Koftornas kamp

Den som stickar och valkar sin ylletröja kan få ett vindtätt plagg av lokala naturfibrer. Men gör det koftan mer miljövänlig än den ludna vardagsfleecen i polyester?

Foto Fredrik Jalhed
8 oktober 2021

på bordet framför stickerskan Lotta Blom ligger en hög med provlappar. Slätstickade, mosstickade, randiga och enfärgade. Några är gjorda i grövre ullgarn, andra i tunnare. Ett par är stadigt hopfiltade, andra lätt valkade eller obehandlade, som nystickade. Hon pekar ut mot den grönmålade hallen.
– Det hette slängkofta när jag var barn. En sådan som hängde innanför dörren hos alla och som man bara drog på sig när man skulle ut i trädgården eller snabbt i väg någonstans.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Den rollen spelar gärna fleecetröjor idag, de ofta billiga vardagsplaggen med en mjukt, ruggad yta, gjorda av hundra procent polyester. Ursprungsmaterial: olja.

Jag ville skapa ett alternativ till syntetfleecen. Och jag ville att den skulle bäras av alla, från minsta unge till största gubbe.

På en krok innanför ytterdörren dinglar plagget som Lotta Blom talar om. Den är grå, slätstickad och höftlång med en liten, tyginfodrad krage. Men i hennes fall är koftan av ull.
– Jag ville göra ett användbart och hållbart vardagsplagg som inte var av plast, men som ändå var varmt, vindtåligt och smidigt och som man inte blir elektrisk i håret av att använda, ler hon och kallar plagget för »ullfleece«.

Lotta Blom, alias Tant Kofta, stickar i Romelanda.

Av alla koftor som Lotta Blom gjort vid det här laget – och det är många eftersom hon stickat sedan barnsben och numera arbetar heltid med garner och stickning – är det just den här anspråkslösa, slätstickade och enfärgade som hon kallar för sitt skötebarn.
– Jag ville skapa ett alternativ till syntetfleecen. Och jag ville att den skulle kunna bäras av alla, från minsta unge till största gubbe och att stickbeskrivningen skulle kunna följas av så många som möjligt utan att vara knuten till ett specifikt garn.

Enda villkoret för framgång, påpekar hon, är att materialet är av obehandlad ull, och gärna av lite grövre fibrer.

hon beskriver vant vägen till färdig kofta. För att få plagget så där eftertraktansvärt vindtätt men samtidigt mjukt och luddigt, är stickningen valkad. När hon skulle skapa sin stickbeskrivning var utmaningarna därmed två: Formen måste anpassas för att krympa och hon måste till fullo behärska konsten att valka.

Det tog ett par månaders research innan hon kände sig säker.

Eftersom stickade maskor krymper mest på höjden, förklarar Lotta Blom, bör den som vill ha en höftlång tröja sticka ett plagg som går ner en bit över rumpan, och ärmarna bör före valkningen täcka fingertopparna. På bredden däremot behöver inga större anpassningar göras, eftersom den inte krymper lika mycket där.
– Du stickar med samma stickor som vanligt eller möjligen ett halvt nummer grövre, förklarar hon och lägger till att hon inte förordar lösa stora maskor, eftersom det ger ett mer stabbigt än smidigt slutresultat.

Urkoftan. Lotta Blom har stickat, valkat och burit den i åratal.

Provlapparna på bordet har bland annat med valkningsundersökningen att göra. Lotta Blom ville ha trygga, beprövade råd att ge till sina kunder.
– Satsa på degspadsvärme, säger hon idag.

Runt trettio, fyrtio minuter i ett varligt tvättprogram på 40 grader brukar ge den kvalitet som hon själv vill åt. Lättvalkad, smidig och varm med känslan av stickat bevarad. Plagget får dela plats med något annat i tvättrumman, ett par handdukar till exempel, med uppgift att buffa och knuffa koftan under tvätten.
– När det är klart är koftan mjukare än ursprungsgarnet var.

Den som hellre vill göra en jacka än tröja, med en stummare, stadigare och kompaktare kvalitet, kan öka tiden i maskinen säger hon och höjer samtidigt ett varningens finger.
– Tänk på att all ull reagerar olika, så testa dig fram. Ta ut, sträck, prova. Kör lite till om du vill krympa mer.
Hon lyfter trotjänaren från kroken i hallen. Det är lite kyligt nu och hon ska bara iväg en kortis till affären.

men hur står sig ull mot plastig fleece? Lena Marie Jensen lyfter på luren hemma i Alingsås. Sedan 2010 hör hon till avdelningen för Smart Textiles på Science Park vid textilhögskolan i Borås, där hon bland annat jobbar med att stötta textilindustrin i dess hållbarhetsarbete. Till grund för det jobbet ligger delvis ett regeringsuppdrag som går ut på att den svenska textil- och modeindustrin ska ha minimerat sin miljöpåverkan till år 2030.

– När valkningen är klar är koftan mjukare än ursprungsgarnet var, säger Lotta Blom.

Nyligen var hon också talare på en konferens om den svenska ullen och hon skakar lätt på huvudet inför frågan om fleece kontra ull. Hon kan faktiskt inte rakt av utnämna en god fiber – och en ond.
– Det är aldrig så enkelt som man tror, svarar hon och tar koldioxidutsläpp som exempel. Ser man till olika fibersorter, förklarar hon, är det ofta större skillnad inom olika fiberslag än mellan helt skilda. I ullens fall spelar det exempelvis roll hur fåren har haft det, hur de bott, var de betat, vad de fått för slags mat…

Hon gör en kort paus.
– När man verkligen sätter sig ner och räknar på hållbarheten och koldioxidutsläppen blir till exempel ull från köttfår mer hållbar än den som kommer från rena ullfår, eftersom man i köttfårsfallet tar vara på hela djuret.

I beräkningarna måste man dessutom alltid ta i beaktande hur ullfibern bearbetats och förädlats under resan mot garn och plagg – hur klippning, kardning, tvättning, spinning, färgning och slutligen stickning eller vävning och eventuell sömnad gått till. Och var energin kommer från, exempelvis om det är fossila källor, vilka kemikalier som använts och hur mycket vatten som gått åt vid tvätt.
– Vi måste skruva i varje enskild process när vi vill göra tillverkningen mer hållbar, säger hon och lägger till att livscykelanalyser med syfte att mäta miljöpåverkan visat att den elanvändning som är kopplad till ett plagg hör till de största miljöbovarna.

Att ullplagg knappt behöver tvättas när de väl landat hos en användare, utan att det räcker med att hänga ut dem på vädring och ta bort fläckar punktvis, lägger hon snarare på trevlighetskontot än på miljövänlighetsditot, trots att mängden tvättar av ett ullplagg nästan alltid understiger dem som över tid behövs för en fleece.
– Bara tre procent av den klimatpåverkan som kopplas till kläder brukar beräknas komma från användarnas tvättar, säger hon.

Innan koftan valkades var den, och ärmarna, längre. Stickaren måste ta höjd för krympning.

Det är hur produkten framställs, själva tillverkningen, som är den största boven. Men vill du tänka på miljön är bland det viktigaste att använda dina plagg länge. Ta en polyesterfleece till exempel. Om du använder den i 20 år blir din klimatpåverkan inte jättestor. Om du slänger din ylletröja efter en säsong, spelar det ingen roll att det är förnyelsebart naturmaterial. Lång aktiv livslängd är det som gäller, säger hon och kommer in på polyesterns fördelar.

Till dem hör att materialet både är billigt och slitstarkt. Tillverkningen kräver bara lite vatten och färgningen sker inte nödvändigtvis i en våt process. Vattenförbrukning är en parameter att ta med när miljöproblematik ska ringas in.

Samtidigt har materialet en mörk baksida. Råoljan som det är gjort av är inte en förnyelsebar fossil råvara. En fleece i polyester släpper också ifrån sig fibrer vid varje tvätt, och det är plastmaterial som inte bryts ner när det kommer ut i naturen, istället fördelas det till finare och finare plastbitar. Vid en undersökning som gjordes 2015 visade sig en nyköpt fleecetröja tappa hela en halv procent av sin vikt under de fyra första tvättarna, och dagens vattenreningsverk klarar inte av att filtrera bort de allra minsta partiklarna. I förlängningen hamnar de i form av mikroplaster i våra vattendrag och med tiden vandrar de uppåt i näringskedjan. Musslor tolkar plasten som mat och människor äter musslorna, för att förklara det enkelt.

Att polyester är ett material som knappt suger åt sig fukt brukar hamna på dess pluskonto, inte minst i sportklädessammanhang, men även det är ett skäl till att dra öronen åt sig när det handlar om just miljöskador. Det har visat sig att hydrofoba plaster, när de hamnar i våra vattendrag, istället för att dra vatten till sig attraherar miljögifter och läkemedelsrester. När plasterna tar sig uppåt i näringskedjan, gör alltså även olika gifter det. Här skiljer sig ullen från polyestern, eftersom natur- och regenatfibrer, som gillar vatten, inte blir bärare av gifter utifrån.

Lena Marie Jensen tänker efter lite. Den som vill leva miljövänligt, påpekar hon, ska också eftersträva cirkulära produktionskedjor. Ullen i en tröja ska helst inte ha tjänat ut för att plagget anses ha gjort det.
– Kläder kan uppgraderas och bli något annat, redesignas. Att ersätta ett nyköp med second hand är också bra. Sedan, efter ett långt aktivt liv, bör plaggen återvinnas.

Som exempel på återvinning beskriver hon hur en ylletröja kan rivas ner och bli till nytt garn, eller få ett andra liv som väggisolering eller ljudabsorbent.

Till 2024 har Sverige åtagit sig att införa producentansvar på textilproduktion, i likhet med det producentansvar för återvinning av plast- och metallförpackningar som redan idag är etablerat. EU ska ha detsamma till 2025.
– Hur det ska gå till vet man inte än, men målen är satta, konstaterar Lena Marie Jensen lite krasst.

I dagsläget finns exempelvis knappt några ullrivar i Sverige.
– Framöver måste alla processer optimeras ur ett hållbarhetsperspektiv. Vattenrening, kemikalier, återanvändande, återvinning. Hela varvet runt.

Men eftersom all produktion kräver resurser, är givetvis en måttlig konsumtion det bästa rådet. Och att varje plagg används så länge det bara går. Lena Marie Jensen låter glad på rösten.
– Här har ullen potential, säger hon.
– Ylleplagg används ofta riktigt länge, det är en känsla som jag har. Vi är rädda om dem, vårdar dem och bär dem under lång tid. Det är som om vi förstår dess värde.

vi är tillbaka hos Lotta Blom i Romelanda utanför Göteborg. Hon har burit sin grå, valkade ylletröja så gott som dagligen sen den blev klar för fem år sedan. Ingen annan kofta har hon älskat så mycket. Armbågarna är numera stoppade med understygn och tyginfodringen i kragen är förnyad, annars är den sig lik. Den kommer hänga med länge än.

8 oktober 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram