Herr Hedaredskorg

En gång i tiden visste alla i trakterna runt västgötska Hedared hur man korgade. Idag kan nästan ingen. Möt Curt Bengtsson – den siste som vet hur man gör.

Foto Fredrik Jalhed
28 augusti 2019

– Inget elakt som inte har något gott med sig, säger Curt Bengtsson och glittrar lite extra med ögonen.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Det var 1992. I tjugo år hade han arbetat som ridande polis i Göteborg och den här slaskiga februaridagen skiljde sig till en början inte nämnvärt från andra. Han rast-red den vänliga valacken Rubin i skogen när snömodden plötsligt bedrog. Hästen slant, frambenen vek sig och Curt slungades av.

Redan sedan en tidigare olycka var kroppen skör, men den här gången var det riktigt illa. Bäckenet trasades sönder. Här skulle han bli liggande om han inte lyckades hala sig upp, vika sig som en klövjesäck över hästryggen och hoppas på att bli buren tillbaka.
Efteråt visade det sig att han skulle gå hemma i minst ett år, för att läka allt som brustit.
– Och man kan ju inte gå sysslolös, säger han med glimten i ögat.

Allt oftare började Curt Bengtsson besöka Gustav Persson i grannbyn Hedared, mitt emellan Borås och Alingsås. De kände egentligen inte varandra närmre, men hade mötts då och då i slöjdföreningen.

Den äldre mannen var korgmakare i åtminstone fjärde generationen, den siste kvar från tiden då Hedared var navet i en intensiv hemtillverkning av furukorgar. Av mangel- och kaffekorgar, barnvagnar, uppläggningsfat och ystningskorgar… Korgmakeriet drygade ut annars skrala kassor, som ett komplement till inkomsterna från jord- och skogsbruk. Men det var inget man skröt med. Också på 2000-talet drog Gustav Persson ner rullgardinen när han skulle korga. Ett fattigmansarv skyltar man inte med.

Högervridna fibrer är sämst, säger han. Sådan ved klyver sig väldigt dåligt. Men svagt, svagt åt vänster kan vara riktigt bra.

Men han levde upp av Curt Bengtssons ihärdiga intresse. Det var fina år. Efter en tid gick Curt nästan som ett barn i huset, säger han, följde Gustav i skogen, lyssnade, lärde, frågade. Åt lunch, drack kaffe. Satt bredvid, medan en korg långsamt tog form också i hans famn.
– Det är en himla skön känsla att lära sig något när man sitter jämte någon. Egentligen behövde vi inte prata så mycket, säger han med värme.

Nu är det Curt som för arvet vidare.

Idag vet ingen mer än han om den eleganta Hedaredskorgen.

Det susar i skogen idag. Curt Bengtsson böjer nacken bakåt och spanar upp längs en tallstam medan fötterna sjunker ner i den fuktiga, gröna vitmossan. Han ser fundersam ut. Trädet framför honom har en till synes spikrak och kvistfri stam. Kronan är ynklig, som en vilsen liten vippa högt upp i luften. Marken är både slät och mager, så trädet har sannolikt vuxit jämnt och långsamt och kan mycket väl ha täta, symmetriska årsringar. En lång rad goda tecken är därmed avbockade.

Numera händer det att det är skogsägare i telefonen hemma hos Bengtssons, någon som ömmar extra för ett par av sina träd, som inte vill se dem bli plank eller pappersmassa. »Kan du inte komma och ta en titt?« Ryktet går om hans kunskap. Också kunniga timmermän har hört av sig, yrkesmän som vill ha hjälp att hitta perfekta furor, när spån ska klyvas till nygamla spåntak. Ändå skakar Curt försiktigt på huvudet. Inte ens han kan med fullkomlig visshet peka ut en tall och säga: »Den där!« Så mycket ska klaffa. Dessutom är träd som vuxit långsamt allt mer sällsynta i dagens gallrade skogslandskap.
– Men man måste vara ruskigt noggrann.

Materialet är Hedaredskorgens själ, säger Curt och ser plötsligt allvarlig ut. Det är inte formen. Inte utseendet.

Han höjer handyxan och låter den falla mot stammens skrovliga bark. När snittet är decimeterlångt och han blottat den ljusa splintveden, petar han försiktigt upp en bladtunn fiber, drar den utåt och uppåt, synar den noga. Om virket ska gå att använda till korgar, måste det vara fullkomligt rakfibrigt och årsringarna täta som bladen i en bok.
– Högervridna fibrer är sämst av allt, säger han. Sådan ved klyver sig väldigt dåligt. Men svagt, svagt åt vänster kan vara riktigt bra, inte för mycket bara… det är jättestor skillnad!

 

Han håller fram den lövtunna strimman av trä. Krökningen är nästan osynlig, men den finns där.

Det är bara att söka vidare.
– Materialet är Hedaredskorgens själ, säger Curt Bengtsson och ser plötsligt allvarlig ut. Det är inte formen. Inte utseendet.
– En stam på hundra, konstaterar han, kliver in i sin Volvo 745 och rullar mot Nolån för att visa virke som passerat nålsögat. Det är nersänkt i det makligt strömmande vattnet, och säkrat vid land med elkablar. Minst tre månader ska det blötläggas – barkat och med kärnveden borthuggen – innan det är användbart för att dra spån av. En del av klabbarna har legat i flera år. Det händer något med virket i vätan, något löser upp sig, men vad kan han inte förklara. Bara att först efteråt går det enkelt att lossa årsring efter årsring.

Tidigare hade Curt materialet i en bäck hemmavid, men barn lekte där och släppte det löst. Så nu både hämtar han virket i Gustavs skog och blötlägger det i Gustavs lilla svarta å.

Än idag kommer alltså Hedaredskorgen från skogen runt Hedared. Men den flätas två mil bort, i Bollebygd.

Radion står på nere i källaren i mexitegelvillan. Radiosporten rullar i bakgrunden och snart börjar Karlavagnen. Curt Bengtsson har frågat sin fru Lena om det möjligtvis »går någon käck deckare i kväll?«. Om hon ändå tänkt se den, kan han passa på att fortsätta med korgarna. Då har ju båda det trevligt.

Det har blivit många timmar i källaren genom åren. Eller »studion«, som en japansk inköpare kallade de två små rummen, där varje yta är fyllt av pågående och färdiga projekt, spån, virke och verktyg.

Runt 400 korgar har det blivit vid det här laget.
– De tar ju några dagar att göra. Så timlönen är inte hög, säger han och lyfter upp en liten och nätt korg. Men det är ju inte därför jag gör det här. Det är så roligt. Jag tröttnar inte.

Curt Bengtsson hör inte till dem som »alltid slöjdat«. Nej, egentligen började det när familjen flyttade till Bollebygd på 1980-talet och han ville skaffa större umgänge. En kvällskurs, tänkte han, och valde att lära sig göra svep. När kursledaren slutade ett par år senare, blev han ombedd att ta över. Och så rullade det på.

Han petar försiktigt in en knivsudd i ändträet på en fuktig manshög spjäla som han sågat till av virket från ån och tvingar upp en glipa mellan två årsringar. En årsring ska nu bli ett millimetertjockt spån.
– Tänk på att dela virket från toppsidan, påpekar han. Då klyver det sig bäst. Och sätt kniven i sommarveden, inte vinterveden.

Det går geschwint.

Efter en stund lägger han verktyget på bänken och använder enbart fingrarna för att dra loss ett årsringstjockt spån – två meter långt, en centimeter brett. Det ser ut som ett paketsnöre.
– Fast på korgmakarspråk heter det inte spån, rättar han. Man säger rötter.

»Rötterna« som han flätar med ska vara fuktiga. Men det går snabbt att blöta dem. Fem minuter i en spann med vatten bara.

Gustav sa växten också, ibland. Och de enkla träkilar som används för att klyva stockar, kallas väggar. Ståndarna som Curt skjuter ner i korgarnas bottenplattor för att fläta runt, heter spetor och när en rotslinga ska skarvas, så skötar man. Korgmakarnas urgamla språk lever vidare här i källaren.

Men varför just Hedared blev Västsveriges korgcentrum en gång i tiden, kan Curt Bengtsson inte svara på. Kanske har det med kyrkan att göra, funderar han. Mitt i byn ligger Sveriges enda bevarade medeltida stavkyrka. Taket är klätt med spån.
– Så att de varit bra på det väldigt länge, det har vi i alla fall bevis på, konstaterar han.

På källarbänken ståtar ett ostyrigt berg av ljusa korgar. De flesta har träbotten – »av stående årsringar för att de inte ska slå sig«. Någon enstaka är också löbbunden, med en bottenplatta av spån som virats till en kaka och sytts ihop. Curt petar in knivsudden i spjälan igen, och börjar dra en ny »rot«.

Visserligen har han både bandsåg, pelarborr och planhyvel, men en vanlig morakniv är ändå hedaredskorgmakarens viktigaste verktyg.

Helst slö.

