rapphönors liv. Tidiga höskördar med stora maskiner dödar och lemlästar många djurungar som håller till i det höga gräset, säger han och går vidare mot Höglyckan, en åkerlapp uppe på kullen.
I de gamla skiftesprotokoll han studerat har alla åkrar och landbitar egna namn. De heter saker som Kullåkern, Skärvlandet och Flyelyckan. Orden berättar på sitt sätt om det gamla landskapet. Lycka har exempelvis betydelsen lucka, alltså en öppning i den täta skog som för några hundra år sedan stod här. Nu breder den mörka åkerjorden ut sig i solen. De många rösena påminner tyst om tidigare generationers slit för att göra marken odlingsbar. Vid en stor stenbumling står en sopkvast lutad mot klippväggen som har sopats ren från lavar.
– En vän till mig och hans barnbarn kommer hit i sommar och då ska vi måla graffiti där, berättar Staffan förtjust.
Färgerna ska de göra själva.
– Brända ben blir vitt, kol blir svart och myrmalm som finns i mossen där borta blir rött. Vi använder ägg eller fett som bindemedel. Jag gjorde det med min son när han var liten och sist vi kollade så satt färgerna kvar, säger han belåtet och stegar vidare mot boningshuset men stannar till vid en död björkstam och synar några fnösktickor som växer på stammen.
Svampens dubbelnatur; både förstörare och välgörare. Något den som har kunskap kan utnyttja.
Fnösktickan är en flerårig trädsvamp som en gång i tiden var en viktig nyttoväxt och användes till att göra fnöske, tändmaterialet framför andra innan tändstickan erövrade världen. Tickan kokas i björklut över natten, sedan bankas toppen ut till tunna skivor. De både känns och ser ut som mocka. Fnösket antänds lätt och glöder länge men brinner inte häftigt och har använts ända sedan stenåldern för att göra upp eld.
– Man har även gjort kläder av det, upplyser Staffan Brattström och går vidare upp mot bostadshuset, öppnar dörren och bjuder in till stora rummet.
Där släpper munblåsta fönsterglas dallrande in vinterdagens ljus. Mellan rutorna ligger fönsterlav som stänger kyla och fukt ute och i kakelugnen sprakar en pigg brasa. Yxan sitter i huggkubben och på golvet ligger ett knippe doftande törstickor.
Staffan slänger några på elden och passar på att hålla en liten utläggning om törskatesvampen, den skadeväxt som gjort stickorna till ett så bra tändmaterial. Arten heter Cronartium flaccidum och angriper tallar högt upp på stammen, strax under kronan. Som försvar utsöndrar trädet stora mängder hartser och större grenar eller hela kronan dör så småningom av angreppet. De döda delarna är då indränkta i kåda och har ett virke som brinner enastående lätt och länge.
Svampens dubbelnatur; både förstörare och välgörare. Något den som har kunskap kan utnyttja. Staffan är full av den sortens vetande; han värnar om och använder sig gärna av gamla slöjdkunskaper i sin vardag. Men menar att mycket av det som finns nedtecknat om slöjd i gamla källor nog inte kan betraktas som just vardagens föremål och tekniker.
– Folklivsforskare och andra som Carl von Linné, Nils Månsson Mandelgren och Artur Hazelius skrev ju ner det de reagerade på, alltså det som var ovanligt eller lokalt förekommande. Vardagsslöjden var det inga gubbar som skrev om, säger han men menar att det ju är där den största glädjen i slöjden går att hitta.
– Det stör mig att vi inte satsar mer på den unga generationen när det gäller slöjd. Att skolan inte tar med dem ut och samlar in material. Man behöver förstå varifrån det man ska jobba med kommer, hur man hittar det och vad som faktiskt är material. Nämligen det allra mesta, konstaterar han.
Själv har han dock lärt sig mycket även efter att han slutat skolan.
– Kunde folk förr så kan väl jag brukar jag tänka. Jag har inte gått några utbildningar. Jag gick ut gymnasiet och då var jag ganska färdig med skolan. Allt jag kan, har jag prövat mig fram till och läst mig till på egen hand.
Han har varit något av en mångsysslare och jobbat med jakt och viltvård, haft djur och varit deltidsbonde och jobbat i skogen. Han kan restaurera gamla hus och timra nya. Och han har täljt fåglar, målat och skapat interiören till flera av naturvårdsverkets Naturrum runt om i Sverige. Länge jobbade han som tecknare och illustratör.
Men livet tog en ny vändning när han i trettioårsåldern drabbades av en hjärntumör och förlorade synen på ena ögat.
– Efter det fungerade inte mitt perspektivseende på samma sätt, jag kunde helt enkelt inte teckna som förut. Det blev lättare för mig att jobba tredimensionellt med händerna, säger han och ser sig om i rummet där gamla allmogemöbler samsas med hans egna slöjdalster. Det är ljusstakar, leksaker, tampade näverburkar och takkronor.
På bordet står en korg full med svampar, ett lite förbisett slöjdmaterial. Det är olika tickor; klibbticka och doftticka, cinnoberticka – liten och eldröd – och så björktickan med sitt snövita, lena innandöme. Den finns det gott om, för den som veta var man ska leta.
– Den växer på glasbjörkar i vattenrika områden. Björken är antingen död eller döende så var försiktig när du sträcker dig efter tickan. Stammen kan ge vika och välta, varnar Staffan och förklarar att den nougatfärgade svampen bäst plockas underifrån.
– Stöt en pinne mot den. Försöker du bryta av den uppifrån sitter den som berget.
Förr var det ganska mörkt och sotigt inomhus. Men det ljusa och vita, det syntes i dunklet. Många av prydnadsmaterialen i gamla kronor är just ljusa. Som ull gåsfjädrar och äggskal.
Han låter sina torka på spiselkransen i några dagar. Därefter sågar han upp dem i tunna skivor.
– Tickan har ju ingen fiberriktning som man behöver ta hänsyn till. Man kan såga på vilken ledd man vill.
– När folk frågar mig »vad har du gjort idag« och jag svarar att jag sågat svamp tycker de nog att jag är lite underlig, ler han finurligt.
Staffan gör allt möjligt av olika slags tickor. Små leksaksdjur, nåldynor och pynt i de takkronor han gärna gör. Det är kronor av den typ som förr kallades oro. En lätt skapelse av vass eller råghalm, pyntad med bitar av tyg, ticka, papper eller annat som fanns till hands. Namnet kommer sig av att kronan i sin lätthet rörde sig oroligt och dansande svängde med i luftströmmarna från brinnande ljus eller människors rörelser. Till oroarna använder Staffan gärna den ljusa björktickan, och ibland den lilla röda cinnobertickan.
Skivorna som han sågar ur björktickan är mjuka och böjliga och inte alls spröda. Ytan är luddig och ruggad som mocka. Staffan sandpapprar några tag och vips höjs den vita lystern ytterligare och ytan känns len och slät som en putsad vägg.
Staffan rotar i korgen och hittar sina schabloner. Med papperskniv skär han ut stjärnor, romber och andra former som ska pryda en framtida oro. Känslan när kniven går genom tickan är beroendeframkallande: mjuk med lagom motstånd. Som att skära i en stressboll.
– Ismannen Ötzi hade ett armband med små bitar av ticka. Man vet inte om det var amuletter, för skönhets skull eller till sårvård.
Av alla tickor är björkens den ljusaste.
– Innan det blev vanligt att ha fönster hade husen ett vindöga, ett hål i taket som släppte ut röken. Det var alltså ganska mörkt och sotigt inomhus. Men det ljusa och vita, det syntes i dunklet. Många av prydnadsmaterialen i gamla kronor är ju just ljusa. Som ull, gåsfjädrar och äggskal, säger Staffan och lägger till:
– Kanske var folk inspirerade av kyrkornas ljuskronor och ville skapa något liknande med det de hade tillgång till.
– Man tager vad man haver och gör vad man kan, konstaterar han och skär ut ännu en snövit stjärna.
