Så gjorde jag

Vassa näbben

Lisbeth Kielatis berättar för Malin Vessby om påsen som hon sydde av storlommen som fastnat i ett fisknät.

Foto Kjell Harald Sæther
23 augusti 2019

»Jag är född vid Stora Lule älv. På våren som barn, gick jag alltid och väntade på att sjöfåglarna och vadarna skulle komma. Ibland kom det tranpar, beckasiner och spovar. I vaken höll svanarna till.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Mitt första minne av storlommen är också från barndomen. Jag hade följt med mamma och pappa ut på älven för att fiska. Det var så fint väder. Fullkomlig stiltje och vattnet var grönskimrande. Pappa drog upp nätet. Plötsligt sa han: ›Nu kommer fågeln med den vassa näbben‹. En storlom hade fastnat i nätet och drunknat. Efter att ha lossat den lät han fågeln flyta iväg med strömmen.

Den var det vackraste jag hade sett! Det svartvita skinnet var mönstrat som med tunna, tunna penseldrag. I det såg jag fjällvärlden och himlen.

Men att jag gjorde en lomskinnspåse har nog mest att göra med tiden när jag utbildade mig i Stockholm. Det var i mitten av 1980-talet. ›Hur kan du trivas där?‹, frågade vänner hemifrån. ›Men här finns ju vatten‹, svarade jag. När jag fick hemlängtan besökte jag den samiska utställningen på Nordiska museet. I en monter, som var så lågt placerad att jag måste sitta på knä för att se, fanns en påse gjord just av storlom. Den var det vackraste jag hade sett! Jag gick dit om och om igen. Det svartvita skinnet var mönstrat som med tunna, tunna penseldrag. I det såg jag fjällvärlden – och himlen.
Så småningom kom jag hem. Då började jag prata med de som fiskade, mest äldre människor, och bad dem säga till om de fångade en fågel, ifall jag kunde få den. Storlommen är fridlyst, men jag hörde mig för med Naturvårdsverket. Man fick inte skjuta den, men om den dött i ett fiskenät kunde jag få ta hand om den.

Lomskinnspåsen heter »Davek 1« och är sydd av Lisbeth Kielatis. Den lilla röda påsen vid sidan, ska egentligen ligga inuti. Den är fylld med skvattram som har till uppgift att mota bort ohyra. – Pappa brukade fästa en kvist i kåtan för att hålla flugor borta, och av samma anledning brukar jag lägga skvattram i mina bällingskor, förklarar Lisbeth Kielatis.

Det tog nästan 10 år. Sen fick jag en jättestor storlom.

Först gick jag bara och tittade på fågeln. Men till slut tog jag sats och flådde den. Jag började mellan ögonen och flådde ner mot ryggen. Jag tog bort vingarna och benen. När jag väl börjat gick det jättefort. Sen blev den liggande i nästan ett år. Jag fyllde den med träull och stoppade den i frysen. Under tiden gjorde jag tofsarna färdiga. De är av ullgarn och kläde. Till fodret förberedde jag ett ylletyg, tunn muslin och siden. Sen tinade jag fågeln och började sy. Jag använde sentråd. Att forma fodret tog längst tid. Tofsarna fäste jag där benen, stjärten och vingarna suttit. Påsens handtag gjorde jag på samma sätt som man gör en del av midjebältet till kolten, det är ett lagt band i ullgarn och klara färger. Att jag dekorerade med ett kors, har med lomskinnsväskan på Nordiska museet att göra. På den fanns fyra små kors. Också på en annan gammal påse har jag sett kors på locket.

Under åren då jag väntade på fågeln hade jag samlat på information. Frågat de äldre. Försökt ta reda på vad lomskinnspåsarna använts till. Någon hade haft snus i sin påse, någon annan sentråd, salt eller matsäcken under dagen. Efteråt har jag förstått att jag gjorde fel när jag skrapade bort fettet från lommens mage innan jag började sy. Jag tänkte att det kunde ge fläckar på tyget annars. Men förr lät man det oftast vara kvar. Det isolerade och bevarade fukt. Bra till exempel för snuset.

En gammal man jag talade med berättade om sin granne. Han hade haft viktiga saker i sin storlomspåse, sa han. Jag frågade vad. ›Nålarna till att laga nät‹, svarade mannen. Någonstans har jag läst att även nåjden förvarade sina viktiga saker i en lomskinnspåse, som hammaren och ringarna till spåtrumman.

Men lomskinn har använts till mycket. Min mormor, till exempel, som var van vid att ta vara på allt, sydde haklappar till ett av sina barn av fågelskinn. På museet i Tromsø finns också handskar av lomskinn. Och jag har läst om jägare med skor av storlomsskinn – och mössor gjorda av halsskinnet. I Västerbotten lär sådana skinn även ha använts som sittunderlag i 1950-talets kalla bilar. Och vingarna, berättade en gammal man, hade i hans familj använts till att sopa med framför spisen.
För min del blev det ett halsband också. Jag gjorde det av fågelns fötter, ett lagt band av ullgarn och en svart knapp av kohorn. Näbben och vingarna och huvudet har jag kvar. Jag tycker ju att man ska ta hand om allt.

Så var den resan.

Idag har jag ytterligare två lomskinn i frysen. Och en svan. Förhoppningsvis kommer tiden då jag kan ta mig an dem.«

Idag finns Lisbeth Kielatis lomskinnspåse i samiska konstmagasinet på Riddo Duottar Museat i Karasjok, Norge. Den är registrerad som SD 471 i samlingarna.

23 augusti 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy