Så gjorde jag

Hudlöst

Man måste inte slakta fåret för att få en fin fäll. Ulrika Roslund Svensson alias Skapismen berättar hur man gör.

Text Frida Arnqvist Engström
Foto Ulrika Roslund Svensson / Sara Mac Key
7 februari 2018

»I våras skulle vår granne klippa sina får. Vi går förbi dem varje dag och jag såg högar av ull. Fibrerna satt ihop så fint fastän ullen var avklippt. Jag hade sett en vän göra en fårfäll utan skinn och inspirerad av henne tänkte jag att jag borde prova. En fårfäll utan skinn är alltså en fäll som tovats ihop så pass att den håller samman av sig själv. Jag rullade ihop det finaste av grannens ull och lade det i en säck. Jag googlade på »vegan sheep skin«. Egentligen är det inte korrekt att kalla det för en vegansk fårfäll eftersom den ju är gjord av ull – en produkt som fås från djur – men det fanns mycket skrivet om det. Jag plockade metoder här och där och satte igång.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Jag rullade försiktigt ut den sammanhållna ullen på bubbelplast. Ullen var porös och fluffig och bottenullen var så tovig att den nästan redan satt ihop av sig själv. Jag lade lockarna nedåt, mot plasten. Ovanpå det, på den sidan av fällen som skulle varit skinnsidan, lade jag ut två tunna lager av kardad ull. Första lagret med fibrerna åt ena hållet, andra lagret med fibrerna åt andra hållet. Dessa blir fällens baksida.

Därefter blötte jag försiktigt ullen. Jag sprayade varmt såpvatten med en flaska för att sprida ut det jämnt, och började att tova, lite i taget. Mellan den kardade ullen och min hand hade jag en tyllbit som hindrade den i början så »flygiga« ullen att fastna på fingrarna och fara runt. Jag gnuggade försiktigt i början och sedan med mer och mer kraft och vatten. Jag jobbade mig över hela fällen, lite i taget. Efter det tog jag en knäckebrödskavel och kavlade kors och tvärs. Jag använde hett vatten och blötte ner hela fällen innan jag rullade ihop den med bubbelplast till en lång rulle. Den rullade jag fram och tillbaka. Det gjorde ingen stor skillnad, men jag hade läst att det var bra att göra så. Fast jag tyckte det var svårt att få den att rulla på ett bra sätt, så jag kavlade lite till istället.

Efter det började jag tvätta fällen. Jag hade tillgång till ett badkar som grannens kvigor dricker ur och lade ner den där i iskallt vatten för att chocka fibrerna, så att fjällen sluter sig. I vattnet hade jag också blandat en aning ättika, som neutraliserar den basiska såpan. Efter det schamponerade jag ullen. Det gick åt mycket vatten, jag sköljde 3–4 gånger. Jag avslutade med att använda hårbalsam på fällen, eftersom ullen var ganska smutsig och trasslig från början. Den fick sedan torka och blev fluffig av sig själv. Bubbelplasten hade en bra funktion med sin hala yta, lockarna tovade inte ihop sig med varandra. Plasten förhindrade också att lockarna gnuggades så hårt mot underlaget. Resultatet blev en långhårig och lockig fäll.

Processen var mer mödosam än svår. Själva principen var enkel och begriplig, alla redskap hade jag hemma: ullen, bubbelplast, såpa, ättika, kavel och kar med vatten. Arbetet var fysiskt krävande men resultatet blev jag väldigt nöjd med. Det är den största fällen jag har, den mäter 105 gånger 95 centimeter.

Varför jag gjorde det? Mina idéer till mitt görande är ofta en kombination av att ett nytt material dyker upp – i det här fallet fanns ullen från grannens får framför näsan på mig – och att jag behöver eller vill prova något. Jag hade haft en process med mycket skrivande innan och ville rensa hjärnan med fysiskt arbete. Jag blev intresserad av vad jag läste under hashtaggen #vegansheepskin. Jag började fundera ur ett resursperspektiv på hur mycket jobb vi lägger på att få fram skinnfällar genom att döda djuren och garva skinnet, ofta med giftiga kemikalier. Istället kan vi ta hand om det material de ändå vill bli av med och använda det till något bra.

Men mest av allt gjorde jag det för själen – för att det repetitiva och monotona arbetet med att karda, kavla, tova, tvätta och rulla skapar en vilsam tankeakt. Det är en logisk process utan överraskningar eller några större intryck. Det taktila arbetet skapar lugn och efteråt är kroppen skönt trött.­

7 februari 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy