Hur lång är din aln?

Du kanske saknar ett måttband eller en tumstock. Det gör inget. Om du mäter som förr, kan du måtta med kroppen istället. Vi har träffat några som testat.

Text Malin Vessby
Foto Thron Ullberg
3 februari 2025

Ett mejl med utmanande frågor damp ner hos dräktsömmerskan Emma Frost för ett år sedan:
»Kan du sy i mörker?«
»Kan du mäta utan måttband?«

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Emma Frost visar en överdel hon har sytt.
Emma Frost med den måttanpassade överdel som hon sytt utan att få använda måttband.

Avsändaren var vävexperten Marie Ekstedt Bjersing som var sugen på att tillsammans med Emma göra en linneöverdel på likartat sätt som den skulle ha gjorts i det förindustriella bondesamhället. Om Marie vävde tyget – i skumrask och med hemspunnet garn – kanske Emma kunde klippa till och sy som förr, utan att använda moderniteter som elljus, strykjärn och måttband?

– Vi går igång på sånt här båda två, säger Emma entusiastiskt idag, ett år senare, där hon står hemma i Djura med den färdiga bleka linneöverdelen vilande över armen.
– Jag sa ja förstås.

Man kunde tro att vi har mätt på samma sätt genom tiderna. Men så är det ju inte.

Måttbandet till exempel, det följsamt böjbara, uppfanns någon gång på 1810-talet även om det skulle dröja betydligt längre innan det slog igenom på bred front. Och måttenheten meter, som är så självklar för oss, blev inte officiellt längdmått i Sverige förrän 1878, då folkskolor och myndigheter envist fick börja mata in den i det motsträviga svenska folket.

Innan dess var alnen officiell måttenhet sedan år 1604 – då edsvurna smeder fått tända upp sina ässjor landet runt för att smida exakt lika långa stavar att fästa på kyrkportar i sina bygder, så att folk skulle ha koll på den korrekta längden: 59,38 centimeter.

Förlagan var ett anrikt småländskt alnmått som använts inom Växjö stift åtminstone sedan 1200-talet och som också, exempelvis, kommit i bruk när slottet i Stockholm skulle byggas på, år 1544, med 13 Rydaholmsalnar.

Att 1600-talsriksdagen i Norrköping beslutat om en rikslikare, berodde främst på måttförvirring. Visserligen hade alnen använts i århundraden, men den hade tolkats olika på olika platser. Så när köp skulle ske över region- eller landsgränser, till exempel, rådde inte alltid enighet om den exakta längden, och i kölvattnet uppstod fejder och missförstånd, en slags förvirring som också gällde för volym- och viktmått. Nu skulle
det bli ordning på torpet.

Emma Frost måttar med underarmen mot ett plagg.
– Det här är min aln, säger Emma Frost.

Ändå kallar Emma Frost sin underarm för »min aln«.

Det var med den som hon mätte rygglängden på Marie Ekstedt Bjersing när hon tog mått till den omtalade överdelen vars snitt inspirerats av vardagsplagg använda i Moratrakten.

För oavsett om det förr fanns precisa måttenheter att förhålla sig till, officiellt sett, har den äldsta och mer töjbara formen av aln levt kvar länge. Det fornnordiska ordet alin betecknade längden på en mans underarm, från armbåge till långfingertopp. Och den gick att mäta med. Precis som också fötter och tummar genom århundraden relaterat till mått: På en aln gick det två fot, och på en fot ungefär 24 tum (verktum).

Emma Frosts sömnadsbeskrivning, gjord efter att hon sytt färdigt, innehåller även måttenheter som »en halv famn«, »en handsbredd« och »ett par fingerbredder«.

Till skillnad mot dagens meter – som numera definieras som längden av den sträcka som ljuset rör sig i vakuum under 1/299 792 458 sekund – förhöll sig gamla tiders mått oftast till vardagen. De var kopplade till något konkret. Något förståeligt. Som kroppen. Eller olika kärl. Eller en fysisk prestation. Längdmåttet »ett stenkast« är ett bra exempel. Numera beskriver det en vagt definierad men ganska kort sträcka, men på medeltiden satt kastet i kroppen och ett stenkast var lika med 50 steg.

Också en stum lintråd med knutar på, kan komma väl till pass när ett plagg ska bli till. Det är en gammal mätteknik, känd från skrädderier, och även den använde Emma Frost till överdelen. Hon mätte handledsvidd, hals, överarm, bystvidd och längden från nackkota till handled och knöt knut på knut på sin tråd för varje mått hon behövde spara.

Det gällde att vara taktisk, säger hon.
– Eftersom det försvinner några millimeter vid varje knut, så måste man ta den kortaste sträckan först, och sen mata på mot allt längre.

Emma Frost

Låter det krångligt?

Emma Frost som aldrig tidigare sytt ett plagg helt och hållet utan måttband, men som är väldigt nöjd med resultatet, blev faktiskt överraskad under arbetets gång.
– Mätandet var nästan lättare än vanligt. Jag behövde ju inte memorera några siffror alls utan hade bara min kropp och några knutar att förhålla mig till.

Pernilla Rasmussen fördjupar berättelsen om snöret som mätredskap. Hon är textilvetare, jobbar på Lunds universitet och disputerade för snart 15 år sedan
på en avhandling om sömnad av damkläder i slutet av 1700- och början av 1800-talet.

– Ja, den som jobbar med knutar behöver ju varken vara läs-, skrivkunnig eller behärska siffror. Och samma sak gällde om man istället använde en pappersremsa till att mäta med, och sedan klippte ett litet jack för varje mått, förklarar hon.

