Så gjorde jag

Rönnens gåta

Såvitt Kerstin Sundmark vet är hon en av två personer i Sverige som gör burkar av rönnbark. Men nu brottas hon med tiden. Förhoppningsvis hinner hon göra sin 400:e burk.

Foto Ylva Sundgren
6 februari 2019

»Jag blev så lycklig när jag knäckte koden! Det var 1983. Jag sprang omkring med den där första lilla burken och var så glad, men ingen förstod varför.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Äntligen hade jag förstått hur rönnbarksburkarna från 1700- och 1800-talet var gjorda, de som jag sett på fjällmuseet i Funäsdalen. Knepet var att ta barken på höjden, upp längs med stammen i en remsa bred som burkens höjd. Sen vred jag barkflaket horisontellt när det var dags att göra själva burken. Men eftersom jag inte hittat någon att fråga, hade jag fått lista ut det själv.

Man kunde tro att rönnbark och björknäver beter sig lika. Men så är det verkligen inte. Rönnbarken går till exempel att skörda under en längre tid än björknäver. Den är inte lika kinkig. Rönnen börjar sava runt midsommar, sen har man in i juli på sig att hämta barken.

Också rönn har näver, men det är ett tunt, tunt yttre lager på barken som man bara skalar av. Till burkarna används barken under nävern. Den känns som en fläsksvål ungefär, när den är färsk. Mjuk och böjlig. Förr i tiden lät de den färska barken ligga i två, tre dygn och torka till lite innan de började göra burkarna, så att den inte skulle vara för mjuk och sladdrig. Tog de den för tidigt, blev burkarna skeva. Men jag vill kunna arbeta även vid andra tidpunkter på året än precis i savtid, så numera har jag ett antal raka avloppsrör av plast liggande i bilen. Runt dem böjer jag barkremsorna medan de ännu är mjuka. Utsidan av barken ska vara inåt mot röret och jag surrar fast flaken med mattrasor. Då har burkämnet fått sin cylinderform när jag så småningom är sugen på att börja jobba.

Jag letar alltid efter en lång, rak rönn. Inte bredare än två, tre decimeter i diameter. Är den för kraftig blir barken för tjock och går knappt att böja. Men jag skär alltid ett snitt först för att kontrollera tjockleken. Det är svårt att hitta ämnen som är släta hela vägen, så jag får anpassa burkstorlekar efter var kvistar och ojämnheter sitter. Man får tänka lite när man står där och skär, det är ungefär som att klippa till kläder, för jag vill helst göra sånt som går att använda. Pennburkar, papperskorgar och kakfat till exempel. För rätt storlek gäller det att ha rätt dimension på plaströr och barkremsa.

När jag var som mest galen kunde jag stanna bilen och ta bark efter vägkanten. Stjäla, heter det. Jag tänkte att sly kanske inte är så farligt. Men egentligen ska man ha tillstånd från markägaren. Det har jag numera. En slöjdare uppe i Orsa brukar kalla på mig när det är dags att gallra. Då sticker jag direkt. Efter att jag tagit barken, kommer trädet att dö.

Jag färgar barken medan jag fortfarande är kvar i skogen. Det gör jag med ett avkok av albark. Ju fler timmar som jag kokat albarken, desto mörkare rödbrun kommer den färgade rönnbarken att bli. Från början är den trävit. Färgen tar bäst när barken är färsk. Jag duttar på med en trasa. Det var Siv Myhr i Ljusnedal i Härjedalen som lärde mig hur jag skulle göra. Så vitt jag vet, är det bara vi två som jobbar i någon större utsträckning med rönnbark idag. Men i början höll jag på att ge upp eftersom jag aldrig fick sälja. Men så plötsligt, efter 15 år, lossnade det. Det är trender hit och dit.

Att kunskapen om rönnbarksburkar bevarats länge just i Härjedalen, har nog att göra med att det området legat lite avlägset. Många jag pratat med säger att, ›ja, vi hade nog nån sån på en hylla på sätern‹. Men antagligen gjordes rönnburkar på många håll i landet en gång i tiden. Och när jag flyttade från Härjedalen, då tog jag med mig kunskapen till Dalarna. Det är inte så dumt här heller!

Rönnbark har en speciell doft. Ganska skarp. Lite frän. Har man te eller kaffe i de här burkarna, får det nog en bismak. Men man kan ju förvara annat än mat i dem, bara det inte är blöta varor. Rönnburkarna blir lätt mjuka. Näver däremot, går ju bra att diska. Men rönnbarken torkar man av istället, den ska inte ner i vatten.

Burkarnas bottenplattor görs av björknäver. Jag lägger flera näverflak i kryss, så att de inte ska krulla sig, och limmar ihop. Sen lägger jag plattorna i press under symaskinen. Bottenrundeln ska vara lite större än rönnbarkssvepet. Då blir det en liten kant där en stödrot får plats. Stödroten gör burken både stadigare och mer hållbar.

När jag ska sätta ihop burken till en cylinder, gör jag skarven kant i kant. Ingen överlapp. Jag sätter en björknäverremsa över skarven och syr längs kanterna, ofta med samma slags stygn som när man syr ihop en svepask. Det gäller att ha starka nypor. Efteråt dekorerar jag. Det är det roligaste, att krusa, mönstra och greja. Jag skär mönster i näverremsorna och dekorerar med tyger, pärlor, ullgarn eller guldet från insidan av en messmörstub. Ofta blir det hjärtan. Men dekor av enbart rötter vinner i längden.

Det är lätt att tro att de näverremsor som sitter längs kanter och skarvar mest är till för dekorationens skull. Men rönnbark vill gärna spricka där syhålen sitter tätt och remsan över hålen hindrar sprickorna från att dra iväg. Jag brukar limma fast mina remsor. Riktiga slöjdare morrar när de hör det. Men så gör jag.

Hålen gör jag med en pryl och så syr jag för det mesta ihop burkarna med björkrötter. Det blir stabilare än med garn. Jag kunde tagit granrötter också, men dem måste man dela på, och sen flisar sig roten när den dras genom de små hålen. Jag väljer alltså björk. Rötterna måste skalas direkt när jag dragit upp dem. Är det savningstid går det lätt. Och fina rottrådar är enklast att dra upp. Men till stödrötterna runt burk- och lockkanter, behövs grova varianter. De är svåra att hitta, för man vill ha raka, inte knöliga. Dessutom är de slitiga att dra upp. Det börjar bli svårt för mig nu.

Vi får se hur länge händerna orkar hålla på. Tummarna börjar ta stryk. Jag har numrerat mina burkar från att jag startade. Det står 387 på min senaste. Jag hoppas hinna till 400.«

6 februari 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy