Hon har en stor flätad korg på armen. Maria Neijman hade enkelt kunnat misstas för en överoptimistisk svampplockare i den lilla skogsdungen, men hon är inte ute efter att plocka några kantareller. I stället stannar hon framför ett träd. Med ett ljudligt ritsch repar hon av dagens första björklöv. Ett par arbetshandskar skonar handflatorna. Sakta fylls korgen.
– Björklöv används inom växtfärgning eftersom de ger en så tydlig gul. Jag gillar också att björken är lättillgänglig och växer över hela landet, man riskerar inte att plocka något utrotningshotat. Den dör inte om du tar ett gäng löv av den, inte ens om du tar från en liten buske, den tål det. Man ska bara vara lite försiktig på vårarna för då finns det risk att de tappar sav i onödan och saven är ju deras blod, säger Maria Neijman.
Växtfärgningen är tillbaka!
– Jag visste att det var illa, men inte så illa. När Maria Neijman såg en flod färgas lila av de giftiga utsläppen från en textilfabrik fattade hon ett beslut. Hon skulle ägna sig åt växtfärgning. Tio år senare vill alla ta del av det hon lärt sig.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Jag vill helst inte färga med blommande växter med tanke på humlor och bin. Det tar emot. Jag vill inte sno deras käk.
För att färga 100 gram garn krävs i regel 400 gram färska växter. Plockningen fortsätter längs smala stigar och branta kullar. Vi passerar ljung och rödklöver. Båda lämpar sig faktiskt som växtfärger.
– Men jag vill helst inte färga med blommande växter med tanke på humlor och bin. Det tar emot. Jag vill inte sno deras käk, säger hon.
Det dröjer inte särskilt länge förrän korgen fylls upp. På väg tillbaka till ateljén stannar Maria Neijman framför en gigantisk björk alldeles intill ett lägenhetshus. Bostadsrättsföreningen har inget emot att hon plockar löv. Tvärtom. »Då slipper vi kratta«, som styrelsen uttryckte det när hon ställde frågan.
Till vardags jobbar Maria Neijman som länshemslöjdskonsulent i Stockholm, men en dag i veckan håller hon till i källarateljén i Bromma som hon delar med ett gäng andra textilare. Hon plockar fram en gigantisk 70 litersgryta och vräker i löven tillsammans med vatten.
– Löven gulnar när man kokar dem, ungefär som spenat. Det mesta som är grönt i naturen blir faktiskt olika nyanser av gult. Men vill man ha rött kan man till exempel använda krapprot eller koschenill, som är ett slags lus. Färska valnötsskal och alkottar ger fin brun färg. Blått blir det till exempel av växten indigo. Grönt kan man få genom att färga indigo ovanpå gult, säger hon.
Medan björklöven kokar tittar hon till ullgarnet som hon ska doppa ner i björkbadet så småningom. För att färgen ska fästa bättre har hon förbetat det med alun och vinsten. Alun är ett slags salt som bland annat används till konservering och inläggning av grönsaker. Vinsten är den syra som bildas naturligt på insidan av vinfat. Alun öppnar upp fibern och vinstenen gör att pigmentet fäster bättre.
– Det går att färga utan alun och vinsten. Då kan man kompensera med tid för att få samma styrka i färgerna. Det är ganska många som färgar i tre månader i en glasburk i fönstret, men ullen mår inte bra av att vara blöt för länge. Redan efter ungefär tre dygn börjar en förruttnelseprocess som bryter ner fibern.
Maria Neijman förbereder nästa bad. Hon ska färga tomterött med hjälp av krapp och mäter noga upp ingredienserna med våg. Det är som en kombination av ett kök och ett kemilabb. I ytterligare två grytor ska hon färga med koschenill och hon varnar för att det kommer att lukta illa om lössen. Till slut har hon fyra färgbad i gång samtidigt. Återstår bara att vänta på resultatet.
Maria Neijman fick tidigt upp ögonen för växtfärgning. När hon var åtta år gammal gick hon förbi folkparken i Sundsvall och fick syn på ett gäng vuxna som kom gående med famnarna fulla av grönskande hundkex. Det visade sig vara ett Unga Örnar-läger och de höll på att växtfärga garn. Barnen i fråga var dock helt ointresserade. Alla utom ett. Maria Neijman var inte anmäld till lägret, men välkomnades att vara med och röra i grytorna. Hundkexen förvandlade garnet till gult. Från den dagen var hon alldeles uppslukad.
– Varje gång mamma köpte snittblommor och de började vissna så fick jag dem. Jag kokade rosor och tulpaner och allt möjligt tillsammans med olika tygbitar. Ofta bomull. Jag blev lika besviken varje gång det inte blev någon färg, men jag hade valt fel växter, fel material och jag hade varken alun eller vinsten.
Många år senare utbildade sig Maria Neijman till hemslöjdskonsulent med inriktning mot textil. Plötsligt fick hon lära sig grunderna i växtfärgning. Hon insåg till exempel att cellulosa-material som bomull och linne är betydligt svårare att färga än ull och silke. Nu har hon hållit på varje sommar i snart 25 års tid.
De senaste åren har det också blivit populärt att växtfärga med matrester som avokadokärnor och lökskal, men Maria Neijman är mån om att det hon gör ska vara korrekt utifrån historiska källor.
– Växtfärgade klädesplagg blir ljusare på axlar och mörkare under armar. Det beror på att alla växtfärger bleks vid kontakt med solljus, vid användning och vid tvätt. Men när människan har använt ett pigment i 3500 år så vet jag att man redan tidigt ansåg att det här pigmentet lönade sig och att färgen var hållbar. Avokadokärnor fungerar kanske jättebra nu, men håller färgen i tio år? Jag är inte beredd att chansa på det.
Faktum är att växtfärgning har en riktigt lång historia. Det finns grekiska receptböcker daterade till ungefär år noll där såväl alun som vinsten omnämns. I Egypten färgades Tutankhamons halskrage med indigo och krapp. Växtfärgning har förekommit på alla kontinenter, främst bland kungligheter och överklass. Materialen var ofta silke eller ull.
Själv har Maria Neijman studerat så gott som allt som skrivits om växtfärgning ur ett historiskt perspektiv. Hon använder sig regelbundet av recepten som de gamla grekerna en gång i tiden formulerade.
– När man färgar med krapp står det till exempel att man ska ha öl i färgbadet. Varför vet man inte, men det blir inte lika bra om man utesluter den ingrediensen, säger hon.
I dag är Maria Neijman en av världens mest anlitade och erfarna experter på växtfärgning. Under hösten ska hon till exempel åka till Grekland för att utbilda europeiska forskare i växtfärgning av silke. Mycket beror på bloggen Historical Textiles som hon driver med Amica Sundström och som fått stort genomslag över hela världen. Tillsammans säljer de garn, tyg och färdiga plagg till privatpersoner och museer runt om i världen. Nyligen levererade hon växtfärgad tråd till det brittiska hovet.
– Vi är tyvärr rätt ensamma om det vi gör, men vi försöker få folk att köpa utrustning och växtfärgningspigment. Jag tycker det är viktigare att få fler att börja färga än att sälja färdiga grejer. Jag vill så gärna att fler börjar med det här.
Efter ett tag börjar lössen lukta. Det är inte härligt, men heller inte förfärligt. Björkbadet doftar gräs eller möjligtvis som en väldigt hälsosam juicebar. Maria Neijman greppar ett kvastskaft och rör runt i sina grytor.
Efter en timme har björkbadet kokat färdigt. Hon silar av löven och låter hela alltet svalna lite innan hon doppar ner det vita garnet. Färgexplosionen är omedelbar. Det är nästan lite oklart om vi tittar på en gryta med garn eller nykokt spaghetti. Avslutningsvis sänker hon ner det klargula garnet i en hink med vatten och lite ättika för att sänka pH-värdet.
Flera av de här processerna går att skala upp. Det svåraste blir nog att övertyga konsumenterna. De måste acceptera att växtfärg successivt bleks.
För Maria Neijman är växtfärgning också intressant som en motvikt till industriell färgning. För lite drygt tio år sedan reste hon till Jaipur i Indien. En dag besökte hon ett färgeri där de färgade jättelika bomullstyger i murade betongkar.
När färgningen var klar drog de ur proppen. Kemikalierna gick rakt ut i bäcken.
– Vattnet som rann nedströms var alldeles lila. Där badade barnen och där stod kvinnor och tvättade sina kläder. Jag visste att det skulle vara illa, men inte så här illa. Jag såg att folk drack det här vattnet och vad skulle de göra? Det var ju deras primära vattenkälla. Om det var så här det såg ut så ville jag äga färgprocessen själv, säger hon.
Utanför ateljén, under ett äppelträd, bestämmer hon sig för att också köra en omgång indigofärgning. Här krävs lite mer kemikalier så det gäller att tillsätta dem i rätt ordning och sedan neutralisera dem efteråt. Efter en stund kan hon dra upp garnhärva efter garnhärva ur sin plasthink. Från intensivt blått till klargrönt.
Allt som allt tar det fyra timmar från start till mål. Sedan är alla bad färdiga. Garn i olika nyanser av blått, lila, rosa, orange, rött, gult och grönt hänger på tork i äppelträdet. Maria Neijman konstaterar att det är lite pyssel, men att det går snabbt att lära sig grunderna i växtfärgning. Att bli riktigt vass tar desto längre tid. Färgresultatet kan påverkas av många parametrar, som till exempel hur mycket det har regnat och om växten har befunnit sig i sol eller skugga. Ändå har hon en förhoppning om att få se fler växtfärgade plagg i de kommersiella butikerna framöver.
– Jag tror absolut att det finns möjlighet för industrin att plocka upp växtfärgning. Flera av de här processerna går att skala upp. Det svåraste blir nog att övertyga konsumenterna. De måste acceptera att växtfärg successivt bleks. Å andra sidan är det ju samma sak med jeans och det accepterar folk, så det kanske går med andra plagg också?