Att snören och papper var vikbara, passade också den proportionalitetsprincip som på sina håll rådde där kläder skulle skäras till. Det kunde räcka med att ta några specifika mått, och sedan kunde man vika sin remsa i ett visst antal delar och få svaret på hur långa andra mått skulle vara.

Tillskärningssystem baserade på tredjedelsmetoden, till exempel, var vanliga under hela 1800-talet. 
–  Du tog mått på halva övervidden och vek den i tre delar. Då ansågs den ena delen motsvara bakstycket, den andra var sträckan under ärmhålet och den tredje stod för längden på framstycket, säger Pernilla Rasmussen.

Olof Andersson
En ny säng är på gång. Olof Andersson jobbar på medeltidsvis. Och mätstocken är en tum-stock.

Hon betonar att det fanns en relativitet i måtttänkandet på den tiden, att det var långt till millimeterdisciplinen.
– I skrädderiet kunde en tum eller aln vara större eller mindre, den anpassades till kunden, säger hon.

Också timmermannen Olof Andersson talar om mått som varierat. På medeltiden till exempel var det viktigt att yrkesmän som skulle samarbeta började med att synka sina mätstickor. Det var också det första som Olof och hans kollegor gjorde när de jobbade med återuppbyggnaden av medeltidskyrkan i Södra Råda för ett par år sedan, då utgångspunkten var att bygga på 1300-talsvis.
– Vi började med att göra tumstockar så att alla skulle jobba efter samma tum. Det är ju extra viktigt om man är flera personer som ska göra delar att sätta ihop med varandra, konstaterar han.

Det finns dessutom en rad varnande exempel på när måttenheter inte varit synkade. Vasa-skeppet är ett sådant. När det byggdes på 1620-talet jobbade svenska och holländska timmermän sida vid sida utan att ha enats om hur de skulle tolka sina tum, så deras mått skilde sig åt. Följden blev ett påtagligt asymmetriskt och lutande bygge.

Man hade i och för sig en annan syn på symmetri förr. Den var inte det viktigaste. Mer angeläget ansågs det exempelvis vara att ta hand om så mycket som möjligt av det material som man hade att tillgå, påpekar Olof Andersson som för tillfället jobbar med att bygga möbler till ett hus på museet Kulturen i Lund, där han arbetar. Det ska öppna i maj och inredas på medeltidsvis och därför skapar han nu nytt men efter tidstypiska förlagor och till stor del med medeltida tekniker. En rejäl granstam på 70 centimeter i diameter har han med hjälp av kilar kluvit upp till arbetsvänliga, raka stycken och svegsvarven står redo för att skapa rundade möbelben.

Olof Andersson
Olof Andersson tar ut måttet två och en halv tum med passare. X på måttstocken markerar fyra respektive sju tum.

Han berättar om en 1300-talsstol som han närstuderat på Historiska museet i Stockholm. Ursprungligen stod den i en kyrka och var en för dåtiden praktfull möbel. Bastant och med kraftfull utstrålning. Men ryggpartiet är inte på något sätt byggt för att se symmetriskt ut, utan hoppusslat av olika stora trästycken.
– Det var de bredder som de hade att tillgå. I mina ögon är formspråket fantastiskt. Det syns att upphovspersonen använt sig av ögonmått, säger han.

För även om ögonmått kan låta som en chansning i vår tid, när idealen ofta styrs av millimeterprecision och ett sug efter att massproducera exakt likadana skapelser, har också det genom århundradena varit en inarbetad mätmetod.
– Men det förutsätter erfarenhet, påpekar Olof Andersson.
– Ett upptränat ögonmått har man inte automatiskt. Jag brukar tänka på det när jag ska lära studenter att bila timmer. De måste dubbelkolla med vattenpass att de hugger i lod tills de har känslan i kroppen.

Han plockar fram en 1800-talsbila som han har hemma. Gamla verktyg kan berätta mycket om mätande om man förstår att läsa tecknen, förklarar han.

Den han har i handen har hack inhuggna längs med skaftet som markerar tummått, och ett kryss inristat vid sextumsjacket. Eggen är nedsliten mitt på bladet och skaftet nedsmutsat av kimrök.
– Jag tolkar det som att de använt ett kimröksfärgat snöre för att snörslå, för att få en rak linje att hugga efter, och att de jobbat med att hugga sextumsbjälkar. Krysset finns där för att ögat snabbt ska hitta måttet, som var vanligt för stolpar och bjälkar. Och materialet var antagligen gran, eftersom granens hårda kvistar tenderar att slita på eggar, säger Olof Andersson vänligt.

Men gårdagens kroppsliga måttenheter har inte enbart med gårdagen att göra. De lever envist vidare, inte minst inom byggsektorn.

Tänk på ordet tumstock. Eller två tum fyra-reglar. Eller på spikar som än idag mäts i tum. 

Olof Andersson påminner också om att det standardavstånd som används mellan reglar när exempelvis en vägg ska slås upp, är 60 centimeter. Det är längden av en underarm.
– Och du mäter ju lika exakt med de här gamla måttenheterna om du vill, bara du förstår att millimeterskalan bygger på en delbarhet i 10 och alnskalan på 60, påpekar han och påminner om bygghandelns standardskivor i gips och plywood. De är 120 centimeter breda, alltså två alnar.
– På sätt och vis hade det ju varit mer logiskt att ge dem mått som rimmar med vår tids meter, påpekar han. snart har det alltså gått 150 år sedan metern blev officiell måttenhet i Sverige. Men alnen. Den lever.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!