Han skrockar vid minnet av läxan som han lärde sig hos Gustav. Som entusiastisk nybörjare lånade han hem alla den gamle korgmakarens slöa knivar, för att äntligen och för vänskaps skull ge dem skärpa.
– Hm, muttrade Gustav, när han någon dag senare möttes av rakbladsvassa eggar.
Sedan tog han dem, en efter en, och drog bestämt knivbladen mot en sten: »Nu går de nog att använda igen.«

Poängen gick fram. Curt skrattar nöjt. En hedaredskorgmakares kniv ska sällan skära utan istället främst tvinga isär årsringar. Är verktyget för vasst, riskerar man istället att ha av de tunna, smala träbanden.

Med hjälp av »maskinen« skärs kvarvarande sommarved bort från årsringen. Vinterveden är starkare.

Det mest säregna verktyget är annars Maskinen. Gustav kallade den så, ett oglamoröst hembygge till hyvel som var smidd av en bysmed någon gång i början av 1800-talet och som hade gått i arv från hans farfars far: Ett liggande knivblad som går att höja och sänka med en vingmutter.

Idag har också Curt en. Med hjälp av maskinen förbereds rötterna inför flätning. Varje »växt« spänns och dras mot bladet, för att kvarvarande fnasig sommarved ska skäras bort. Det påminner lite om när paketsnören krullas. Efteråt ska bara den av tuffa villkor härdade vinterveden vara kvar, eftersom sommarved knäcks när spånen böjs vid flätning. Vinterveden däremot, klarar allt.

Curt Bengtsson ser lite skuldmedveten ut. Och samtidigt nöjd. Han har gjort sin maskin själv, med svetsningshjälp av brorsan.
– Säg inget till Lena bara. Hon frågade efter häcksaxen en dag och jag sa att… hm… att jag har nog sett den nånstans.

På gräsmattan utanför står en aluminiumkanot. Den är till bredden full med stillastående, grumligt vatten. Curt Bengtsson behöver inte alltid ta sig till Nolån när han behöver indränkt virke. Han har material även i båten. Att vattnet är unket och syrefattigt är bara bra, förklarar han. I strömmande vatten finns alltid risk för blåträ.
Kanske kan kanoten ses som ett symptom. Curt och Gustav har haft lite olika angreppssätt på korgmakeriet. Där Gustav gärna ville ha det som det alltid varit, har Curt Bengtsson inte väjt för att testa nytt. Men det finns inget egenvärde i förändring, påpekar han samtidigt. Det har bara blivit så att han velat undersöka det ena och det andra.

Innanför dörren står en korg med särskild lyster. Den är gjord av gran. När han skulle hjälpa en vän att hitta tätvuxet, rakfibrigt granvirke, kunde han inte låta bli att behålla en bit av stocken. Grankorgen glänser mer än furuvarianten, den är också ljusare i tonen men framför allt skörare, det gav undersökningen vid handen.

Han har experimenterat med former också. Idag gör han helst en lite bulligare korg än de rakväggiga varianter som han lärde sig av Gustav.

Eller ta den asymmetriska variant som han gjorde till en bekant med dålig höft. Hon behövde kunna bära upp kvällsfikat för en trappa och samtidigt hålla ena handen tryggt på ledstången. Den korgen har specialanpassade utrymmen, med stöd för termos, assiett och servetter.
– Nu har jag gjort flera. De har sålts direkt!

På väggen bredvid källardörren sitter ett plakat: »Bollebygds ambassad – personalingång«. För något år sen fick han hedersuppdraget att representera kommunen, framröstad lokalt.
– Jag fick klippa åtminstone ett band. På vårdcentralen!

Han fnissar lite.

I den gamla hantverksbygden finns en stolthet över slöjden, säger han. Och många vet vem han är. Till och med skolbarnen känner till honom. Ett år flätade han korgar med högstadiets alla sjuor.

Ambassadör för Hedaredskorgen är han emellertid alla dagar.

Ändå vet ingen hur det kommer att gå för korgen i framtiden. Många är intresserade, men få är kallade. Lite så är det. Curt Bengtsson får ett ledset drag över ögonen. Det räcker inte att tycka att det är kul med flätning. Hur man skaffar materialet är Hedaredskorgens svåraste nöt att knäcka.

Men någonstans borde den finnas som är beredd att ta över stafettpinnen. Det är han övertygad om.
– Annars försvinner det här!

Han sveper med handen över verkstaden, över härvor med spån, hyllor med verktyg, färdiga korgar.

Så ler han igen.
– Det kommer nog ordna sig.

28 augusti 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy